Profilen: ”Brottas med skuldkänslor hela tiden”

Rikard N Skoglund i stor intervju om • Saknaden efter familjen • Nya livet i USA: ”Är inte här på semester”

Rikard N Skoglund flyttade nyligen till USA.

Kvar i Sverige blev sambon Lina och sonen William.

Detta har inneburit en svår omställning för kuskstjärnan.

– Jag brottas med skuldkänslor hela tiden, säger han.

Rikard N Skoglund tillhörde under många år kuskeliten i Sverige.

Nyligen packade han dock resväskan – för ett nytt äventyr på andra sidan Atlanten.

Första segern sedan flytten kom på Harrah's Philadelphia, med treårige passgångaren Leagal Attack.

– Det var skönt att få den där vinsten och vi avgjorde i god tid före mål. Känslan kan jämföras med att ta första årssegern varje år. Man vill få det gjort så fort som möjligt så att det inte blir en grej. Jag är väldigt nöjd med min start här, berättar Rikard.

”Hambletonian vore en dröm”

Någon segergest bjöd han dock inte banpubliken på.

Denna sparar Skoglund till senare tillfällen.

– Det är klart att Hambletonian vore en dröm. Att tillhöra den lilla klicken som åker runt och kör de loppen är mitt stora mål. Jag hade dock haft större chans att köra dessa större lopp om jag kommit hit tidigare och fått känna på de bättre hästarna i kval.

Han har alltid känt en dragningskraft till USA och drömmen om en flytt västerut började så sakta växa fram redan 2020.

Den gångna vintern tog Rikard så chansen att testa lyckan i tävlingssammanhang och fick snabbt blodad tand.

Efter att ha tvingats vänta på sitt arbetsvisum, en process som dröjde sex månader, arbetar han sedan slutet av juni månad hos Per Engblom, som varit tränare sedan 2019, i Jacobstown i New Jersey.

– Per är en väldigt bra tränare och ett stort namn i USA. Seriös och omtyckt av alla. Även om han är i början av sin karriär, med sina bästa år framför sig.

– Jag är väldigt tacksam över hur hela familjen Engblom, med Per och hans bror Petter i spetsen, tagit hand om mig under min tid här. De har gjort mitt liv så mycket enklare.

Och dina intryck av jänkarna?

– Trevliga! De jag umgås med hejar alltid och är artiga. Jag har kommer även bra överens med de andra kuskarna.

”Ni behöver inte oroa er för mig”

Skoglund har fått god hjälp av sin chef och vän att lära sig sitt nya hemlands vanor och seder.

Han fastslår dessutom att han ännu inte fallit för frestelsen att frossa i den inte alltid så kalorisnåla amerikanska kosten.

– Jag har alltid varit smal och är väldigt noga med midjemåttet! Ni behöver inte oroa er för mig, haha.

Trots att alarmklockan ljuder redan vid fyratiden varje morgon lever Rikard på många vis sin dröm just nu.

– Vi tränar häst varje morgon från och med klockan fem och sedan är det ofta lunchtävlingar på Harrah's. Fredag och lördag kör jag även på Meadowlands. Lugnt har jag först på kvällarna.

”Jag kommer att ta chanserna”

För dagen försöker han göra sig ett namn i sitt nya hemland.

– Jag befinner mig lite längre ner i hierarkin och får arbeta mig uppåt. Men det tycker jag är jävligt roligt och man känner sig som en 20-åring igen. Jag har dock turen att få köra mycket åt Per, som har det näst största stallet i USA. Man får ha en ödmjuk attityd och arbeta stenhårt.

Att tillhöra eliten i Sverige är på intet sätt en garanti för att någon i Amerika hört talas om dig.

– De har generellt sett väldigt dålig koll på vår travsport. Ingen bland tränarna här visste ens vem Åke Svanstedt var innan han kom hit.

Prispengarna i Nordamerika är på en högre nivå än vad man tävlar om i Europa, och med den följer en mördande konkurrens bland kuskarna i toppen.

Rikard har dock bestämt sig – han är inte här för att agera statist.

– Eftersom jag tillhörde kuskeliten i Sverige har målet hela tiden varit att även göra det här. Jag tycker samtidigt att resan är målet. Fortsättning följer. Jag har en bra feeling och är inte här på semester. Får jag chanserna framöver så kommer jag att ta dem.

”Var tungt att vinka av dem”

Framgångar likt hans har dock ofta ett pris.

I Skoglunds fall tvingades han ta det svåra beslutet att genomgöra flytten utan sambon Lina, och ettårige sonen William, som båda är kvar i Killinge utanför Sigtuna.

Tiden ifrån varandra har inte varit lätt, inte ens för en annars så cool kille som Rikard.

– Min familj. Det är det enda jag saknar. Ingenting annat. Det är klart att man vill vara med sin son så mycket som möjligt. Det var tungt att vinka av dem.

– Jag offrar något för att vara här. Det jag saknar mest är att ha dem nära och se när William skrattar, eller bada i poolen med honom. Allting! Jag ville dock inte vara 60 år och ångra mig över att inte ha tagit chansen.

Har din son sagt sina första ord ännu?

– Jo, och det första var faktiskt ”pappa”! Det var häftigt, men samtidigt lite mitt ”fel” då jag ofta var hemma själv med honom på förmiddagarna. Det gav oss mycket tid att träna. Ni vet, tävlingsskallen.

”På ett sätt lever jag min dröm...”

Svår fråga kanske, men har du ibland skuldkänslor över att inte kunna vara tillsammans med din familj?

– Ja, det är något jag brottas med hela tiden. Man väger för- och nackdelar. Det är jobbigt för henne att själv sköta allt hemma. Jag vet dock att Lina, innerst inne, också tycker att jag gjorde rätt som åkte och jag är stolt över henne som släppte iväg mig.

De båda träffades så långt tillbaka i tiden som 2009 och firar i år 15 år som par.

Den senaste månaden har kontakten dem emellan nästan uteslutande skett via videosamtal men inom kort väntar ett kramkalas på flygplatsen.

Kuskstjärnan har nämligen fixat flygbiljetter åt familjen.

– De kommer över i samband med Hambletonian och stannar i en vecka. Då ska jag visa dem hur bra livet är här. På ett sätt lever jag min dröm och om familjen varit här så hade det varit min bästa tid i livet.

– När det gäller framtiden beror mycket på hur det kommer att gå för mig fram till jul. Längre än så kan jag inte vara utan dem, avslutar Rikard.