Rainer föll överbord – räddades i sista stund av frivillige sjöräddaren Pernilla

Kerstin Nilsson

Nu hyllas hon och hennes besättning som Årets Sjöräddare 2014

Ensam i det iskalla vattnet i decembermörkret, kämpade fiskaren Rainer Päärati, 56, för sitt liv.

Någon på land hörde hans rop på hjälp.

Men räddningsinsatsen blev en kamp på liv och död – mot klockan.

– Hade vi kommit några minuter senare hade det varit för sent, säger Pernilla Rosén, 42, frivillig sjöräddare och skeppare på Rescue Österskär.

Egentligen borde Rainer Päärati inte stå ute på bryggan i Österskär i Åkersberga, norr om Stockholm.

Tre gånger har han undkommit döden:

Första gången, 1998, när stora kroppspulsådern sprack och hans pappa råkade ringa i precis rätt ögonblick.

Andra gången när han fick blodförgiftning, men räddades till livet på sjukhuset.

Och så nu, i december, när han var en hårsmån från att drunkna på Trälhavet, vattnet här utanför.

– Det börjar bli en vana, säger Rainer.

Men kramen han ger Pernilla Rosén där ute på bryggan är både varm och innerlig.

Han skämtar – men han vet hur nära döden han var.

– Jag är så tacksam att ni kom, säger Rainer.

Frivilliga hjältar

Det är tack vare Sjöräddningen – denna fantastiska armé av frivilliga hjältar, i tjänst och redo att rycka ut dygnets alla timmar, årets alla dagar – som han överlevde den här gången.

Pernilla Rosén, trebarnsmamma och egen företagare – hon lär ut livräddning – är en av dessa beundransvärda eldsjälar.

Hon har ett förflutet som undersköterska och ambulanssjukvårdare och kärleken till sjön fick hon med modersmjölken – både mamma och mormor är uppvuxna i skärgården.

Sedan 2010 är hon en av Sveriges cirka 2000 frivilliga sjöräddare och ägnar det mesta av sin lediga tid åt just det.

– Delar av familjen morrar lite ibland, men jag ser det som att jag fyller på mitt "må bra-konto", när jag är ute på sjön, säger Pernilla.

Varje år gör hon drygt 1000 jourtimmar – då är hon ständigt beredd på utryckning: inom 15 minuter efter ett larm ska båten, den gamla ombyggda stridsbåt 90, som i dag heter Resque Österskär, lämna bryggan.

Pernilla är också något så ovanligt som en kvinnlig befälhavare inom sjöräddningen – bara runt tio procent av sjöräddarna är kvinnor i dag.

– Jag brinner för det här. Vi behövs verkligen där ute och många blir glada när vi kommer och hjälper till, vare sig det är akut eller ej, säger Pernilla.

Rainer, som liksom Pernilla, bor i Åkersberga, är också ofta ute på sjön.

Men av en annan anledning:

Han älskar att dyka – och fiska.

Fiska julströmming

Den där dagen, söndagen den 14 december, gav han sig ut i sin plastbåt vid 11-tiden på dagen för att fixa lite julströmming.

Vädret var fint och redan efter en liten stund nappade en abborre.

Vid kvart i fyra på eftermiddagen hade Rainer fått ihop en halv hink strömming.

Då var det redan mörkt och dags att bege sig hemåt.

Han startade motorn, men när han ska kolla klockan på sin mobil släpper han rorkulten för ett ögonblick – och det är då det händer.

– Båten svängde till och jag ramlade baklänges i vattnet, säger Rainer.

Det var bara 3-4 grader i vattnet, men Rainer, som är van att bada kallt, drabbades aldrig av panik.

– Jag lyckades häva mig upp och nå växelspaken och lägga i friläge, så jag kunde stänga av motorn.

Men upp i båten kom han inte.

Han inser att hans enda chans är att hålla fast i båten och börja simma mot land – han ser ljusen därifrån i mörkret.

Då ringer hans mobil.

Han får upp det vattentäta fodralet ur fickan, ser att det är hans syster Merike, men fingrarna är bortdomnade av kylan och när han ska svara tappar han telefonen, som försvinner i det svarta vattnet.

Men ute på Resarö, ön intill, är det någon som hör hans rop på hjälp.

Eller tror sig kanske höra ett rop på hjälp – det kan lika gärna vara en sjöfågel eller ett rådjur, säger han, när han en stund senare ringer direkt till Pernilla på Sjöräddningen.

Reagerar direkt

Hon är på väg hem med yngste sonen Elias, 13, i bilen.

Tipsaren är osäker, men Pernilla bestämmer sig direkt – det kan vara allvar.

Hon sätter fart mot båten, samtidigt som hon uppmanar tipsaren att ringa 112 och slå larm på riktigt.

Tio minuter senare lämnar hon och besättningsmännen Gunnar Ström och Krister Stark bryggan.

Tack vare Pernillas snabba agerande har de tjänat flera minuter – och det ska visa sig avgörande.

De ser direkt Rainers båt på radarn och efter bara två minuter är de där.

i skenet från strålkastaren ser de den tomma båten och strax därefter upptäcker de Rainer, som hänger i relingen på andra sidan.

Han är på väg att bli medvetslös och tappa greppet om båten.

– Hoppa, hoppa! skriker jag åt Krister som precis har dragit upp dragkedjan på överlevnadsdräkten, säger Pernilla.

Krister hoppar i och fångar upp Rainer – i samma ögonblick som han tappar taget om båten.

Men Rainer, som är 1,90 lång, är både stor och tung – även utan blöta kläder och vattenfyllda stövlar.

– Där i vattnet vägde jag nog 160-170 kilo, säger Rainer.

Livbojen är för liten och Krister tvingas hålla uppe Rainer framför sig, samtidigt som han simmar mot räddningsbåten.

Där försöker de alla tre, med adrenalinet pumpande, få upp den medvetslöse Rainer i båten, men han är för tung – det går inte.

Han blir hängande halvvägs upp.

– Han höll på att glida oss ur händerna, säger Pernilla.

– Jag minns att jag tänkte att det är nu helikoptern ska komma.

Kamp mot klockan

Till sist lindade de en lina runt Rainers bröstkorg och armar för att säkra honom – så Pernilla kom loss och kunde larma efter fler.

– Det var en kamp mot klockan – jag visste ju att ju längre han ligger i vattnet, desto mer nedkyld blir han och han hade redan legat i kanske 40 minuter.

Räddningen kom i form av skärgårdsbåten Väddö, där Gunnar Ströms son var skeppare.

En matros hoppade över till räddningsbåten och tillsammans fick de till slut upp Rainer och kunde linda in honom i varma filter.

Då hade han legat i det iskalla vattnet i närmare en timme och när han en stund senare flögs iväg med ambulanshelikoptern var hans kroppstemperatur bara 28 grader.

Läget var kritiskt och på Karolinska Universitetssjukhuset sövdes han ned.

Ingen visste heller vem han var, eftersom han inte hade sin plånbok med sig i båten.

Inte förrän nästa morgon, när Rainer vaknade, kunde han tala om vad han hette.

Först fick hans systrar veta vad som hänt.

Lovar ha flytväst

Rainer klarade sig helt utan men.

Pernilla hade träningsvärk i två dygn efter räddningsinsatsen.

Och det var först efteråt, när hon läste alla fina kommentarer på Sjöräddningens hemsida, från anhöriga, vänner och arbetskamrater till Rainer som hon insåg vad de gjort.

– Jag började gråta – lyckotårar, säger Pernilla.

I dag, på Stockholmsmässan, utsågs hon och hennes besättning till Årets Sjöräddare 2014 för sin insats.

– Det är fantastiskt roligt – och bra att vi får uppmärksamhet för vad vi gör som frivilliga sjöräddare, säger Pernilla.

Och Rainer lovar en sak innan vi skiljs:

Att ha flytväst nästa gång han åker ut på sjön.

– Min lillasyster har lovat att jag ska få en i födelsedagspresent, säger han.

Läs mer om Sjöräddningssällskapet nedan

Det här är Sjöräddningssällskapet:

Sjöräddningssällskapet en ideell organisation som startade 1907 och har en enda uppgift – att rädda liv till sjöss.

I dag finns drygt 2 000 frivilliga sjöräddare på de 68 bemannade räddningsstationerna längs kusten och i de stora sjöarna. Dygnet runt, året om, är några av dem alltid beredda att rycka ut – 15 minuter efter att larmet har gått via larmnumret 112 ska de vara på väg ut ur hamnen.

Organisationen har inga statliga stöd utan finansieras helt och hållet av gåvor och medlemsavgifter.

Vill du stödja sjöräddningssällskapet?

Sätt in din gåva på:

Plusgiro 90 05 00-0, Bankgiro 900-5000

Eller swisha till 9005000