”Är hemma för att stanna”

Johannes Hägglund

Daniel Tjärnqvist om all kyckling i Ryssland, ”strulet” med Djurgården och saknaden av familjen

helskärm

LIDINGÖ. För tre år sedan la Daniel Tjärnqvist om sin kosthållning – mindre pasta och mer kravmärkta morötter.

Nu är han piggare än någonsin – 34 år gammal.

– Jag tror nästan socker är den största drogen i dagens samhälle, säger Djurgårdsbacken.

En av försäsongens stora följetonger var Daniel Tjärnqvists vara eller inte vara i Djurgården. Först var han ”på gång”, sedan blev han ”avskriven” då klubben värvade Kyle Klubertanz, 25. Några veckor senare hade Tjärnqvist ändå skrivit på ett kontrakt med Stockholmsklubben.

– Lite fram och tillbaka blev det. Djurgården hade nog räknat med att jag skulle skriva på. När det inte verkade bli någonting började jag kolla på alternativ utomlands, men jag är jätteglad att vi till slut lyckades komma överens. Vi kände att vi ville bo i Stockholm när vi flyttade hem. Vi har flyttat hem för att stanna, säger Tjärnqvist.

Ändå skrev ni bara ett 1+1-kontrakt.

Ville du egentligen ha ett längre kontrakt?

– Ja, men jag kan förstå Djurgården. Jag är inte 25 längre. Jag ville ha ett längre kontrakt, pengar var inblandade och det blev en förhandling. Till slut löste det sig, säger han.

Att inte lägga märke till Daniel Tjärnqvist är svårt när han, likt Gunvald Larsson, kommer gående i en grå, öppen rock med händerna i fickorna. Han är huvudet högre än alla andra på Lidingös torg och den blonda kalufsen fladdrar i vinden.

Tjärnqvist njuter av att vara hemma i Sverige igen. Efter två raka SM-guld med Djurgården, 2000 och 2001, flyttade han till Atlanta Trashers.

Totalt blev det sex säsonger i NHL. Vännässonen har också hunnit med tre år i Yaroslavl. Där trivdes han med det mesta – utom variationen på mat.

Åt kyckling i två år

– Oj, vad kyckling jag har ätit. Det finns olika sätt att tillaga kyckling, men det verkar de inte ha upptäckt. Till slut sa läkaren: ”Vi måste se över rutinerna. Det är för mycket kyckling.” Jag skrattade när jag hörde det för då hade vi ätit kyckling i två år, säger Tjärnqvist, som är väldigt mat- och hälsointresserad.

Eller intresserad. Han är mer än så.

– Jag äter enligt något som heter ”metabolic typing”. Eftersom vi kommer norrifrån behöver vi mer fett och proteiner. Nu har jag nästan uteslutit pastan helt. Jag delar upp tallriken, 70 procent fett och proteiner och 30 procent kolhydrater, säger han.

Allt började för ungefär tre år sedan då han och hustrun Louise träffade en man på Lidingö som sysslar med detta.

– Jag var väldigt skeptisk innan och tänkte efter första gången vi träffat honom: ”Hur riktigt ska det här fungera?” Vi trodde att det skulle bli mycket arbete i onödan. Jag är så glad att vi började, det är värt det tusen gånger om.

Orkar mycket mer

Nu äter han och familjen (fru och två barn, Alex, 4,5 och Jacob, elva månader) ekologiskt i den utsträckning det går. När de ska köpa kött går de inte till närmsta matbutik utan i stället åker de ut till gårdar för att få kött med så lite tillsatser som möjligt.

– I början är det svårt, men det är väl värt att ta reda på vad som händer i kroppen om man börjar äta bättre. Vi har fått en helt ny kick av det.

Känner du någon skillnad i kroppen?

– En jätteskillnad. Jag orkar mycket mer. När du väl kommit in i det här är det enkelt att känna om du äter fel. Antingen blir det toabesök eller ont i magen.

Har din nya kosthållning påverkat dig som hockeyspelare?

– Jag håller bättre. Trött blir man naturligtvis, men jag får inte så många stora svackor och jag blir inte trött under någon längre period. Får jag i mig rätt mat finns det kraft ändå, även fast man är trött. Återhämtning blir bättre. Det säger sig självt, det är bättre att få i sig en köttbit utan kemikalier än med.

Går ni ut på restaurang någon gång?

– Ja, det händer. Jag minns att efter vi kommit hem från Dalarna gick vi på en restaurang. Vi kollade på menyn och sa till varandra: ”Vad ska vi äta? Vi kan inte ta någonting.” Vi blir ganska strikta och försöker kanske för mycket. Då blir det nästan jobbigt.

Äter du bullar och godis?

– Jag äter dåligt vissa dagar, men jag har dragit ner på det väldigt mycket. Ju mer socker du äter desto mer vill du ha. Äter du godis vill handen till påsen hela tiden. Det är som en drog. Jag tror nästan socker är den största drogen i dagens samhälle, säger han och fortsätter:

– Jag hörde någon på radio som sa att man tränar för att kunna äta dåligt. Enligt mig är det helt fel sätt att se det. För mig handlar det om att äta bra för att må bra.

Har tagit jägarexamen

När Djurgårdsbacken pratar om kost och hälsa lyser det i ögonen. Han gestikulerar med händerna och glömmer stundtals bort att dricka sin dubbel espresso.

Nästa steg för Tjärnqvist blir att fixa kött på egen hand. Jägarexamen tog han för några år sedan. Nu ska han bara hitta tid till att jaga.

– Själva skjutandet tycker jag inte är så roligt. Jag jagar för gemenskapen, och köttet såklart. Det är ett enkelt sätt att fylla frysen.

Har du skjutit något djur?

– En bock. Faaantastiskt gott var det. Jag fick ta hem rådjurssadeln, förmodligen det godaste jag ätit. Sedan vet jag inte om det beror på att jag var med under hela processen.

Men du, nu har vi pratat mat i 45 minuter. Vi skulle ju hinna gå igenom hela ditt liv.

– Men det här är mitt liv nu. Det är suveränt. Jag lär mig något nytt varje dag, säger 34-åringen entusiastiskt.

Internet och gitarr

Vi lämnar caféet för att ta några bilder i en matbutik.

Medan Tjärnqvist poserar framför grönsaksdisken berättar han om sina tre säsonger i Lokomotiv Yaroslavl.

– Familjen bodde inte med mig så jag fick fördriva tiden på annat sätt. Det blev mycket internet och plinkande på gitarren. Tanken var att jag skulle lära mig ryska, men dit kom jag inte.

Hur jobbigt var det att vara i från familjen?

– Det är fruktansvärt. Jag såg på äldsta grabben att det var läge att komma hem nu. Pappa var någon som bodde borta och kom hem ibland. När jag var hemma undrade han alltid när jag skulle åka igen. Några gånger hade jag varit borta i två, tre månader och var sedan hemma två dagar innan jag var tvungen att åka igen. Man får överväga om det är värt det och nu kom vi fram till att det inte var det. Att komma hem känns helt rätt.