Kämpar mot cancern – trots läkarnas dom
Uppdaterad 2011-12-18 | Publicerad 2011-10-02
Läkarnas dom: cancern går inte att bota.
Men tvåbarnsmamman Johanna Åbrink, 30, trotsar doktorerna.
– Jag är säker på att cancern kommer försvinna, säger hon i Ung Cancers nya film "Det är okej att känna hopp".
Som nybliven tvåbarnsmamma, 2008, fick Johanna Åbrink veta att hon drabbats av bröstcancer. Efter ett års tuff behandling fick hon det efterlängtade beskedet – cancern var borta.
Förra sommaren åkte hon till Uppsala för att rekonstruera det bröst som tidigare opererats bort.
Då kom bakslaget.
Cancern hade spridit sig till muskeln bakom bröstet men även till levern. Den går inte att bota – metastaserna går inte att operera eller stråla bort.
– Jag kan vara jäkligt arg, ledsen och känna frustration. Men mest är jag arg – men vem ska jag vara arg på? Det finns ju ingen, säger hon till Aftonbladet.
Trots att läkarna har gett Johanna väldigt lite hopp är det just det hon har.
– Jag är så säker på att det kommer försvinna trots att läkarna säger att det inte går.
Nu deltar hon i en läkemedelsstudie där hon testar en viss typ av cellgifter som ska hämma cancercellernas tillväxt.
– Det var en chansning att vara med men behandlingen fungerar jättebra. 79 procent av spridningen i levern har försvunnit. Dessutom har jag bara lindriga biverkningar. Det känns jäkligt bra.
Organisationen Ung Cancers första film – "Det är okej att känna" – har setts av drygt 300 000. I dag släpper organisationen sin andra film på Youtube – om hopp.
Det är en dokumentär skildring av Johannas liv. Med och mot cancern. Men framför allt livet med döttrarna Cornelia, 6, och Clara, 4.
– Det är otroligt viktigt att man pratar om det här med cancer. Att unga känner att det är okej att prata om rädslor och känslor av alla slag.
Det vet hon allt om. Ilska, frustration och ledsamhet. Men också en del oro.
– Innerst inne är jag orolig men det går upp och ner, från dag till dag. Får jag ont någonstans då tror jag direkt att det är mer cancer. Jag känner och klämmer och tycker att jag hittar knölar hela tiden. Samtidigt är jag så jäkla säker på att jag kommer att få bort det här.
– För mig är det jobbigare psykiskt än vad det är rent kroppsligt. Ena veckan tänker jag de mörkaste tankarna men veckan därpå tänker jag att livet är underbart, att jag älskar mitt liv och är glad över det jag har.
Hon har själv fått hjälp genom Ung cancer, hon är så kallad samtalsvän.
– Det är bra när man har behov av att prata och bolla tankar med någon i samma situation, samma ålder och kanske med samma sjukdom.
Redan i går fick hon själv se filmen – "Det är okej att känna hopp" – där hon och döttrarna är med.
– Det har varit känslosamt. Jag har gråtit för att det är en så fin film, det tar upp hopp och glädje. Det blir extra starkt att mina barn är med.
– Det stärker mig att se filmen. Det som nästan är det tuffaste just nu är mammarollen. Det känns som att jag ibland glömmer bort att vara mamma. Biverkningarna, behandlingarna och sjukhusbesöken – cancern tar över. Det känns som att jag inte får chansen att vara mamma som jag vill vara. Men när jag såg filmen insåg jag att jag verkligen är mamma. Det är ju jag och mina barn.