Reste sig – mot alla odds
Uppdaterad 2012-11-22 | Publicerad 2012-11-20
Christoffer, 23, förlorade båda benen och en arm – så tog han sig tillbaka
Simmaren och uppfinnaren Christoffer Lindhe, 23, är ett levande bevis för att ingenting är omöjligt.
Han förlorade båda benen och ena armen i en tågolycka, men reste sig igen, mot alla odds.
– Om man bara kämpar kan man uppnå det man vill, säger Christoffer Lindhe på Svenska Hjältars skolturné.
När Svenska Hjältars skolturné besökte Magnus Stenbocksskolan i Helsingborg handlade det om livskriser och att kämpa sig tillbaka.
På scenen hade skolturnéns egen ciceron, Mark Levengood, besök av artisten Måns Zelmerlöw, som liksom Mark sitter i juryn, och inte mindre än tre tidigare hjältar:
Kristian Kabelacs, 21, som blev mobbad och anmälde sin skola.
Isak Hardo, 18, som grep in och räddade livet på en liten flicka som misshandlades.
Och så Christoffer Lindhe, som utsågs till Svenska Hjältars kämpe för fyra år sedan.
”Allting är möjligt”
Han om någon vet hur det kan kännas när livet vänds upp och ned – och hur lång och kämpig vägen tillbaka kan vara.
Men att det går, det är Christoffer ett levande exempel på.
Efter två framgångsrika Paralympics – i London i somras slog han svenskt rekord i alla grenar han ställde upp i – satsar han nu allt på att lämna rullstolen och att förverkliga sin dröm:
Att få patent på en ny fotprotes som ska hjälpa både honom och andra att ta sig fram mer obehindrat ute.
– Allting är möjligt, bara man inte ger sig. Den filosofin lever jag efter själv och jag har uppnått det jag vill, säger Christoffer.
– Låt det bara ta den tid det tar, det lönar sig.
Det var också hans viktigaste budskap till eleverna.
Bara att han lever är ett under.
– Chansen att överleva en sådan olycka är en procent – och i dag är jag verkligen glad att jag gjorde det.
Spräckte skallbenet
Christoffer var 17 år när han den där sommarnatten 2006 blev överkörd av tåget.
Han skulle gå i förväg hem till tältet under bil- och flygträffen Wheels & Wings i Varberg.
Han såg tre personer som gick efter honom, kände sig förföljd och började springa – sedan minns han inte mer.
Vad han tror är att han snubblade och föll när han genade över järnvägsrälsen.
Han spräckte skallbenet och när tåget kom låg han medvetslös på spåret.
Båda benen och vänsterarmen klipptes av.
Tio dagar senare vaknade Christoffer upp, men det var först en månad efter olyckan som han verkligen förstod innebörden av det som hade hänt.
Han hade inga ben – och bara en arm.
Alla drömmar om framtiden, om jobb, familj, barn, allt kändes hopplöst. Christoffer grubblade och ältade: Varför just jag? Varför skulle det här hända mig? Hur ska det bli nu?
Men någonstans på vägen insåg han att grubblandet inte löste några problem.
– Det som har hänt har hänt – det går inte att förändra, säger Christoffer.
Nya utmaningar
Ett knappt halvår senare låg han i simbassängen igen – och två år efter olyckan knep Christoffer två fjärdeplatser i Paralympics i Peking.
Inför tävlingarna i London i somras hoppades han förstås på medalj, men en långdragen och otäck infektion i skelettet satte p för de planerna.
– Men jag slog alla mina gamla rekord och jag är jättenöjd ändå, säger Christoffer.
Det som sporrar honom är nya utmaningar.
Han och flickvännen – numera fästmön – Martina har flyttat ihop i en lägenhet i Halmstad, där Christoffer har utbildat sig till utvecklingsingenjör på högskolan.
Och det närmaste året kommer han att satsa mindre på simningen och mer på sig själv – och sitt nya företag.
Det är fortfarande lite hysch-hysch om den nya fotprotesen, en gammal idé som han har utvecklat tillsammans med en kamrat på högskolan, men redan till våren hoppas Christoffer att den ska börja säljas i Sverige och andra nordiska länder.
– Med den kan jag gå på ojämna underlag också, som skogsstigar och grusvägar.
Vill inspirera andra
Målet är att lämna rullstolen helt och hållet.
– Det är jätteskönt att kunna sträcka på kroppen och när jag står upp känner jag mig som den jag var före olyckan, säger Christoffer.
Att koras till Svensk Hjälte blev för Christoffer en bekräftelse på att det han uppnått är något stort.
Men lika viktigt är att inspirera och hjälpa andra.
– Jag hoppas att de kan känna att klarar han det, klarar jag det också – vad det än handlar om.