”Nu kan jag se en framtid”
Publicerad 2014-09-04
Att hon tungt medicinerad bröt ihop blev räddningen för Johanna Wahledow, 50, som äntligen fick träffa rätt läkare som satte rätt diagnos
Johanna Wahledow, 50, jurist och trebarnsmamma, mådde bara sämre och sämre psykiskt – och fick fler och fler mediciner.
Hon såg ingen framtid längre.
Tills hon bröt ihop – och fick träffa överläkaren Anne Ketonen, 55.
– Tack, Anne. Du har gett mig chansen till ett nytt liv, säger Johanna.
I ett öppet brev, som har spridit sig över hela landet, har Johanna tackat sin läkare.
Läkaren som såg det ingen annan såg, som ifrågasatte både tidigare diagnos och mediciner, tog sig tid – och blev räddningen, efter åratal av lidande.
– Nu kan jag se en framtid igen, säger Johanna Wahledow.
Hennes öppna brev har rört och berört många, inte minst huvudpersonen själv, Anne Ketonen, överläkare och specialist i psykiatri på Gävle sjukhus.
– Jag är väldigt, väldigt rörd. Som läkare finns det inget bättre än när ens egen patient efter lång tids lidande mår bättre, säger hon.
Men hon vill inte ta åt sig äran själv.
– Inom psykiatrin är det alltid patienten som gör jobbet. Man måste ha viljan och ork och motivation att genomföra den här resan, säger Anne Ketonen.
Johanna Wahledow, som ursprungligen kommer från Kalmar, har egentligen aldrig mått riktigt bra.
Hon har ofta varit ledsen och deppig. När barnen, som i dag är 13 och 16 år, var små mådde hon ganska bra.
Men för sju år sedan var hon tvungen att söka hjälp. Hon fick medicin och en diagnos.
Åren som följde blev det många olika läkare – och bara fler och fler mediciner.
Hon försökte hela tiden sköta sitt arbete som jurist, men tvingades ofta vara sjukskriven.
Till sist hade hon nio olika tunga mediciner och kunde sova upp till 14 timmar per dygn.
Vändningen kom i februari i år, när hon träffade sin läkare, som sa att hon nog måste välja mellan familjen och arbetet – och fundera på att bli sjukpensionär, 49 år gammal.
På kvällen hemma bröt hon ihop och åkte in på psykjouren.
Nästa morgon fick hon träffa Anne Ketonen.
– Hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Och sa att det ska vi ordna. Från den stunden kände jag förtroende för henne, säger Johanna.
Redan nästa dag hade Anne Ketonen läst hennes 150 sidor tjocka journal och kunde konstatera att det var något som inte stämde.
Hon tog direkt bort tre mediciner – och sedan alla, utom en.
För Johanna väntade en tuff tid av avgiftning, men hela tiden fanns Anne Ketonen och personalen på avdelning 27 där för att stötta.
Anne Ketonen ordinerade promenader och följde också med henne till gymmet första kvällen, när hon skulle träffa sin personliga coach.
Till sist kunde Anne Ketonen ställa en ny diagnos, en ovanlig form av depression, som Johanna förmodligen lidit av redan sedan tonåren.
Istället för de gamla medicinerna ordinerade Anne Ketonen en äldre medicin, som användes förr i tiden, som Johanna började ta i somras.
Redan efter 72 timmar kände hon förändringen.
Efter tre, fyra veckor började hon prata om framtiden igen, om jobbet, om vad som skulle hända när hon blev frisk igen.
– Nu tror jag kanske till och med att jag kan börja jobba deltid före jul, eller i alla fall efter, säger Johanna.
Och det allra, allra bästa är att maken Mats och barnen har fått sin fru och mamma tillbaka.
– Det jobbigaste, som jag känner stor sorg över, är att jag har legat i sängen halva mina barns liv, säger Johanna.
Att hon själv visar både mod och styrka genom att dela med sig av sin berättelse har hon inte ens tänkt på.
Hon gör det för att ge andra hopp och visa att det finns hjälp att få inom psykiatrin, även när det ser som mörkast ut.
Och för att berätta för hela Sverige, helst hela världen, hur otroligt tacksam hon är för vad hennes läkare gjort för henne.
– Det låter som en solskenshistoria – men det är det också, säger Johanna.
Anne Ketonen, som i 22 år har jobbat inom psykiatrin, i fem länder, känner sig fortfarande omtumlad av all uppståndelse.
– Jag har lång klinisk erfarenhet och tror inte på vad någon annan har sagt. Det måste kännas rätt och jag är en sådan människa att om jag gör något gör jag det helt och hållet, med fullt hjärta. Det känns som om jag har fått en jätteblomsterbukett.