”Jag bestämde mig – nu kör jag, nu ska jag leva”
Uppdaterad 2014-10-13 | Publicerad 2013-09-21
Martha vann över cancern – fick fem nya organ från en okänd donator
Martha Ehlin var 30 år och döende i cancer.
Enda räddningen var fem nya organ från en okänd donator.
Det blev en kamp på liv och död – som hon vann.
– Överlevde jag skulle jag le mot hela världen, säger Martha.
Nu kämpar hon för att få hela Sverige att säga ja till organdonation för att rädda liv.
Svenska hjältar |Det blonda håret flyger i vinden när Martha Ehlin, 36, kommer farande på sin röda ”cruiser” mitt i stan.
Hennes ansikte spricker upp i ett enda stort leende, ett leende som får förbipasserande att titta till en extra gång, ett leende som till och med får solen att kika fram bakom regntunga moln.
Det går inte ta miste på Martha Ehlins lycka och livsglädje.
När hon ler gnistrar hennes ögon – samma ögon som alldeles nyss, under intervjun, svämmade över av tårar.
För bakom glädjen finns ett stort allvar – och månader av kamp för livet, mot cancern och mot alla komplikationer efter den stora transplantationen.
Fick hugg i magen
Bara 30 år gammal tvingades Martha Ehlin möta döden.
Hon slogs mot den, hon fruktade den, men till sist gjorde hon sig beredd att möta den och – när det var som värst, när hon inte orkade mer – var hon nära att välja den självmant, som sista utväg.
– Jag var som en blöt trasa. Jag kunde inte stå upp längre. Jag började ta farväl av mitt liv. Jag hade inget mer att ge, men jag ville leva – för min familj, säger Martha.
Familjen, det är tvillingsystern Maria, storasyster Mariell, storebror Roger och mamma och pappa hemma i Örnsköldsvik.
– Jag ville fortsätta vara med dem – det var det enda som betydde något.
Sommaren 2008 jobbade Martha som idrotts- och svensklärare i Göteborg.
Hon spelade innebandy, reste, hade kul – livet var en fest.
Om det inte varit för det där onda i ryggen. Och att hon var så hängig.
Så kom huggen i magen när hon var ute och sprang.
– Det var något som inte stämde, säger Martha.
Gick inte att operera
En tid senare fick hon diagnosen:
En ovanlig och obotlig cancer i bukspottskörteln som hade spridit sig till levern.
Cancern gick inte att operera. Martha hade att välja på att äta cellgifter livet ut, hur länge det nu skulle vara – eller ställa sig i kö för organtransplantation.
Martha tvekade aldrig – hon valde transplantation.
– Något annat alternativ fanns inte för mig.
Av kirurgtekniska skäl skulle hela matspjälkningspaketet bytas ut – Martha behövde en ny lever, en ny bukspottskörtel, en ny magsäck, tolvfingertarm och tunntarm.
Men väntan blev lång.
I nio månader väntade hon dag som natt på att telefonen skulle ringa. Rent krasst innebar det att hon väntade på att någon där ute, någon som hon inte visste vem det var, skulle dö – så att hon skulle få leva.
Månader kvar att leva
Allt medan cancern växte och hon blev allt sämre.
– Det var obeskrivligt, omänskligt svårt, säger Martha.
Både för henne – och resten av familjen.
– Jag önskar att jag dör, så du får mina organ, sa Maria, min syster.
På våren 2009 hade Martha bara månader kvar att leva. Det var då hon började ta farväl av livet – hon hade inga krafter kvar.
– När jag tappade håret hade jag förlorat allt – jag hade inget mer att förlora, säger Martha.
Då kom samtalet.
– Du skojar, sa Martha till sköterskan som ringde.
Samma kväll rullades hon in för operation, en operation som skulle ta 17 timmar och bara görs en eller två gånger per år i Sverige, just på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Martha är den 14:e personen i Sverige som genomgått den här omfattande transplantationen.
Tiden efteråt blev tuff.
Många komplikationer tillstötte och i fyra månader svävade Martha mellan liv och död på intensiven.
Själv minns hon bara fragment av den tiden.
Rullades ut i gräset
Vändpunkten kom en dag i augusti. Martha ville ut, ligga i gräset – och Gunnar, undersköterskan som fixade så mycket, fixade även det.
Säng, droppställningar – allt rullades ut. Och Gunnar lyfte ner Martha på gräsmattan. Och där och då hände något.
– Jag kände solen som lyste. Och en kotte i ryggen. Och jag bestämde mig: Nu kör jag, nu ska jag leva, säger Martha.
Två veckor senare fick hon lämna intensiven.
Och två år senare, sommaren 2011, tog Martha fem guldmedaljer i VM för transplanterade i Göteborg – en för varje organ hon fått.
Under invigningsceremonin hölls en tyst minut för att hedra de personer som gått bort i väntan på ett organ – och alla donatorer som gjort livet möjligt.
– Det var där och då jag bestämde mig för att sprida budskapet om organdonationers positiva betydelse för att hjälpa alla som i dag och i morgon står på en väntelista, säger Martha.
I somras var Martha lyssnarnas Sommarvärd i P1. Då berättade hon sin gripande och starka historia, men hon berättar den gärna om och om igen – i ett enda syfte: att få fler att ta ställning och donera sina organ.
Det är också därför som hon för ett år sedan, tillsammans med Peter Carstedt, som är njurtransplanterad, startade organisationen Mod, förkortning för Mer organdonation.
Ett ja betyder mycket
I dag arbetar de heltid med Mod för att sprida kunskap och förståelse för organdonation och göra frågan mer närvarande i samhället.
Hon och Peter föreläser både i skolor och inom vården om hur en organdonation räddat deras liv – och vilken betydelse ett ja verkligen kan ha.
De har också tagit fram ett digitalt donationskort, att sprida via mobilen och på Facebook – allt för att få fler att prata om organdonation och ta
ställning.
– Jag vill att alla som står på väntelistan ska få samma chans som jag, säger Martha.
