”Det modigaste jag gjort är att ta Filippas hand”
Publicerad 2013-11-30
Anja Pärson i stor intervju om modiga beslutet och nya livet
UMEÅ. Hon har kastat sig utför stup i 120 kilometer i timmen.
Hon har kraschat – och ändå gjort det igen.
Hon har vunnit OS, VM och världscupen.
Men hennes största bragd handlar om något annat.
– Det modigaste jag har gjort är att ta Filippas hand, säger Anja Pärson, 32, ordförande i Svenska Hjältars jury.
Vi står på träbron över Umeälven.
Där under oss dansar de första tunna isflaken som gnistrande snöstjärnor i det mörka strömmande vattnet.
Solen står lågt på himlen, fast det är mitt på dagen – men värmer gör den fortfarande.
– Det är så vackert när naturen somnar, säger Anja.
Plötsligt, utan förvarning, börjar hon klättra, upp på bågarna på bron.
Hon balanserar på den smala metallbågen – med armarna utsträckta och ler, stort och brett.
– Hur långt ska jag gå? frågar hon – och garvar.
Bilden är symbolisk,
Just nu, här i Umeå, med Filippa och barnen, har Anja hittat balansen i livet.
– Förr handlade varje minut av livet om att prestera, säger Anja.
– Det är så uppfriskande att efter 30 års egotankar släppa det och tänka på någon annan.
Någon annan i centrum
Nu lever hon ett annat liv – där familjen, och inte hon, står i centrum.
För några timmar har hon hoppat ur snickarbyxorna hemma och slitit sig från arbetet med carporten, som måste vara klar just i dag, innan kylan kommer på allvar.
Sent kvällen innan kom hon och Filippa hem med planet från Stockholm, efter reklaminspelning med Viasat, Anjas nya uppdragsgivare.
I februari bär det av till Ryssland och Vinter-OS, där hon under en månad ska vara expertkommentator.
Men både Filippa och lille Elvis, som snart är ett och ett halvt, kommer att vara med, åtminstone en del av tiden.
Emmi, Filippas dotter sedan tidigare, måste vara hemma och gå i skolan – hon går i första klass.
Om några timmar ska Anja hämta båda barnen, Emmi i skolan och Elvis på dagis.
– För mig är det viktigt att vara hemma och säga gonatt till dem varje kväll – och finnas där när de vaknar, säger Anja.
Det är nytt och ovant liv, men ett liv hon tycker mycket om – och framför allt, själv har valt och står upp för.
I så många år handlade det bara om skidåkningen.
Hon var bara 15 år när hon gav sig ut i världen för att tävla.
Som toppidrottare och världsstjärna levde hon i en bubbla, där allt, precis allt, bara handlade om en enda sak:
– 365 dagar om året, varje minut, handlade det om att optimera dig själv för att vara bäst i världen – konstant.
Det gav resultat, imponerande resultat.
Nådde toppen – offrade mycket
Anja Pärson är, och kommer förmodligen länge förbli, Sveriges största kvinnliga alpina åkare genom tiderna – ingen har vunnit så många medaljer och segrar som hon.
Hon har för alltid skrivit in sig i historien – och är stolt över det hon har åstadkommit.
Hon fick mycket också; hon har rest kors och tvärs över hela världen, hon har tjänat miljoner – och hon har, inte minst, fått vänner för livet, vänner som alltid kommer att stå henne nära.
Men det kostade också.
Med åren, ständigt på resande fot, ständigt på topp, växte längtan efter något annat: det riktiga livet, livet utanför bubblan.
Livet som bara Anja.
Varje vår, när mästerskapssäsongen var över, mådde hon allt sämre.
– Jag ville bli bekräftad som människa också, för den jag var, inte bara för mina prestationer och det jag gjorde, säger Anja.
Och det var då ungefär Filippa kom in i hennes liv.
Resten känner de flesta svenskar till, efter Anjas öppenhjärtiga Sommar förra året.
– Jag tänkte jag skulle lyssna på programmet igen, men jag har inte gjort det, säger Anja.
Det största var inte att gå ut och berätta för hela Sverige – det största var att bejaka Filippas kärlek – och våga erkänna sin egen.
– Jag var fortfarande livrädd, men det var enda vägen, säger Anja.
”I juryn tar jag plats”
Många – jag är en av dem – ser henne nog som en av Sveriges modigaste kvinnor.
Vem skulle själv kasta sig ut för samma stup som hon har gjort, så många gånger under sin karriär?
Men så ser hon det inte själv.
– Det är klart att det krävs en del för att klara det jag har gjort – men det blir vardag det också. Och jag tror alla är modiga och har något just de är bra på.
I fyra år har Anja Pärson suttit i juryn för Svenska Hjältar. I år har hon hållit i ordförandeklubban, ett uppdrag hon har skött galant.
– Privat kan jag vara en mes – om någon tar min plats, säger jag ingenting utan sätter mig någon annanstans. Men i Svenska Hjältar räds jag inte för att sätta ned foten och säga vad jag tycker, säger Anja.
Anja är kanske den i juryn som mer än någon annan vill lyfta fram de små hjältedåden i vardagen, de där sakerna som aldrig leder till medalj eller prispall, men som kan betyda så mycket för oss alla.
– Att stanna upp, se andra och vara en vaksam medmänniska. det tycker jag är viktigt.
– Att bära någons väskor eller kassar om det behövs, hålla upp dörren eller hålla uppsikt över grannens hus när de reser bort. Det försöker jag göra själv, så ofta jag kan.
Förra våren var Anja i Sierra Leone, ett av världens farligaste länder, i Unicefs regi – det var en resa som satte djupa spår.
– Då förstod vad en krona kan betyda – och hur mycket mat en familj kan få för den, säger hon.
Familjen i Sierra Leone; Lamin, 11, lille John, som då bara var fem veckor och deras mormor, kommer hon att besöka igen.
I framtiden vill hon gärna engagera sig mer i hjälparbete och välgörenhet, men i vad och hur får hjärtat utvisa.
Men just nu är det Filippa, Elvis och Emmi hon vill ge sin tid.
– Jag är så enkel. Jag gillar det lugna livet – det har jag alltid gjort, säger Anja.
