”Det kan bli ett minne för livet”
Uppdaterad 2017-05-26 | Publicerad 2017-05-25
NYBRINK: ”Haussen har aldrig varit bättre – men Bold Eagle stenklar? Nej, det här är en vidöppen historia
Haussen är total – aldrig någonsin bättre.
Jag kan på ett sätt hålla med, även om minnet som vanligt är skrämmande kort.
Men okej, visst artar Elitloppet sig till att bli ett travminne för livet. Bold Eagle är kanske från en annan planet? Hur ska de komma åt honom?
Ändå vill jag poängtera att den franske travikonen ledsagas av sämsta kusken.
Nej, det är knappast kört. Jag vill istället påstå att upplösningen är en vidöppen historia.
Franck Nivard heter killen som kör Frankrikes bästa häst på mycket länge, Bold Eagle, ett väsen som plöjer fram med lågt huvud, i hastigheter vi aldrig sett en fransk travare prestera.
Jag vill börja med att tala om hur bra Franck Nivard lyckats med Bold Eagle på hemmaplan. De två raka vinsterna i Prix d'Amerique (2016 och 2017) har handlat tjusiga nummer signerade av 38-åringen (född 1979) som måste rankas som landets bästa kusk. Han är iskall, positionssäker, kör med pondus och verkar vara totalt utan nerver. Örjan Kihlströms franske kusin?
Det Nivard inte kan göra med en häst på Vincennes stora bana kan ingen annan heller. Han är förstavalet för alla som har en stjärntravare som ska ut på den svarta kolstybben.
Hemma i Frankrike alltså. I Sverige har han inte övertygat, för att uttrycka sig snällt.
Diskades på Jägersro
Nu har han inte varit hos oss särskilt ofta så ni som inte hänger med är förlåtna. Jag är ingen världsmästare på att gräva fram statistik utan det får bli skott på volley, tagna ur minnet, och vi börjar med Hugo Åbergs på Jägersro 2014 och Un Mec d'Heripre. Där Franck, lite lugnt, tryckte sig loss ur sista kurvan, spurtade förbi allt men diskades för trängning och vi bjöds på tumultartade scener i vinnarcirkeln som kretsen kring hästen snabbt belägrat med motades bort från.
Hemma i Frankrike hade det varit okej, den lilla knuffen, inte i Sverige där vi tillämpar hårda regler på våra trånga 1000-metersbanor. Man kan säga att Nivard inte hann med i svängarna och kompenserade med att desperat försöka reparera misstaget. Lite som när en långsam back i fotboll blir tvungen att fälla en snabb anfallare. Eller som när en boxare siktar på skrevet för att inget annat biter.
Efter det var inte Nivard så himla sugen på att köra i Sverige. Bättre att vara kung i sitt hemland där han hade koll på ribban och slapp såna här pinsamheter.
Fick åka hem utan blommor
Förra året var han tillbaka i Sverige, för att köra Call Me Keeper åt Daniel Redén i Elitloppet. Han hade under våren på Vincennes vunnit tre lopp med Redéns tanks så det var kanske inget jättekonstigt val, lite av en belöning också kanske?
Pannkaka igen. Och den här gången var det slående hur han kom till korta mot de svenska kuskarna.
Från spår fem bakom bilen i försöket lyckades han bli hängande i tredjespår, trots en långsam start. I första kurvan hade Nivard chansen att gå ner i andraspår men agerade trögt och blev kvar. Sen tvingades han forcera sin häst i spåren i ytterligare en kurva innan positionen snett bakom ledande Royal Fighter nåddes, ska vi gissa med hög andhämtning.
Strax därefter galopperade Call Me Keeper, uppgivet och utslagen. Ingen skyllde på hästen och Nivard åkte hem utan blommor och ett troligen tilltufsat självförtroende. ”Putain.”
Är snudd på allas vinnare i år
Nu är han alltså här igen. Stjärnkusken med den fullständigt överlägsna hästen. Bold Eagle är snudd allas vinnare av Elitloppet 2017. Våra tre musketörer: Örjan Kihlström, Erik Adielsson och Björn Goop sa det i kör när de fick frågan av Aftonbladet förra veckan.
Grabbar, bakläxa. Ni glömde att det är hela ekipaget som ska bedömas. Jag vill i alla fall ha det sagt, att jag inte blir ett dugg förvånad om Franck Nivard darrar och skjuter över. 1000-metersbana är inte hans paradgren.
Så vem vinner då? Fjolårsvinnaren Nuncio kanske? Ja, så borde det vara. Hela hösten, vintern och våren har vi väntat på duellen.
Ärligt talat nu, Stefan Melander, hur ska vi kunna motivera det? Är det inte jättekris? Har du verkligen kunnat toppa hästen som man ska i år? Inget tyder på det. Tvärtom, han har inte varit i närheten av formen i de tre senaste starterna.
Kan få gråta ikapp
Nuncios situation är som om Sergej Bubka, den fantastiske stavhopparen, dyker upp i ett OS utan att ha klarat ingångshöjden, låt säga fem meter, i de tre senaste tävlingarna. Vi har inte den blekaste hur det ska gå men hoppas att allt bara är lite oflyt och att magplasken snart är glömda.
Men, som sagt, tillåt mig tvivla.
Vi får istället, anar jag, luta oss mot Daniel Redéns hästar. Han har tre stycken och hetast för mig är förstås Delicious U.S.
Tre skitar hög flyger hon in under under radarn i loppet med sina vinster i farmarligan under våren, mot obefintligt motstånd.
Vinner hon är det risk för att jag får kämpa för att inte ta till tårarna. Jag känner så. Den där lilla hästen mot alla hårda hingstar. Det skulle vara något. Sen kan hon lägga av. Efter det ska hon finnas vid Daniel Redéns sida resten av livet, som fölmärr kanske.
Men aldrig om det skulle innebära en risk. För tränaren är så kär i henne att det gör ont. Det berättade han för mig när jag cyklade förbi förra veckan. ”Hon betyder allt för mig. Tror knappt folk fattar hur mycket.”
Men heja på Bold Eagle eller Nuncio ni.
För mig är valet givet.
Sen gråter vi ikapp, jag och Daniel.
Micke Nybrink