Är du hjälten som räddade Mathias?

Kerstin Nilsson

Efterlyser sin hjälte Pontus: ”Jag vill tacka dig – du räddade resten av mitt liv”

Mathias Eriksson, 24, låg under bilen när domkraften plötsligt vek sig.

Med hela Volvons tyngd på sin ena överarm skrek han förtvivlat på hjälp.

På XL-Bygg, flera hundra meter bort, hörde hantverkaren Pontus hans rop.

Nu efterlyser Mathias sin okände hjälte.

– Jag vill tacka dig – du räddade resten av mitt liv.

Hans största intresse här i livet är att meka med bilar.

Men den där dagen kunde det ha slutat i en katastrof.

Om det inte hade varit för denne Pontus.

– Jag har tänkt så mycket på honom. Om inte han hade varit vet jag inte hur det hade gått, säger Mathias.

Vi står i skogskanten, på grusplanen där det hände, inte långt från grustaget vid Skyttbrinks industriområde i Tullinge, söder om Stockholm.

På vägen hit har vi passerat XL Bygg Tullinge Brädgård, där Pontus var och handlade den aktuella dagen, tisdagen 14 juni 2012

Klockan var runt halv två på eftermiddagen. Mathias hade lastat firmabilen med isolering på lagret i Skyttbrink, en byggnad som i dag inte längre finns kvar, och skulle åka hem.

”Bara en liten grej”

Men först skulle han fixa på sin bil, en sänkt Volvo 945.

Avgasröret satt lite löst och han skulle skruva fast en skruv.

– Jag hissade upp den med originaldomkraften, den som följer med bilen. Jag brukar alltid ställa under pallbockar också, men det var ju bara en liten grej som skulle gå snabbt, så jag brydde mig inte om det – det gör jag aldrig om, säger Mathias.

Han la mobilen uppe på höger bakhjul – så den inte skulle skrapa i – och ålade in under bilen, i höjd med baksätet.

Han hade börjat skruva och låg med armarna ovanför huvudet när domkraften plötsligt viker sig och välter över hans högra överarm.

Gängstången som har vikt sig på mitten tränger 2,5 centimeter in i armen – som hela bilen, två ton, nu vilar på.

Han har ingen chans att ta sig loss på egen hand.

Smärtan i den krossade armen blir bara värre och värre och förtvivlat skriker han på hjälp – så högt han kan.

– Jag kunde inte prata på tre dagar efteråt, säger Mathias.

Hans arbetskamrater skulle inte komma förrän om 40-50 minuter.

En bit bort passerar grusbilarna på väg till och från grustaget, men ingen av chaufförerna hör hans rop på hjälp.

Men – som genom ett under – är det någon annan som hör.

Försöker lyfta bilen

Pontus, som är och handlar byggvaror på XL Bygg flera hundra meter bort hör hans rop.

Där Volvon står syns den inte från brädgården, utan mannen går upp mot grusplanen – där får han syn på Mathias vilt sparkande ben under bilen.

– Jag kanske låg under bilen fem minuter – men det kändes som sju timmar, säger Mathias.

Pontus ringer efter sin kamrat som är nere på XL Bygg och sen efter ambulans.

Tillsammans försöker han och hans kamrat att lyfta bilen, utan att lyckas.

Då säger Mathias åt Pontus att ta hjullastaren, trucken, som han själv nyss använt för att lasta isolering med.

Som tur är sitter nycklarna kvar i låset.

– Men han hade aldrig kört en hjullastare och visste inte hur han skulle göra, så jag fick guida honom genom det, säger Mathias.

Med joysticken lyckas Pontus köra fram hjullastaren och få in gafflarna under Volvon.

– "Akta fälgarna, de är nya", minns jag att jag sa, säger Mathias.

När Pontus lyft bilen kan han och kamraten dra ut Mathias, som är svårt medtagen och chockad.

Mathias vill ringa sin flickvän Sandra och Pontus hjälper honom att förklara för henne vad som hänt.

När ambulansen till sist hittar rätt sitter Pontus med Mathias, lutad mot en träpall.

Krossat nerven

När ambulanspersonalen klipper upp tröjan ser de hur svårt tilltygad Mathias överarm är.

– Det gjorde fruktansvärt ont, säger Mathias.

I en vecka låg han på intensiven på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, på grund av risken för invärtes blödningar i musklerna. Sandra, som var där varje dag, blev hans stora stöd under den här tiden.

Domkraften hade krossat hans biceps och ulinaris, nerven som styr underarmen och handen.

I tre månader led Mathias av fruktansvärda smärtor, samtidigt som hans högra arm var helt obrukbar.

– Det var ingen rolig sommar, säger han.

När han till slut fick en operationstid hos handkirurgen Fredrik Roos var han beredd att offra armen.

– Jag vägrade att ha en obrukbar arm hängandes – då var det bättre att inte ha någon arm alls, säger Mathias.

Men operationen lyckades. Vägen hit har varit lång, men i dag, 2,5 år efter olyckan, har Mathias fått tillbaka 95 procent av styrkan och rörligheten i sin arm.

Vill tacka sin hjälte

Nyligen flyttade han till Köping, där han fått jobb som mekaniker.

Men ärren på hans tatuerade överarm kommer alltid att påminna honom om olyckan – och att han aldrig har fått chansen att tacka sin okände hjälte grämer honom.

– Hade inte han agerat så snabbt hade jag nog inte haft armen kvar, säger Mathias.

– För mig är han en helt fantastiskt person och jag skulle verkligen vilja få kontakt med honom och tacka honom.

Tack vare Pontus kan Mathias i dag meka med bilar igen.

Men en sak slarvar han aldrig mer med:

– Man ska aldrig lägga sig under en bil utan pallbockar. Fråga mig – jag vet.

Hjälten är nu funnen – uppdatering följer!