Han räddade 18 från att fastna i brinnande huset
Publicerad 2013-10-12
Väktaren Wilson Odisho möts av kramar tillbaka på olycksplatsen
GÖTEBORG. När väktaren Wilson Odisho, 43, sprang in i den rökfyllda korridoren hade han bara en tanke i huvudet:
Att få ut alla boende – och släcka branden.
På sju minuter räddade han 18 personer från att brinna inne – och hela huset från att brinna upp.
– Jag kunde ha legat på kyrkogården nu, säger Eva-Lill Lindqvist, 55, den sista som räddades av Wilson.
När Eva-Lill får syn på Wilson Odisho i korridoren på Storås jour- och korttidshem i Kortedala skiner hon upp som en sol.
De har inte träffats sedan branden för ett år sedan – och nu får Eva-Lill äntligen en chans att tacka sin räddare.
– Jag har haft ångest för att jag inte har tackat dig, säger hon.
Wilson får en varm kram – och en puss på kinden.
Eva-Lill är på väg ut för att mata katterna utanför huset. På rollatorn står en skål med kattmat.
Den gamla rollatorn brann upp - men nu har hon en ny.
Den var natten till den 4 oktober förra året som det brann på Storås, ett av kommunens jour- och korttidsboenden för hemlösa och missbrukare.
Wilson Odisho hade nattvakten.
”Jag har haft ångest för att jag inte har tackat dig”
I tre år jobbade han här som väktare på nätterna, mellan halv åtta på kvällen och halv åtta på morgonen.
Då sköttes jobbet av säkerhetsföretaget G4S, där Wilson är anställd – i dag är det ett annat företag som har kontraktet.
Men Wilson är alltid välkommen till Storås. Både Eva-Lill och många andra saknar honom.
– Det kändes tryggt när du var här, säger Eva-Lill.
För Wilson är jobbet som väktare någonting mer än att bara ett klassiskt väktarjobb – det sociala är minst lika viktigt, menar han.
– Jag kände alla här. De var som mina "barn". Vi var som en familj. Om de hade problem och behövde prata med någon på natten, när det bara var jag här, fick de gärna komma till mig, säger han.
Den här natten satt Wilson ensam på sitt kontor, när brandlarmet gick, strax efter klockan tre.
På sin övervakningsskärm såg han exakt var larmet kom ifrån – från rum nummer 5 i korridoren intill.
Korridoren var redan rökfylld och han förstod direkt att det var allvar.
– Det var skarpt läge, säger Wilson.
Klockan 03.18 tog räddningstjänsten emot automatlarmet.
Under tiden gav sig Wilson, med risk för sitt eget liv, in i den rökfyllda korridoren.
Han bankade på och öppnade alla dörrar för att väcka och få ut de boende.
När han öppnade dörren till rum nummer 5 såg han att det brann under sängen. Och bakom diskbänken såg han ett par ben som stack fram.
När alla – utom den boende i rum nummer fem, som han inte nådde fram till, och Eva-Lill, som inte kunde gå själv – var ute, sprang han och hämtade brandsläckaren.
Fick springa ut för att hämta luft
Han sprutade skum på branden – och personen som låg på golvet.
Två gånger fick han springa ut för att hämta luft innan han gav sig in i röken igen.
– Tre gånger försökte jag släcka branden, säger han.
– Hade jag haft mask hade jag klarat det, men andningen tog slut.
När han insåg att han måste ge upp sprang ha in till Eva-Lill, som han hela tiden varit medveten om, och bar ut henne på gården.
Sedan sprang han och öppnade bommen för ambulans och brandkår.
När de kom till platsen klockan 03.25 – sju minuter efter larmet – satt han själv på trappen och kämpade med andningen.
– Jag trodde jag skulle dö, säger Wilson.
Men han gav inte upp förrän han räknat in alla boende - om och om igen.
– Jag var så rädd att någon var kvar därinne, säger Wilson.
Men alla 19 - även mannen i rum nummer fem, som själv lyckats krypa ut - hade räddats.
Tack vare Wilson.
Genom att stänga dörren till korridoren hade han också lyckats begränsa branden, så resten av huset klarade sig.
På räddningstjänsten, som kunde koncentrera sig på att släcka branden, var man djupt imponerad över Wilsons insats.
Nyligen fick han också ta emot säkerhetsbranschens mest hedervärda pris, "Årets säkerhetsbragd".
På väggen i vardagsrummet hemma i Bergsjön sitter de fina diplomen.
Men Wilson själv fick åka ambulans till sjukhus den natten.
Han hade andats in mycket rök och fått rökskador, som han fortfarande dras med.
– Jag får fortfarande kortison och går hos läkare, säger Wilson.
I dag är han tillbaka på jobbet som väktare, men på 75 procent.
Och trots skadorna och trots mardrömmarna om branden, som spökat många nätter, ångrar han sig inte.
– Nej, det var mitt ansvar – och jag är glad och stolt över mig själv, säger Wilson.
