”Det kom från hjärtat”

Publicerad 2014-04-05

Snälle snickaren Mattias Hjelm byggde klart Peter Vikströms hus när han blev förlamad

När ­Mattias Hjelm (i mitten) fick höra talas om Peter och Malin Vikströms situation satte han sig omedelbart och ringde till några kunder som är snickare. Tillsammans byggde de färdigt familjens hus - utan att kräva någon slags ersättning.

Peter Vikström, 40, halkade på några löv på väg till jobbet och blev förlamad.

Hemma satt hustrun Malin förtvivlad i ett nytt, halv­färdigt hus.

Då ryckte snickaren ­Mattias Hjelm in.

Han samlade ihop ett gäng snickare och byggde klart ­familjens hus – gratis.

– För oss var det ovärderligt, säger Malin Vikström, 43.

Det finns arga snickare.

Och det finns ovanligt snälla.

En sådan är Mattias Hjelm, 44. Och han finns inte i tv – han finns i verkligheten.

Närmare bestämt i Huddinge, där han sedan 23 år ­arbetar som säljare på före­taget Dala Trä.

Bara ett stenkast från byggvaruhandeln, precis i skogskanten, där fåren betar om sommaren, bor Peter och Malin Vikström och tonårssönerna Filip, 16, och Arwid, 12.

Förra sommaren, i samband med att Peter Vikström lämnade jobbet som yrkesofficer för att bli ÅF konsult, bytte familjen liv, från en hyresrätt i Stockholms innerstad till en tomt och ett nytt hus här, ­nära naturen.

Men huset var ­bara halvfärdigt – nedervåningen var i princip klar, men övervåningen var det meningen att Peter och Malin skulle göra själva.

”Skulle snart flytta in”

Medan hela familjen trängde ihop sig i mat- och vardagsrummet där nere satte Peter i gång med övervåningen.

Målet var att killarna skulle kunna flytta in i sina rum däruppe, lagom till höstlovet – något de såg fram emot, speciellt storebror Filip.

– Jag hade hunnit en bra bit på väg. Det var kanske två, tre veckors jobb kvar, säger Peter.

Då hände det.

På väg till jobbet, efter bara två månader på den nya arbetsplatsen, halkar Peter på några våta löv och stupar, raklång på rygg på gatan.

– Det gjorde ont, men inte värre än att jag kunde ställa mig upp och fortsätta gående till jobbet. Jag trodde det handlade om en rejäl sträckning och blåmärken bara, säger Peter.

Föll nedför trappan

Två dagar senare, när Peter var på väg nedför trappan hemma, försvann plötsligt styrseln i högerbenet och han föll nedför halva trappan.

Men det var inte värre än att han och Malin nästa dag, en söndag, kunde ta en kort promenad.

På måndagen, ­fyra dagar efter halkolyckan, gjorde det dock så ont att Peter och Malin ­åkte till akuten på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge på kvällen.

Ryggskott, konstaterade ­läkaren och ordinerade smärtstillande och rörelse.

Men under veckan som följde fick Peter bara ondare och ondare.

De besökte vårdcentralen – och kom hem med mer smärtstillande.

”Det var riktigt galet”

Samma kväll åkte de in till akuten igen.

– Jag kunde bara sitta uppe en kvart i taget, sedan var jag tvungen att lägga mig.

– Då förstod jag att något var riktigt galet, säger Peter.

Malin, som är utbildad sjuksköterska och barnmorska, förstod också att det var allvar.

– Jag misstänkte diskbråck redan när det blev en försämring och du hade så mycket ondare, säger hon.

Men Peter skickades hem igen, samma natt, och bars in till sängen, med smärtstillande och samma diagnos som tidigare: Ryggskott.

Nästa morgon, när han bara skrek av smärta, ringde Malin ambulans.

Men inte förrän ett dygn senare fördes Peter med akuttransport till Karolinska i Solna för magnetröntgen.

Opererad för sent

Den visade att den trasiga disken hade trängt in i ryggmärgen, i höjd med naveln, och nerverna till nedre delen av kroppen låg i kläm.

När läkarna ändå inte ville operera förrän nästa dag blev Malin arg – och samma natt rullades Peter in på operation.

Då var det redan försent.

Nerverna hade legat i kläm för länge.

Inte förrän flera dagar senare insåg Peter sanningen:

Han var förlamad i benen.

– Då fick jag panik, säger han.

Och för Malin, som plötsligt stod där med ett halvfärdigt hus och en man som kanske aldrig skulle kunna gå igen, var allt bara kaos.

Ringde runt

På håll hade Mattias och de andra på Dala Trä följt vad som hände. Någon hade sett ambulansen och när Malin samma vecka kom in i butiken och var uppenbart chockad och ledsen över situationen kände ­Mattias direkt att något måste göras.

Han satte sig omedelbart att ringa runt till några snickare, som är kunder i butiken.

Kunde de ställa upp en kväll och bygga klart övervåningen på familjens hus – gratis, förstås?

– Det var ingen tvekan. De sa ja direkt, säger Mattias.

Sagt och gjort.

Sov i sina nya rum

Klockan 16 stegade Mattias från Dala Trä och fyra andra, för Malin helt okända, snickare in och satte igång att jobba: Lars Hagberg, Roger Heinby, Lars Olov ”Lillen” Börjesson och Olof Thorén.

– Vi fixade foder och alla dörrar, fönstersmygarna, taklister och golvsocklar, säger Mattias.

Innan de gick bar de upp killarnas sängar - och redan samma natt kunde de äntligen ­sova i sina nya, fina rum.

– Det var otroligt skönt, ­säger Filip.

I dag, fem månader efter olyckan, har Peter delvis fått tillbaka känseln och viss rörelseförmåga i benen.

Han kan stå upp och gå ­korta sträckor med rullator.

Hur bra han kommer att bli vet varken han eller läkarna ännu, men han tror att han aldrig kommer att slippa rullstolen helt och hållet.

Har Lex Maria-anmält

Sjukhuset har gjort en Lex Maria-anmälan och kommer att utreda varför det tog så lång tid innan Peter fick rätt vård.

För familjen Vikström vändes livet upp och ned.

Men då fanns Mattias och de andra killarna där, trots att de inte ens kände varandra – i dag är de familjens hjältar.

– Det går inte att beskriva vad det betydde, säger Malin.

För familjen betydde det så mycket mer än att huset blev klart.

– Vi var inte ensamma, ­säger Malin.

För Mattias var det enkelt.

Han gjorde det – bara för att han kunde.

Och ville.

– Det kom från hjärtat, säger han.