”Själv hade jag aldrig kommit upp ur vaken”
Publicerad 2014-06-16
TORSBY. Mitt i natten skulle de fyra vännerna åka över sjön på sina snöskotrar. Bara tre kom i land på andra sidan.
Där såg de ljuset från Johans skoter försvinna ner i det mörka, iskalla vattnet.
– Nu är det kört, tänkte jag, säger Johan Omberg, 25.
Motorer i alla dess former.
Motorer – och fiske.
Det är vad som gäller i lilla Sörmark, 17 kilometer nordväst om Torsby, i norra Värmland.
Här är det varken ovanligt eller särskilt konstigt att köra snöskoter mitt i natten bara för att man är ”sugen på att åk”, som Johan säger på bred värmländska.
Nu ligger hans skoter någonstans där på andra sidan sjön Kläggen, åt Östmark till.
På botten.
Ingen har lyckats hitta den ännu.
– Det är mellan 5 och 19 meter djupt och fullt med timmer på botten, så det är som att leta efter en nål i en höstack, säger Johan.
Har inte kört sen förra året
Han har inte åkt skoter sedan den där fredagskvällen i februari förra året.
De fyra skolkamraterna, Johan Omberg, 25, Viktor Hansson, 23, Martin Einarsson, 21, och Henrik Strandberg, 23, har alla gått i Sörmarks friskola, nu nerlagd. De brukar hänga ihop på fritiden.
Alla jobbar med motorfordon: Johan kör timmerbil, Viktor skogsmaskin, Martin lastbil och Henrik grävmaskin.
Den här kvällen hade de varit ute och åkt skoter och grillat.
Men i stället för att åka hem efteråt blev de sugna på att åka mer, på borta i Lekvattnet, där det finns fina skoterleder.
Tvungna att åka över sjön
– Först skulle vi åka till Östmark och tanka, säger Henrik.
För att komma dit var de tvungna att åka över sjön.
Klockan var närmare ett på natten när de gav sig av.
Isen låg tjock, men det var mörkt och dimmigt.
– Mitt ute på sjön gick remmen av för mig, säger Henrik.
Det var bara att ställa sig och meka ute på isen, i ljuset från pannlampan.
Sedan gav de sig av igen, på rad, Henrik först, sedan Martin och Viktor.
Johan, som var trött och dåsig, kom på efterkälken.
När Henrik var 200-300 meter från land, vid Röjdåns utlopp, märkte han att snön var uppblött – sedan att det var öppet vatten i en 20 meter bred ränna, där det var strömt.
– Då var det bara att gasa, säger Henrik.
Martin och Viktor kom också över. För Johan gick det sämre.
Han upptäckte rännan för sent.
– Jag försökte gasa, men skotern stegrade sig, säger Johan, som sparkade sig bakåt för att komma bort från skotern.
I det iskalla vattnet kämpade han för att få av sig hjälmen och huvan.
Henrik och de andra såg ljuset från Johans skoter gå upp i luften – för att sedan försvinna.
De förstod att han gått i – och började springa.
Martin larmade 112, Viktor lyste med den starka stavlampan – och Henrik tog av sig jackan och kröp ut mot Johan i vattnet.
”Se till att ingen mer hamnar i vattnet”, sa räddningstjänsten till Martin i telefon – men då var det redan för sent.
När Henrik var tio meter ifrån brast isen. Nu var båda i vattnet.
Henrik tog tag i Johan och försökte ta sig upp.
Ingen av dem hade isdubbar.
Henrik hade sin jaktkniv, men ganska snabbt var fingrarna så stelfrusna att han inte fick något grepp om den.
Hoppade i – igen
Efter många försök kom Henrik till slut upp – men Johan var kvar.
Då hoppade Henrik i – igen.
– Han måste ju upp, pojken, säger Henrik.
Vid det laget var Johan både stelfrusen och utmattad.
– Som tur var hade jag mosters gamla ryggsäck på mig och kunde flyta på den, annars vet jag inte hur det hade gått, säger Johan.
Den här gången lyckades Henrik med uppbådande av sina sista krafter dra med sig Johan upp.
Då hade Johan legat i det iskalla vattnet 10–15 minuter.
– Jag ville tillbaka i, för det var varmare i vattnet, säger han.
Han fick Henriks jacka och Martin körde honom upp till landsvägen, där ambulansen, som turligt nog fanns i närheten, redan väntade. Polisen var också på plats och Johan fick blåsa.
– De såg snopna ut när det var negativt, säger han.
Däremot fick han böter, eftersom skotern, den som nu ligger på botten, var avställd.
– Efteråt tänkte jag ju på att vi lika gärna kunde ha strykt med bägge två, säger Johan.
Varken Johan eller de andra är mycket för stora ord eller att visa känslor, men värmen och kamratskapet går inte att ta miste på.
Hade Henrik inte hoppat i efter sin kamrat hade Johan inte överlevt.
– Jag hade aldrig kommit upp själv, säger Johan.
På frågan vad han tycker om sina vänner, säger han – med ett flin:
– Jag har inget att klaga på.