”Bästa pris jag kunde få”

Kerstin Nilsson

Hade Emerich kunnat gråta hade han gjort det

Men Emerich Roth, 88, har inte gråtit sedan kriget.

- Jag kan inte. Jag kan bara skaka inombords, säger han.

Och det gjorde han i går – djupt rörd och tacksam över hyllningarna på Cirkus scen.

helskärm

För många år sedan satt Emerich Roth, som en gång själv drömde om att bli sångare, senare konsertpianist, och lyssnade på en mycket nervös ung pojke som spelade piano på Musikhögskolan.

- De andra barnen gick och satte sig när de spelat klart, men den här pojken rusade bara ut efteråt, säger Emerich.

Som förstås sprang efter – för att tala om för pojken att han var jätteduktig.

Pojken var Staffan Scheja.

I går spelade han för Emerich igen – på Cirkus scen.

Får innerlig kram

Emerich Roth fick ta emot utmärkelsen Svenska Hjältars livsgärning 2012 för att han, utifrån sina egna plågsamma upplevelser i Nazitysklands koncentrationsläger verkar mot våld, hat och främlingsfientlighet i dagens samhälle.

I pris fick Emerich en hyllningskonsert på Konserthuset i Stockholm den 2 maj, pianoafton, där både Staffan Scheja, Robert Wells och Lill Lindfors kommer att medverka, till förmån för Emerichfonden.

- Det var det bästa pris jag kunde få, säger Emerich.

På Cirkus scen fick han också ta emot sin statyett av Patrik Pelosio, en av de många värstingar han hjälpt på rätt väg i livet.

- Hade det inte varit för dig, Emerich, hade jag inte levt i dag, sa en mycket rörd Patrik Pelosio och gav mannen som blev hans mentor, hans "pappa" och hans barns "farfar" en lång innerlig kram.