Han visar vägen ut ur hatet

Kerstin Nilsson

Emerich Roth, 88, överlevde fem koncentrationsläger – har vigt sitt liv åt att hålla historien levande

STOCKHOLM-KARLSTAD. För 68 år sedan klev han ombord på tåget till Auschwitz.

Där, i nazisternas koncentrationsläger, tog tårarna slut – än i dag kan han inte gråta.

Men Emerich Roth, 88, överlevde – och vigde sitt liv åt att kämpa mot våld och rasism i dagens samhälle.

Hans recept är enkelt:

– Kärlek. En kram eller en hand på någons axel kan åstadkomma mirakel, säger Emerich som nu får ta emot Svenska Hjältars pris för Årets Livsgärning 2012.

Mannen som kliver ombord på snabbtåget till Karlstad på Stockholms Central, är en åldrad, men fortfarande stilig karl. Klädd i hatt, halsduk och med en tung rullväska, full av böcker.

Böckerna om hans liv.

Hans hustru, Kerstin, följer honom ombord och passar på att ge honom en avskedspuss innan tåget går.

***

Emerich Roth är på väg till Karlstad för att föreläsa på universitetet. Det är studenterna i Utrikespolitiska föreningen som har anlitat honom, men föreläsningen är öppen för alla som vill.

– Jag läste om Emerich i Aftonbladet och hörde av mig till honom. Jag har alltid varit jätteintresserad av andra världskriget och att få träffa någon som har varit där själv och kan berätta, det är stort. Det finns inte så många kvar, säger Sara Hansen, 23, som håller i trådarna.

Resan till Karlstad är bara en av många som Emerich gör varje år.

Att berätta om det han själv varit med om – och motverka våld och rasism i dagens samhälle blev hans livsuppgift.

– Det är min medmänskliga skyldighet att dela med mig av min livserfarenhet och jag är glad och tacksam att jag har den förmågan, säger Emerich.

– Och det gör att mitt lidande inte har varit förgäves.

****

I Frödingsalen på Karlstads Universitet är det dödstyst när filmen om Emerichs liv rullar i gång.

Det är som att de 50 åhörarna knappt kan andas.

Fasorna som spelas upp på filmduken framför våra ögon är så outhärdligt smärtsamma, så omänskliga och, än i dag, näst intill ofattbara.

Högen med lik, massgravarna, de utmärglade kropparna, människorna som stapplar fram som levande skelett – och blicken i ögonen på dem som ännu lever.

Blicken som säger mer än ord.

Emerich Roth var bara 19 år när nazisterna kom till den lilla staden i dåvarande Tjeckoslovakien, där han och hans familj bodde.

Mengele avgjorde

Stadens cirka 3 000 judar samlades i ett provisoriskt ghetto innan de en dag fick order att stiga på tåget som skulle föra dem till Auschwitz-Birkenau, det största, värsta och mest ökända av Nazitysklands koncentrationsläger.

Det visste de inte då, Emerich och hans mamma och pappa och hans fyra systrar, Edit, 17, Elisabeth, 15, Magdalena, 12, och lilla Judith, 10.

På filmduken ser vi dem uppradade framför fotografen – bilden är en av de få Emerich i dag har av sin familj.

Bara han och hans syster Elisabeth överlevde, han tack vare att han fick veta att hon levde – resten av familjen, tillsammans med 40 andra släktingar, dog i Förintelsen.

Deras mamma och två yngsta systrar fick gå direkt till gaskammaren redan när de kom till Auschwitz– det avgjordes med en handviftning av Doktor Mengele, han som kom att kallas ”Dödsängeln”.

Väntar utanför

Edit, Emerichs äldsta syster, dog efter över ett år i olika läger, bara veckor före krigsslutet, precis som hans far, som sköts till döds under det som kom att kallas "dödsmarschen", den långa vandringen till Theresienstadt, under krigets slutskede.

Emerich överlevde 14 månader i nazisternas våld, i fem olika koncentrations- och arbetsläger, innan befrielsen kom.

Medan vi ser på filmen väntar Emerich utanför – det är för jobbigt för honom att se den själv.

Det han tvingades uppleva plågar honom än i dag, i mardrömmarna om nätterna.

Och tårarna är för länge sedan slut.

– Jag har inte gråtit efter kriget, säger Emerich.

– Jag kan inte. Tårarna finns där, de rinner inuti, men de kommer inte ut.

***

I 45 år teg han. Tills han en dag mötte fyra stövelklädda skinnskallar som skanderade Sieg Heil på en gata i Stockholm.

Då förstod han:

Det var dags att tala.

Under de senaste 20 åren har han besökt 1 600 skolor runt om i Sverige, vissa år efter år, för att berätta sin historia och föra sitt budskap vidare, till kommande generationer.

– Jag ser mig som budbärare av medmänsklighet, säger Emerich.

Genom organisationen Exit, ett projekt som drivs i Fryshusets regi och som Emerich var initiativtagare till, har i dag 800 unga värstingar – eller hatare, som Emerich kallar dem – fått hjälp och stöd att lämna högerextremistiska och andra destruktiva grupper.

”Som att andas”

Flera av dem har följt med Emerich ut i skolorna för att prata om våld och rasism – och vägen ut ur hatet.

I 30 år har han arbetat som terapeut inom socialvården, med ungdomar på glid.

Hans stiftelse, Emerichfonden, delar varje år ut priser och stipendier till skolor och elever som gör något bra för att motverka våld och främlingsfientlighet.

För att arbetet ska kunna fortsätta även den dag Emerich inte finns längre har Emerichfonden, med pengar från Allmänna Arvsfonden, tagit fram ett nytt läromedelspaket som ska kunna användas i skolorna.

Det heter just ”Vägen ut ur hatet”.

Men än har Emerich inte några planer på att sluta, trots sin höga ålder.

– Nej, det här är mitt liv. För mig är det lika naturligt som att andas.

”Krävs inte mod”

Han är stolt och hedrad över att få ta emot Svenska Hjältars speciella utmärkelse, Årets Livsgärning 2012, men själv känner han sig inte som någon hjälte.

– För det jag gör krävs inte ens mod, bara en stark motivation och kunskaper – och kunskap att förmedla kunskap, säger Emerich.

Det som betyder något är att hans arbete ger resultat, det märks inte minst på gensvaret från eleverna – det är det som får honom att fortsätta, år efter år.

I arbetsrummet hemma har han hundratusentals brev från barn och ungdomar han mött genom åren - och alla som har velat har han svarat.

– Jag får så mycket kärlek tillbaka, säger Emerich.

****

Det är kväll och en gammal man kliver på tåget igen. Den här gången på väg hem.

Han lägger sin hatt på hatthyllan. En stund senare sover han. Utanför fönstret virvlar snön och landskapet förbi.

I sin väska har han några brev. I ett skriver en 18-årig flicka:

”Jag ska bära med mig dina ord hela livet, och föra dem vidare till mina barn. Jag tror att dina kloka tankar som du delade med oss i dag kommer att spela en stor roll i mitt liv. Du kommer att bli ihågkommen som en riktig hjälte.”

Emerich Roth – Årets Livsgärning 2012

Juryns motivering:

”Emerich är en Svensk Hjälte för att han, med utgångspunkt från sitt eget lidande i koncentrationslägren, ägnat sitt liv åt att motverka rasism och utanförskap bland unga.”

STOCKHOLMS KONSERTHUS DEN 2 MAJ KL. 19.00

Vill du lyssna på Emerich Roths hyllningskonsert? Köp biljetter här

En klassisk konsert för välgörande ändamål med framträdanden av konsertpianisten Staffan Scheja och Robert Wells, med sina unga pianotalanger från King of Piano-skolan. Fler medverkanden kan tillkomma.

helskärm

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.

Nominera din hjälte här nedan!