”En jobbig tid med värk 24 timmar om dygnet”
Kuskveteranen Jan Norberg om de allvarliga skadorna – och vägen tillbaka: ”När det är lopp får jag horn i pannan”
Publicerad 2022-07-11
Jan Norberg, 76, gör succé i sulkyn och vann nyligen fyra lopp en och samma tävlingsdag.
Under 2018 var han dock med om dubbla olyckor som höll på att avsluta hans karriär.
– Det var en jobbig tid med värk 24 timmar om dygnet, säger han till Trav365.
Jan Norberg har haft sin beskärda del av skadebekymmer under karriären, något som låg till grund för beslutet att i början av 2019 avsluta sin karriär som travkusk.
Travprofilen hade året dessförinnan varit med om två svåra olyckor och till slut blev smärtorna för omfattande. 17 månader senare hade dock den envise norrlänningen tröttnat på pensionärslivet och mot alla odds gjort comeback i sulkyn.
– Man låg mest och tittade i taket och det var en jobbig tid för mig, att inte kunna vara på trav och därmed förlora den sociala biten, berättar Jan för Trav365.
”Hästarna är mitt liv”
Drygt två år senare, och numera 76 fyllda, visar han fortfarande ungdomarna att gammal minsann är äldst. Segerprocenten är högre än på flera år och förra månaden lyckades han med konststycket att vinna fyra lopp (Umåker) en och samma dag. Något få, om några, kuskar i samma ålder kan ha matchat genom historien.
– Det har hänt många gånger tidigare men det var ett tag sedan och inte så jäkla lätt. Att vinna fyra lopp nu var dock jätteroligt. Extra kul kändes det att jag kunde vinna två av dessa med Stefan Johanssons hästar. Han jobbade åt mig under tio års tid och har haft sjuka hästar i vinter. När man själv hade sådana perioder som tränare så sov man dåligt om nätterna, det ska ni veta.
– Köra häst gör jag numera mest för att det är så jävla roligt, men det är lika kul nu som någonsin tidigare. Jag har inga ambitioner att bli champion eller så men när det är lopp så får jag horn i pannan. Jag vill vinna med allt, annars ska man inte hålla på med det här. Hästarna är mitt liv.
”Nu får det vara slut med hundar”
När vi når ”Janne” sitter han hemma och kopplar av. Just i dag körs det inga lopp och han kan lägga sitt fokus på tvååriga Ester, en cavalier king charles spaniel som han införskaffade som valp för att fylla ett ofrivilligt tomrum i själen.
– Jag hade en nioårig hund som jag tyvärr förlorade och for så illa av det. Då sa jag: ”Nu får det vara slut med hundar, jag orkar inte med det här längre.” Man var dock ensam hemma och det gick till slut inte att vara utan. 14 dagar senare hade jag hämtat den här. Hon kommer och kramar mig stup i kvarten.
Hur ser egentligen en vanlig dag ut i ditt liv numera?
– Jag kliver upp kvart i sex på morgonen, åker till stallet och börjar med och dricka kaffe hos Stefan. Är det dåligt väder den dagen så säger jag åt dem att de får köra själva, är vädret bra kör jag tills vi är färdiga. Träna en häst är den bästa träningen du kan få för kropp och huvud.
– Just nu friserar jag hunden, sedan ska vi ta en promenad och titta på omgivningarna. Ingen jävel kan ha det bättre än vad jag har det.
”Du är Stålmannen, punkt slut”
Vi vrider dock tillbaka klockan några år. Rättare sagt till mars månad 2018. Mitt under ett V65-lopp på hemmabanan trasslade hans uppsittning Bork Faxa in sig i sitt eget skydd och föll till marken. Norberg följde med i fallet och i samband med det uppstod en masskrock där flera konkurrenter hamnade i kläm. Jan blev påkörd av minst två hästar och skadade sig allvarligt.
Olyckan resulterade i frakturer på bäckenet, handleden och flera revben. Oroliga funktionärer skyndade till, men kusken hade annat i tankarna än att ligga kvar på banan och bättra på solbrännan.
– Jag minns inte så mycket, annat än att jag flög ur sulkyn och att personalen höll fast mig. Det gjorde mig djävulskt förbannad och jag sa till dem: ”Sluta för helvete, jag har sju lopp kvar så försvinn härifrån!” Det visade dock sig vara chanslöst för jag kom inte upp.
Från sidan såg det riktigt otäckt ut men Norberg själv har valt att till dags datum inte se reprisen. Tre månader senare var han dock tillbaka i sulkyn och vann faktiskt lopp direkt åt vännen Robert Bergh.
– Läkaren på lasarettet sa till mig: ”Du är Stålmannen, punkt slut.” Han fattade ingenting, men jag har bra läkkött och är hård i kroppen. En stor och stadig bit, ha ha. Jag är inte en sådan person som gnäller.
”Såg vänstra fotjäveln peka åt fel håll”
Under november månad senare samma år var dock olyckan framme. Igen. Hästen ifråga? Bork Faxa. Igen. I samband med ett träningsjobb sparkade hästen bakut för första gången i sin karriär och sprang sedan in i en bil. Janne fick sig ännu en flygtur och denna gång var det lårbenet som gick av.
– Det var världens snällaste häst som aldrig gjort en fluga förnär, men nu slog hon så in i helvete. När jag kvicknade till där på backen såg jag vänstra fotjäveln peka åt fel håll. Jag blev sängliggande länge och önskar inte min värsta ovän detta. Det var värk 24 timmar om dygnet och inga tabletter tog jag heller.
Två månader senare kom så beskedet. Norberg valde att avsluta sin kuskkarriär och istället lägga allt krut på att bli återställd från sina skador. Att besöka sjukgymnast gav Jan, som första gången besökte en vårdcentral vid 70 års ålder, inte mycket för. Istället valde han att på egen hand stärka det skadade benet. Sakta men säkert gjordes framsteg, men då kom nästa bakslag.
I samband med att hunden skulle rastas en kylig decemberdag tog Norberg det mindre kloka beslutet att trotsa den norrländska vintern – i foppatofflor. Det hela slutade med ännu en vurpa, och en tredje tur till sjukhuset.
– Måste jag berätta om något så jäkla dumt...? Det hade regnat och sedan fryst på, så det var blankis. Jag hann bara utanför dörren innan jag låg där på marken. Handleden for åt helvete och jag tvingades krypa in i hemmet. Där tuppade jag av och när jag vaknade upp stod ambulanspersonalen där.
Har du gjort om det misstaget sedan dess?
– Aldrig! Jag går dock fortfarande mycket med foppatofflor, men bara på sommaren.
”Vet nog inte ens om att jag finns”
Norberg fick sedermera åka hem med gipsad arm. Ganska snart så ledsnade han dock på detta och valde, som så många gånger förr, att göra det på sitt sätt.
– Jag blev förbannad på gipset och klippte bort det, även om det inte var så smart eftersom jag fick värk så in i helvete. Handleden är fortfarande lite sned och krokig.
Hur längre kommer du att fortsätta köra lopp?
– Så länge jag orkar och har fysiken. Jag vill dock vara med i matchen, annars får det vara.
Hur ser egentligen framtiden ut för dig efter avslutad tävlingskarriär?
– Framtiden?! Ska vi prata om sånt när man snart är 77 år? Det kom en förfrågan från Umåkers travbana för några år sedan, om jag ville bli mentor på travskolan, men sedan hörde jag inget mer. De vet nog inte ens om att jag finns, avslutar Jan.
