Diktatorns mästerskap
Högg huvudet av sin farbror och stal pengarna från sitt folk – i dag sitter Teodoro Obiang på hedersläktaren
Först högg han huvudet av sin farbror och stal pengarna från sitt folk.
Sedan köpte han sig ett vulgärt lyxliv, ett nytt landslag och en prestigefylld turnering.
I dag sitter kontinentens mest långlivade diktator på den finaste hedersplatsen när de afrikanska mästerskapen inleds.
När de afrikanska mästerskapen sparkar igång har spelarna i Ekvatorialguineas landslagströjor en hel del hjälpmedel för att motivera sig.
De har hemmaplan, 38 000 anhängare i ryggen – och en dryg miljon dollar som morot.
Presidentsonen Teodorín Obiang har utfäst segerbonusen.
En miljon dollar för vunnen match. Därutöver tjugotusen dollar för varje gjort mål.
– Det är en personlig gest från presidentens son, och visar på vilket utbrett stöd som finns för fotbollslandslaget. Spelarna har blivit informerade och är väldigt entusiastiska, säger lagledaren David Mosiwy.
Formellt sett är Teodorín Obiang skogs- och jordbruks-minister i Ekvatorialguinea.
Hans officiella månadslön är drygt 40 000 kronor i månaden.
Man kan fråga sig om han har mandat för att utlova några bonusar och man kan undra hur han överhuvudtaget har pengar – men det vore funderingar hämtade från en annan verklighet än den som råder i Ekvatorialguinea.
Teodorín Obiang är ministern som häromåret lade in en beställning på den näst dyraste lyxyacht som någonsin producerats.
Den skulle ha kostat ungefär tre miljarder kronor – tre gånger så mycket som landets sjukvårds- och utbildningsbudget tillsammans – men en brittisk antikorruptionsorganisation lyckades få affären avblåst.
Obiang fick nöja sig med sitt privatjet, sin bilsamling, sina andra racerbåtar och sin enorma strandvilla i Malibu, Kalifornien. Han hade betalat drygt 200 miljoner kronor för att få bo granne med Britney Spears och Mel Gibson, och ännu mer för att inreda huset.
När det amerikanska justitiedepartementet synade fastigheten hittade de allt mellan ett 30-tal lyxbilar och Michael Jackson-memorabilia värd mer än 20 miljoner kronor.
Hushållspersonalen vittnade om hur arbetsuppgifterna bland annat bestått av att fixa fram prostituerade kvinnor och levande tigrar till de orgieliknande fester som Obiang brukade hålla.
Varje gång han kom till villan förväntades de rada upp sig och välkomna honom i givakt – och sedan upprepa proceduren då han åkte därifrån.
Teodoro Obiang – pappan i familjen – har nu haft makten i Ekvatorialguinea i nästan 33 år. Det gör honom till den mest långlivade statschefen i hela Afrika.
Hans farbror var nationens första president, men Obiang lät hugga huvudet av honom i samband med statskuppen 1979.
Det var ett tecken på vad som skulle komma.
I dag brukar Ekvatorialguinea rankas som en av världens värsta diktaturer, tillsammans med Nordkorea, Burma och Turkmenistan.
Visserligen låter Obiang hålla val sisådär vart tionde år, men några tvivel kring utgången existerar inte. När de första resultaten kom från vallokalerna 1996 visade det sig att presidenten fått 115 procent av rösterna.
Någon politisk opposition eller fri press existerar i praktiken inte. Enligt det statliga radioprogrammet Bidze-Nduan påstås Obiang ”stå i permanent direktkontakt med allsmäktige Gud” och därför vara ”fri att döda utan att hamna i helvetet”.
Häromsistens fick fyra journalister sparken från den enda tv-kanalen på grund av ”bristande entusiasm för staten”.
Severo Moto var inte förvånad. Han är den mest välkände regimkritikern, som numera lever i exil i Spanien.
– Obiang försöker få mig att åka tillbaka, men det är bara för att han vill äta upp mina testiklar. Han slukade nyligen ett polisbefäl – och när jag säger slukade så menar jag det bokstavligt. Polisen begravdes utan testiklar och hjärna.
I Ekvatorialguinea förändrades allt och ingenting i mitten av 1990-talet.
Det var då enorma olje- och gasfyndigheter upptäcktes strax utanför kusten. President Obiang blev en av världens rikaste personer, medan hans folk förblev precis lika utfattigt som tidigare.
I dag har Ekvatorialguinea högre BNP per capita än Storbritannien – men nästan ingen annanstans i världen är skillnaden mellan de som har och de som inte har lika stor. Vart femte barn dör innan det hunnit fylla fem. Medellivslängden är inte ens femtio år.
Och vad har då egentligen allt det här att göra på sport-sidorna? Jo, det förklarade landets idrottsminister allra mest effektivt, då han gav sin kommentar till att inhyrde franske förbundskaptenen Henri Michel sagt upp sig i protest mot alla politiker som lade sig i hans arbete.
– Här i Ekvatorialguinea är fotboll en statlig angelägenhet.
Som så många andra förtryckare försöker nu Obiang-klanen utnyttja fotbollens kraft för att få det kuvade folket att tänka på annat och för att tvätta sin egen image.
Ska det fungera krävs visserligen framgångar – och några sådana fanns inte i det lilla landets hela fotbollshistoria – men det här är en regim som är van vid att få sin vilja
igenom och som tagit med sig det förhållningssättet till idrotten.
2008 kom Ekvatorialguineas damlandslag från ingenstans och vann hela de afrikanska mästerskapen. Ett par av motståndarnationerna protesterade. De menade att vinnarlaget innehållit flera spelare som i själva verket var män.
Herrlandslaget har aldrig någonsin kvalificerat sig för de afrikanska mästerskapen, utan deltar nu bara i kraft av att vara värdnation.
23-mannatruppen som är anmäld till turneringen innehåller två marginalspelare födda i Ekvatorialguinea. De övriga är inhämtade från de gamla kolonialherrarna Spanien (tio spelare), grannlandet Kamerun (fem), Elfenbens-kusten (två), Brasilien, Colombia, Nigeria och Liberia.
Så fort det ska spelas fotboll i Afrika brukar slentrianrapporterna handla om hur hela folk smittats av fotbollsfeber, men trots att den största matchen i Ekvatorialguineas historia spelas i kväll så är den generella entusiasmen ganska ihålig.
Vissa av spelarna må se den där krukan med dollarmiljoner glittra vid slutsignalen, medan andra går in till match med kluvna känslor.
Vicekaptenen Juvenal Edjogo-Owono är själv född i Spanien, men har i alla fall ekvatorial-guineanska föräldrar. Han har berättat för BBC om hur han numera har väldigt svårt att identifiera sig med sitt eget landslag.
– Politikerna tror att landslaget fungerar som ett klubblag. Är man inte nöjd med de anfallare man har så hämtar man in en annan. Det är en dålig lösning, en kortsiktig lösning. Jag hade föredragit att spela i ett landslag där alla faktiskt har koppling till Ekvatorialguinea – även om vi hade förlorat varenda match med fyra mål.
Och publiken? De som ska fylla den där hypermoderna arenan i Bata som byggts av den kinesiska staten i utbyte mot oljerättigheter?
Jovars, det är klart att de som faktiskt haft råd med någon av de billigaste biljetterna kommer att njuta av matchen – men enligt landsförvisade människorätts-aktivisten Tutu Alicante finns det en utbrett folklig förståelse för att det här mästerskapet egentligen inte är vad Ekvatorialguinea behöver.
– Vad vill folket ha? Tre saker: De vill ha frihet att välja sina egna ledare, de vill få del av inkomsterna som kommer ur våra naturresurser och de vill leva i ett land där deras rättigheter respekteras. Just nu uppfylls inget av det. Och då vet jag inte hur vi kan rättfärdiga en fotbollsturnering.
Alicante fortsätter:
– Det viktiga att förstå är att mästerskapen inte handlar om fotboll för regimen, utan om att förbättra deras image internationellt. För mig är det chockerande att Ekvatorialguinea fått möjligheten att arrangera de här mästerskapen. Jag är väldigt besviken på beslutet.
Senare i dag spelar alltså Ekvatorialguineas herrlandslag sin första mästerskapsmatch någonsin.
De gör det på en arena byggd av kineser, med en elva utan spelare födda i landet, som drivs av en vinstbonus stulen av folket.
Förhållandena i den andra arrangörsnationen Gabon ser i stort sett likadana ut.
Fotbollen av idag.
En gång i tiden hölls mästerskapen i länder där de fanns en grundmurad fotbollstradition, ett genuint intresse och lämpliga arenor.
Numera verkar de mest bara tilldelas stater där det finns gott om naturgas och olja.