Emerich, 88: Är min livsuppgift att berätta
Uppdaterad 2019-07-11 | Publicerad 2012-09-22
Han teg om nazisternas grymheter i 45 år – nu ägnar han all sin tid åt att tala om dem
Än i dag, 67 år senare, drömmer han mardrömmar om sin tid i koncentrationslägren.
Men Emerich Roth, 88, har vänt det svarta till något positivt.
I 20 år har han rest runt i skolorna – i sin outtröttliga kamp mot våld, rasism och nazism i dagens samhälle.
– Att hjälpa andra har hjälpt mig, säger han.
Han är en av de få som ännu finns kvar.
De är inte så många längre.
De som överlevde Hitlers och Nazitysklands koncentrationsläger under andra världskriget.
De som kan vittna, de som själva upplevde grymheter och fasor, så oerhörda, så osannolika och så omänskliga att det skulle vara svårt att tro på dem – om vi inte visste att det faktiskt hade hänt.
Det vet vi i dag.
”Allas vår skyldighet”
Men de som var med är alla gamla i dag, liksom Emerich.
En dag, om inte så länge, finns de inte kvar.
Det är därför det är så viktigt att vi lyssnar och håller deras historier vid liv.
Vi får aldrig glömma.
– Det är min viktigaste livsuppgift, säger Emerich Roth.
– Det är min – och allas vår – skyldighet att se till att historien inte upprepas.
Han sitter vid flygeln hemma i vardagsrummet i huset i Järfälla, norr om Stockholm.
Det var musiken han som ung pojke i dåvarande Tjeckoslovakien ville ägna sig åt.
Men Hitler och kriget kom emellan – och livet blev någonting helt annat.
Emerich var bara 19 år när nazisterna kom till den lilla stad, där han bodde med sin familj. I dag heter staden Vinogradovo, ”vingården”, och ligger i Ukraina.
Klev av i Auschwitz
Av stadens 15 000 invånare var 3 000 judar, som Emerichs familj.
De tvingades först flytta till ett provisoriskt ghetto, på en av stadens gator, innan ordern kom: de skulle åka iväg och jobba i ett annat land, en kortare tid.
Det var vad som sas – och vad de trodde.
Men när de efter flera dygn, hopträngda i boskapsvagnarna, utan vatten och mat, äntligen fick kliva av, klev de av i Auschwitz-Birkenau.
Det största, värsta och mest ökända av Nazitysklands koncentrationsläger.
Rader av människor
De fick ställa sig i två köer – män i den ena, kvinnor och barn i den andra. Emerich stod bredvid sin far – tre meter därifrån, i den andra kön, stod hans mamma och hans fyra yngre systrar: Edit, 17, Elisabeth, 15, Magdalena, 12, och lilla Judith, 10.
På en plattform framför de långa raderna av människor stod mannen som skulle avgöra deras öde: Doktor Mengele.
Med en handvinkling bestämde han vilka som skulle få leva – och vilka som skulle dö.
Emerich och hans pappa fick gå till vänster – de skulle till arbetslägret.
Edit och Elisabeth likaså.
Deras mor och två yngre systrar fick gå till höger – direkt till gaskamrarna och krematorierna.
Där och då var sista gången Emerich såg dem.
Under 14 månader levde han under ohyggliga förhållanden, i fem olika koncentrations- och arbetsläger.
Hans far sköts
När befrielsen till sist kom, den 8 maj 1945, befann han sig i Theresienstadt, ”mönsterlägret”, sex mil norr om Prag.
Bara två månader tidigare, under den långa vandringen dit i krigets slutskede, det som senare kom att kallas ”dödsmarschen”, sköts han far, som inte orkade mer, till döds.
Ungefär samtidigt dog Edit i ett annat läger.
Bara Emerich och hans syster Elisabeth överlevde.
Resten av familjen, tillsammans med 40 andra släktingar, dog i Förintelsen.
Emerich hamnade på sjukhus – och där såg han för första gången sig själv i en spegel.
Vad han såg var ett skelett med levande ögon – en syn han aldrig kan glömma.
”Kunde inte döda”
Han var 175 centimeter lång och vägde 34 kilo.
Några unga partisaner, som kom till sjukhuset, ville hjälpa honom att ta hämnd. De förde honom till en lada, la en pistol i hans hand och erbjöd honom att skjuta tre tillfångatagna tre SS-män.
Men han kunde inte.
– Det kändes totalt omöjligt. Jag kunde inte döda en annan människa, säger Emerich i dag.
Han inte bara överlevde – han lyckades också resa sig igen och gå vidare i livet.
Och det tackar han sina föräldrar för.
– Fysisk styrka kan man få gratis, bara man tränar – men psykisk styrka får man genom kärlek. Och den kärlek jag fått som barn lyckades inte ens nazisterna ta död på, säger Emerich.
Efter fyra år på sjukhus kom han till Sverige, hit, där hans syster Elisabeth redan befann sig.
Emerich utbildade sig till socionom och terapeut.
I 30 år arbetade han inom socialvården, på fängelser och ungdomsvårdsanstalter.
Men i alla år höll han tyst om sina egna upplevelser.
Teg i 45 år
Inte ens han och Elisabeth kunde tala om den svåra tiden – det gjorde för ont.
I 45 år teg han – tills historien en vacker sommardag 1992, på Birger Jarlsgatan i Stockholm, hinner ikapp honom.
Han hör grova röster från andra sidan gatan och ser fyra stora grabbar marschera fram, alltmedan de med högerarmen lyft skanderar:
”Sieg Heil! Sieg Heil!”
– Det var en chock. Den känslan går inte att beskriva, säger Emerich.
– Men det var inte det värsta – det värsta var att ingen reagerade.
Då bestämde han sig:
– Det var dags att bryta tystnaden, säger Emerich.
1 600 skolor
Han var med och startade föreningen Förintelsens överlevande, främst i syfte att åka ut i skolorna och informera.
Under de senaste 20 åren har han besökt 1 600 skolor runt om i hela Sverige, vissa år efter år, för att berätta sin historia.
Det gör han fortfarande.
Och inte bara det: Han har använt sina egna plågsamma erfarenheter för att motverka våld, rasism och nazism i dagens – och framtidens – Sverige.
Genom organisationen Exit, ett projekt som drivs i Fryshusets regi och som Emerich var initiativtagare till, har i dag 700 unga värstingar – eller ”hatare”, som Emerich kallar dem – fått hjälp och stöd att lämna högerextremistiska och andra destruktiva grupper.
Hundratusentals brev
Flera av dem har sedan åkt runt med Emerich i skolorna.
Och gensvaret från eleverna har inte uteblivit – i sitt arbetsrum källaren har Emerich hundratusentals brev från elever han mött.
Han har läst dem alla – och svarat på dem han kunnat.
Egentligen är hans budskap enkelt:
Det handlar om kärlek – eller brist på kärlek.
Hatet och de destruktiva handlingarna är bara ett rop på hjälp, menar Emerich.
– Framtiden sitter fem dagar i veckan i skolbänken – och det är den absolut viktigaste platsen att satsa på.
”Har inte varit förgäves”
Hans stiftelse, Emerichfonden, delar varje år ut priser och stipendier till skolor och elever som gör något bra för att motverka våld och främlingsfientlighet.
– Det var självklart att jag skulle ägna resten av mitt liv åt detta, säger Emerich.
– Jag kan använda mina hemska erfarenheter till något gott – och då har mitt lidande inte varit förgäves.
Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.
Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.
Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.
Nominera din hjälte här nedan!