”Jag är 69 år och realist – det var dags att sluta”

Torbjörn Jansson i stor intervju om • Pensionen • Framtiden • Karriären • Hjärtattacken: ”Förstod att det var ganska allvarligt”

Torbjörn Jansson var travet trogen sedan 70-talet.

I mitten av oktober valde han dock att tacka för sig – och inledde ett liv som pensionär.

– Jag är 69 år och realist. Det var dags att sluta, säger han.

Torbjörn Jansson slog igenom med dunder och brak på 70-talet.

Sammanlagt blev det 4 713 kuskvinster under en karriär som stäckte sig över sex decennier.

För en dryg månad sedan valde han dock att lägga tävlingsdressen på hyllan – och njuter sedan dess av det goda pensionärslivet.

– När man under så här många år har levt med detta, och rest i princip varje dag, så blir det självklart en omställning. Det var jag dock beredd på, berättar han.

”Man ska aldrig säga aldrig”

Vad saknar du minst av allt?

– (skratt) Det är klart att nu när det är höst, gråkallt och jobbigt så är detta ingenting jag saknar. Samtidigt är det så att när man hoppar in i grejerna så tänker man inte på sånt, utan då är man koncentrerad på det man ska göra. Det var dock dags, tyckte jag.

Finns det någon chans att du ändrar dig och gör comeback?

– (lång tystnad) Nej, det tror jag inte. Fast man ska aldrig säga aldrig! Det kan nog tänkas att jag kör något jippolopp, men inte att jag sätter igång som catchdriver. Det är i princip uteslutet.

Under sin allra sista dag på jobbet fick han äran att köra Roger Walmanns fyraåringsstjärna Bedazzled Sox. Det blev i och för sig ingen framgång den gången men trion skördade enorma framgångar ihop, med nästan sex miljoner kronor intjänat och E3-vinsten i Eskilstuna sommaren 2022 som höjdpunkten.

Vad bubblar inombords när du nu tvingas följa Bedazzled Sox, som du upplevt så mycket med på senare år, från sidan?

– Det är klart att jag saknar honom men nu är det så här och det får vi finna oss i, vilket inte är något problem.

”De flesta i min ålder har lagt av...”

Beslutet att tacka för sig hade legat och grott i stjärnkusken en tid, och nu var det så slutligen dags att skriva ett nytt livskapitel.

– Jag försöker vara realist i de flesta lägen och är 69 år. De flesta i min ålder har lagt av sedan länge. Jag tänkte att det var lika bra att sluta innan någon knackar på axeln och säger: ”Nu får du nog ge dig.”

Han bor på en gård och har för dagen inga hästar att sysselsätta sig med. Dagarna fördrivs istället i promenadspåret. Dessutom är han sedan länge en flitig jägare.

– Kroppen måste man hålla igång någorlunda och jag har några gamla skador som inte får gro till sig. Jag ser till att hålla mig i hygglig form och vara allmänbildad, den saken är klar.

Tro heller inte att Jansson har tv:n avstängd lördagseftermiddagar...

– Är man som jag uppväxt med det här, och i stort sätt aldrig gjort något annat, så vill man inte släppa detta. Jag kollar alla resultat och tittar på V75, så klart, men det är inte så att jag följer travet slaviskt.

Jansson om sitt nya arbete: ”Vill travet väl”

Torbjörn berättar även att han en dag i månaden agerar mentor åt eleverna på Solvallas travskola.

– Jag tycker att det är kul att se intresserade ungdomar. Kan jag, med min erfarenhet, ge dem några råd och tips så gör jag gärna det. Jag vill travet väl och att det ska bli så populärt som möjligt. Då ställer jag upp, inget snack om det.

Jansson må ha gått i pension när det gäller loppkörningen men lämnar samtidigt dörren på glänt om det skulle dyka upp andra intressanta uppdrag i travets värld.

Under samtalets gång kommer kollegan Svante Båths nyliga medverkan i ATG Live-studion på tal och med mer än 50 år i branschen kan väl möjligtvis ett sådant jobb klä honom lika väl som den där gula kavajen efter Derbysegern med Beau Mec 2011?

– Ja, det skulle kanske passa men jag är ganska ointresserad av spel. Svante är naturligtvis som klippt och skuren för det jobbet. Jag har själv varit med några gånger som gäst och det är ju kul alltså. Ingenting sånt finns dock i resonemanget just nu.

Men du stänger inga dörrar?

– Nej, det gör jag ju inte. Skulle något dyka upp så tar jag reda på vad som gäller.

”Då satte min karriär fart”

Han fullföljde inte sin skolgång utan inledde istället redan som 18-åring sin resa inom travet då han tog jobb hos Bernt Lindstedt och Håkan Wallner.

Ångrar du någonsin att du inte gick ut gymnasiet?

– Nja, man kan väl säga så här och det är att jag levt ett väldigt intensivt liv, och för min bransch ett relativt framgångsrikt sådant. All utbildning är bra men jag kan inte säga att jag ångrar det nu.

– Allt som jag har upplevt inom travet, med resor över stora delar av världen... vad skulle jag jobba med för att uppleva det?

Skolningen fortsatte sedermera hos både Stig H Johansson och Gunnar Nordin. Hos den senare stannade ”Tobbe” i tre år.

– Det var under tiden hos Gunnar som jag blev ett namn, om man säger så. Där fick jag köra fina hästar och det gick ganska bra. Då blev jag uppmärksammad och min karriär satte fart.

”Det är en ständig fight”

1980 var det så dags att lufta de egna vingarna och nästan fyra decennier som travtränare tog vid.

Och ska man tro Jansson så blev det en flygande start.

– Jag fick några fina hästar i träning och började vinna lopp direkt på Solvalla. Det är klart att den inledningen var till stor hjälp för mig. På några år hade jag ett ganska stort stall.

När kände du på allvar att du nått toppen?

– Det har jag väl egentligen aldrig gjort, att jag varit där. Det är en ständig fight för att hänga sig kvar och jag är inte den som har tagit saker och ting för givet.

”Det går helt enkelt inte att slå”

Han har vunnit det mesta som går att vinna, både i Sverige och utomlands, och frågar man Torbjörn om vilken seger som smäller högst blir svaret föga överraskande när han vann Elitloppet 1985 med egentränade Meadow Road.

– Man måste sätta den vinsten högst, med den stämningen under en fin sommardag. Det går helt enkelt inte att slå. Det är få förunnat att vinna stora lopp i många länder.

Det har gått nästan 40 år sedan den där magiska dagen då Janssons kämpe spurtslog världseliten till ett öronbedövande hemmajubel.

På 43 starter blev det 34 segrar och drygt 3,2 miljoner kronor inkört.

Vinsten ligger hans kusk och tränare varmt om hjärtat men många djupdyk i lopparkivet har det inte blivit för Jansson.

– Det är otroligt sällan jag ser på gamla lopp men fortfarande kommer det fram folk till mig och pratar om den segern. Meadow Road var på sin tid förmodligen världens bästa häst och den som utan tvekan betytt mest för mig.

Bland övriga topphästar som han har fått äran att sitta bakom genom åren märks även Atas Fighter L., Peace Corps och Victory Tilly, för att nämna några.

– Jag har helt enkelt kört många av de bästa som har funnits, konstaterar han stolt.

”Jag var inte det minsta orolig”

2016 blev Torbjörn den förste kusk någonsin att vinna travlopp på samtliga svenska travbanor.

Själv ser han dock den svårmatchade meriten mest som kuriosa.

– Personligen tycker jag inte att det var så märkvärdigt. Det var först när jag hade två banor kvar, Oviken och Karlshamn, som jag gick in för det. Då var det en kul grej.

Desto mer stolt är han över att 2018 blivit invald i travets ”Hall of Fame”.

– Det var en jättestor grej för mig och ett erkännande från branschen.

Vad många kanske inte känner till är att Jansson på nyårsafton 2019 drabbades av en hjärtinfarkt och med ambulans kördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Det skedde mitt på dagen hos några bekanta och jag fick åka rakt upp på operation. Jag vred mig inte i smärtor eller så men var väldigt trött och tydligen kritvit i ansiktet. Vi förstod att det var ganska allvarligt och de hittade förträngningar på två ställen.

Men inte ens en sådan nära döden-upplevelse skrämde slag på den 65-årige profilen.

– Jag har stort förtroende för läkarna och tyckte faktiskt att det hela var riktigt intressant där jag låg och följde allt på en tv-skärm. Jag var inte det minsta orolig, det kan jag säga.

”Inget man direkt vill återuppleva”

Operationen blev lyckad och problemen har sedan dess hållits i schack tack vare hjärtmediciner.

– Jag tänker på vad jag äter men inte jättestrikt och lever ungefär som vanligt.

Det har genom åren blivit otaliga sjukhusbesök i samband med travrelaterade olyckor.

Den mest tragiska inträffade en måndag på Solvalla 1986 då han bröt båda lårbenen i samband med en våldsam kollision, samtidigt som två hästar miste livet.

Hur ofta tänker du tillbaka på den dagen?

– Det är klart att jag gör ibland. Det var naturligtvis våldsam smärta men jag har inget minne av det. Jag kom in till Karolinska, blev ihopskruvad samma dag och aldrig ens gipsad. Det gick fantastiskt smidigt.

– En av hästarna som dog var min egen Horns Hooter, och det är inget man direkt vill återuppleva, avslutar han.