Ifrah kämpar mot könsstympning

Kerstin Nilsson

Hon pratar om det onämnbara.

Om smärtorna och problemen hon tvingas leva med – resten av sitt liv.

Ifrah Kirih kämpar mot kvinnlig könsstympning, både i Sverige och Somaliland, där hon föddes.

– Jag är så tacksam att mina egna döttrar har sluppit detta, säger Ifrah.

Själv var hon bara 16 år när hon blev bortgift och kom till Sverige.

Idag bor hon i Jönköping och är ensamstående mamma till tre barn: Mohamad, 17, Mimmi, 16, och lilla yrvädret Manal, 7.

Ifrah jobbar som tolk, är politiskt aktiv – hon sitter i socialnämnden och kommunfullmäktige i Jönköping – och ska börja studera internationella relationer.

”Fasansfullt”

Men framför allt brinner hon för kvinnors rättigheter – för rätten att slippa bli könsstympade och bortgifta.

Precis som hon själv blev.

– När jag var lika gammal som Mimmi var jag redan gift, säger Ifrah.

– Jag vill att mina barn ska få leka och få vara barn och tonåringar.

Somaliland, där hon föddes, är den självständiga norra delen av Somalia.

Där könsstympas än i dag, enligt Ifrah, 95 procent av alla flickor – som en garanti för att flickan är oskuld när hon gifts bort.

– Det är fasansfullt. Det är grov barnmisshandel, säger Ifrah.

I våras var Ifrah där och talade inför parlamentet – något som blev väckte stor uppståndelse och uppmärksammades både i radio och tv i Somaliland.

Ett högt pris

Kvinnlig könsstympning är inget man talar om i hennes hemland.

Men Ifrah har brutit tystnaden – och det väcker starka känslor.

Priset hon kan få betala för sin kamp är högt.

– Min mamma tycker inte om det. Hon tycker att det är äckligt, att jag smutskastar kulturen och är emot kvinnor – hon förstår inte. Det är ju tvärtom, säger Ifrah.

Hennes mamma gick till och med så långt att hon sa att hon inte ville ha någon kontakt med Ifrah mer – om hon fortsatte sin kamp mot könsstympningen.

– Det gör ont, min mamma står väldigt nära mitt hjärta, men jag kan inte ge upp. Jag måste fortsätta. Jag måste hjälpa mina medsystrar, säger Ifrah.

Ville vara som de andra

Ifrah var nio år när hon själv blev könsstympad.

Hennes pappa, som var en upplyst man, ville absolut inte att hans döttrar skulle stympas, som deras mamma och alla andra ville, men gav till slut med sig.

Till Ifrahs stora glädje.

– Jag ville ju vara som alla andra. De andra flickorna, som alla redan hade gjort det, mobbade mig och kallade mig ”smutsig”, säger Ifrah.

Då visste hon inte det hon vet i dag.

Inte nog med att det gjorde fruktansvärt ont, det har också medfört ett livslångt lidande.

Tog tid innan hon förstod

Smärtan från de avskurna nervändarna gör sig ofta påmind och att bära byxor – som Ifrah helst gör numera – i stället för en vid klänning gör ont.

– Det går inte att operera eller göra något åt. Så på ett sätt är mitt liv förstört, säger Ifrah.

Men det tog många år, även här i Sverige, innan Ifrah förstod vad smärtorna i underlivet berodde på – hon trodde det var något alla kvinnor hade.

I dag vet hon bättre.

Sedan fyra år åker Ifrah runt och föreläser och deltar i träffar om kvinnlig könsstympning, framför allt i Sverige, men även i Egypten, där många från både Somalia och Somaliland studerar.

Hon äger en bit mark i sitt gamla hemland och en dröm är att öppna en skola där.

En skola för ensamstående mödrar och för de kvinnor som utför könstympningen – så att de kan försörja sig på något annat.

”Jag är stolt”

Ifrah vet att det kommer att ta många år att förändra synen på könsstympning i Somaliland och andra afrikanska länder, men hon tänker inte ge upp.

– Jag är stolt över det jag gör. Och även om det är tufft och konfliktfyllt tänker jag fortsätta.

– Jag tror att min mamma kommer att förstå en dag.