Jag stod kvar och kände ögonen tåras
Nybrink om Propulsion – från starten till segern i Elitloppet: Minns ni, nästan så vi skrattade åt honom
Visst var det himmelsk rättvisa som skipades?
Han vann också tack vara att alla alltid kör mot honom. Utan alla idiotiska svar hade det inte gått.
Propulsion är också det levande beviset för att träning är allt. Och att Daniel Redén är en enormt skicklig travtränare.
ANNONS: Nu kan du andelsspela med Sportbladets experter på V86, V75 och GS75. Här går du med i andelslaget. [Extern länk]
Den 7 oktober 2015, för snart fyra år och åtta månader sedan, fick vi se honom för första gången. En häst som hette Propulsion debuterade för Daniel Redén i ett V86-lopp på Solvalla.
Daniel körde själv. Han brukar göra så i början, för att få koll och känsla för hur hästen ligger till. Det här var också i samma veva som Redéns supersto, Delicious U.S. var Sveriges starkast lysande stjärna. Hon hade under sommaren och hösten plockat tre raka världsrekord över tre olika distanser. 1.08,6/1640 i Bollnäs, 1.10,0/2140 i Sundsvall Open Trot och så 1.12,1/2640 i Mullers Memorial på Jägersro.
Så Redén hade bra rull på grejerna, hästarna var enormt fina. Stall Zet var en maktfaktor. Därför hade vi ganska stora förväntningar på en fyraårig amerikansk hingst vid namn Propulsion. Vi visste inte men anade att det kunde vara en ny kanon på gång.
Såg inte ut som en storstjärna
Han såg väldigt speciell ut i sina vita hängslen. Vet inte om ni minns men det var nästan så att vi skrattade åt honom. Insatsen i loppet var i och för sig inget att skämta bort, han tuggade ner motståndet via fjärdespår sista 500 och slog Harvey Tornado, Berkut Boko och allt vad de hette. Till bottenoddset 1,62.
Det var då jag (min klant) råkade säga att ”Nej, det där såg inte ut som en ny storstjärna i Redéns stall.” Jag menade att det var för klumpigt och segt. Visst, säkert en bra häst men hur skulle Redén få upp orken och trycket i den stora, kalviga kroppen? Det fanns massor att fila på, så att säga.
Men efter en vinters tung träning fick vi se en ny, spänstigare, snabbare häst när våren kom. Vinsten i Finlandia Ajo 2016 var hans riktiga genombrott. Han klev fram i dödens tidigt, höll uppe farten upp till 1.09,5 första 1000 och in på upploppet åkte Örjan Kihlström förbi ledande Tycoon Conway Hall så där retfullt enkelt. Örjan tittade inte inåt, bara utåt. Körspöet hade han på axeln.
Det här är något som Redén berättat vid flera tillfällen för mig. Propulsion psykar ner sina motståndare både före och i loppen. Han stirrar ner dem. När han kommer upp på utsidan av en häst är han alfahannen som inte viker blicken åt sidan. Han vet att han ska vinna, motståndaren känner att det inte är någon idé.
2016 slutade han fyra i Elitloppet. Erik Adielsson körde i finalen eftersom Örjan Kihlström valde vinnande Nuncio. Avslutningen var fenomenal men från fjärde ytter var det ett omöjligt uppdrag.
Har mest blivit elände
Så där har det sett ut. Propulsion har vunnit en jäkla massa lopp: Hugo Åbergs, Norrbotten Stora Pris, Årjäng Stora Sprinterlopp, SM, Trotting Masters. Han har vunnit alla de här loppen så många gånger att det blir jobbigt att räkna upp allt. 31 miljoner hade han på kontot före söndagens Elitloppet. Det ger en ganska klar bild av hans framfart.
Och alla dessa (förbannade) satsningar mot Frankrike. Fan ta dem. Fyra vintrar har han åkt ner till Paris för att spöa upp dem, fransoserna. Vi har alla tyckt det, att han borde ge dem duktigt med stryk. Propulsion är den starkaste och bästa vi har och Vincennes stora bana med sin jobbiga profil borde passa. I uppförsbacken skulle han sticka kniven i dem.
Men det har mest blivit elände, i alla fall om vi ser till våra förhoppningar. Ja, han har vunnit någon gång men i Prix d'Amerique gick det aldrig. Han var oftast en blek kopia av sig själv där nere. En bra häst men ingen ”Proppen”. Inte på långa vägar.
Jag har pratat med Daniel Redén om Frankrike flera gånger, om varför det inte vill sig. Han har alltid kommit till samma sak. ”Han gillar inte när det är kallt, hans stora kropp med alla muskler funkar inte. Han blir stel och får inte ut allt ner i hovarna.”
Efter fiaskot i Paris den 27 januari där Propulsion slutade oplacerad i Prix d'Amerique fick han åka hem. Hem till stallet utanför Örsundsbro där han stormtrivs med att få träna. Han är som vilken professionell idrottsman som helst i den frågan, han går upp och äter frukost, kollar vad som står på schemat, oftast är det intervaller på den tunga rakbanan, kör dem, äter, dricker och laddar för nästa pass. Rutin, ett härligt liv.
”I början fattade jag inte...”
Propulsion är säkert en träningsnarkoman. Han älskar att ta i, att känna smärtan i musklerna och samtidigt se att alla de andra hästarna har det ännu jobbigare. För han är kung på rakbanan också. Ingen orkar som han. Hans fysik är han stora förtjänst och det är också något som Daniel kommit allt mer underfund med.
”I början fattade jag inte hur hårt jag skulle träna honom. Vanliga hästar tål ju bara en viss mängd i hög intensitet, sen knäcks dom. Propulsion vill ha mer, han är otroligt hård på det sättet. Hans muskler mår jättebra av knallhård träning.”
Ni har kanske inte sett ett träningspass på Redéns rakbana men jag kan garantera att det är vidrigt tungsprunget och att hästarna låter som ånglok när de kommer. Pulsen nära max, mjölksyran sprutar ur öronen och svetten lackar. Den är inget gulle-gullande och strosande på en skogsslinga. Det är atleter som tränar som galningar. Att de presterar i loppen är ingen slump.
I tävling har han väldigt ofta fått monstruöst jobbiga resor. Trots att han är världens bästa häst har han sällan fått något gratis. Tvärtom, det är som om det varit alla mot Propulsion. Utsvarad, utmanövrerad, tvingad till vansinnesinsatser för att vinna.
Alla motståndare har på förhand vetat hur det ska sluta men de har ändå gjort sitt yttersta för att det inte ska bli så. Det är ovanligt i stora travlopp, där blir man gärna defensiv när jättefavoriten kommer.
Jag tror att det var alla dessa idiotiska svar han åkt på som gjorde att han till slut fick vinna Elitloppet. När han ännu en gång blev hängande i tredjespår i försöket tyckte han att ”okej, det blev som vanligt” och sprang obekymrat vidare. Härdad till hjälte, okänslig, osårbar.
Måste blivit en chock
Finalen måste närmast ha blivit en chock. Plötsligt fick han en resa i ryggar som han aldrig upplevt. De andra körde inte mot honom, snarare åt honom. Jag fick känslan av att någon slags himmelsk rättvisa skipades.
Redan mitt i sista sväng började jag le. Det kändes bra. Han kunde inte förlora. Kör då Örjan. Sådärja.
När jag kom hem sent på söndagskvällen kände jag mig smått berusad, trött men lycklig och inte så där tom som efter en lång helg med miljoner intryck att sortera.
Jag gick in till min dotter Bella (tio år). Hon låg och sov. När jag pussade henne på pannan tittade hon upp, sömnigt: ”Propulsion vann pappa. Nu är du glad.” Sen somnade hon snabbt om.
Jag stod kvar och kände ögonen tåras. Ja, nu är jag glad.
ANNONS: Nu kan du andelsspela med Sportbladets experter på V86, V75 och GS75. Här går du med i andelslaget. [Extern länk]