”Då tänkte jag att nu dör vi alla tre”

Kerstin Nilsson

Ashkane räddade Mio, 4, och hans mamma

helskärm

I 15 minuter kämpade Mickaela Lundgren för sitt och sin fyraårige sons liv i de höga vågorna vid Stora Skär.

– Jag bara undrade vem av oss som skulle dö först, säger Mickaela.

Då upptäckte Ashkane Akabari hennes toffel i vattnet.

Vi står på klipporna vid Steninge havsbad i Halmstad.

Stora vågor slår med full kraft in mot klipporna där vi står – och mot Stora Skär, ett hundratal meter utanför.

Precis som den där septemberdagen för snart fem år sedan.

För första gången är Mickaela Lundgren, 34, och sonen Mio, i dag nio, till­baka.

Deras räddare, Ashkane Akabari, 33, också.

– Det känns bra. Det känns lite i bröstet bara, ­säger Mickaela.

Mio var för liten för att riktigt förstå allvaret den gången.

Och i dag kan han simma.

– 500 meter, säger han stolt.

Mio sprang före

Tillsammans har vi försökt ta oss ut till Stora Skär, via en lång stenpir. Men de höga vågorna slår hela tiden in över stenarna och tvingar oss att vända.

Då, 2009, hade Mickaela, Mio och en väninna och hennes barn åkt ut till havet för att fika på stranden.

– Det var inget riktigt badväder, så det var inte så många här, säger Mickaela.

Ashkane Akabari, hustrun Sogol och döttrarna, Shideh och Rashien, då 4 år - hade picknick tillsammans med några vänner.

Mickaela gick ut på piren med tre av barnen. Väninnan satt kvar med sin bebis.

I ena handen höll Mickaela väninnans fyraåriga ­dotter, i den andra en jämngammal kompis till barnen.

Mio sprang före, ut på klipporna.

Han minns att han halkade på det gröna på klippan.

– Han flög ut, säger Micka­ela.

– Jag bara släppte de andra barnen, hoppade i och fick tag i honom.

Men där Mio hade ramlat i stupade höga klippor rakt ned i vattnet.

– Jag fick panik, säger Mickaela, som har varit n­ära att drunkna en gång ­tidigare i livet, i en fors.

Kastades mot stenar

– Jag kan ju simma, men nu kunde jag inte. Mio hängde på mig. Jag såg bara ­havet och klipporna. Det enda jag tänkte var att nu drunknar vi, nu dör vi. Jag undrade ­bara vem som skulle dö först.

De höga vågorna slog in, sköljde över dem och kastade dem mot de vassa stenarna.

Hon kunde inte se stranden – och ingen på stranden kunde se dem. De stora klipp­orna skymde sikten.

Mio grät och Mickaela skrek förtvivlat på hjälp.

”Är ingen hjälte”

Tillsammans med sin kompis hade Ashkane Akabari gått ut till Stora Skär för att kolla om det var en bra plats att fiska på – fiske är hans stora intresse.

Då hörde han ropen.

Han fick syn på en toffel som flöt i vattnet – Micka­elas toffel.

Han böjde sig över kanten – och upptäckte henne och Mio.

Ashkane slängde sig ut från klippan. Han sa till Mickaela att han skulle ­simma in med Mio – och komma tillbaka och hämta henne.

Men när han vände sig om med Mio på armen kastade sig Mickaela i panik på ­honom bakifrån – och alla tre sjönk.

– Då tänkte jag att nu dör vi, alla tre, säger Ashkane.

Men de kom upp till ytan.

Ashkane simmade med Mio under ena armen och Mickaela hängande på ryggen, mot några mindre stenar. Där tog de sig i land.

För Mickaela och Mio – och sina egna döttrar – är Ashkane en svensk hjälte.

– Någon hjälte är jag inte men jag gjorde i alla fall ­någon­ting i den här världen, säger han.

Veckans hjälte

Vem? Ashkane Akabari, 33, asylsökande från Iran, Halmstad.

Varför? För att han utan att tveka kastade sig från klippan och räddade livet på Mio Lundgren, 4, och hans mamma Mickaela.