Wennerholm: En seger skulle bli en av de största i historien

Mats Wennerholm

Förbannelser är till för att brytas.

Men de bryts inte så lätt och det är just därför de kallas förbannelser.

Därför är ryssarna storfavoriter i natt.

Jag har slutat räkna hur många gånger jag sett svenska juniorer förlora avgörande matcher, men den svarta listan har blivit nästan oändlig.

Jag var på plats och såg senaste JVM-finalen i Ottawa 2009 då det roliga tog slut redan innan det börjat.

Kanada gjorde 1–0 efter 38 sekunder och sedan var svenskarna aldrig ens nära.

Jag satt på läktaren i tjeckiska Pardubice 2008 när Patrik Berglund och gänget pressade Kanada en bra bit in i förlängningen i den JVM-finalen, bara för att få ett skitmål emot sig och förlora med 2–3.

Då hade svenskarna vänt 0–2 till 2–2 i sista perioden precis som mot Finland och dominerat både slutperioden och förlängningen (totalt 17–4 i skott).

Men det var ändå det närmaste Sverige varit ett JVM-guld sedan det där enda 1981.

Nu är ingenting omöjligt när det gäller juniorhockey. Det har de senaste årens JVM-turneringar visat.

Rysk nonchalans – Sveriges hopp

Det kan svänga hur snabbt som helst och lag kan falla ihop totalt i en åldersgrupp där en blandning av orutin, testosteron, överdriven entusiasm och nerver kan bli en förödande mix i avgörande lägen.

Och det kan slå åt båda håll.

Se bara på Sveriges vändningar i de två senaste tredjeperioderna.

Eller Rysslands 6–1 i semifinalen mot Kanada, som förvandlades till 6–5 på knappa fem minuter i tredje perioden. Till viss del beroende på kanadensarnas fantastiska förmåga att resa sig, men största orsaken var att ryssarna tog ut segern i förskott, började åka på en skridsko och struntade i allt vad taktik hette.

Ryssar kan göra så.

Det är Sveriges största hopp.

Men de kan också spela bländande hockey och har ett lag med en individuell spets svenskarna saknar.

Det finns fyra, fem blivande storstjärnor i det ryska laget som kan avgöra helt på egen hand.

Jag noterade också vad ryska storstjärnan Najl Jakubov – tippad att gå som nummer ett i sommarens NHL-draft – sa inför semifinalmötet mot Kanada och det förväntade trycket från hemmapubliken.

– Vi är världens bästa juniorlandslag. Vi har allt. Vi behöver inga fans, meddelade han utan att blinka.

Kaxigt är bara förnamnet och det säger en del om ryssarnas självförtroende och syn på sin egen förmåga.

Men de har anledning.

Det är 31 år sedan Sverige tog sitt senaste (och enda) JVM-guld.

Det är bara ett år sedan Ryssland tog sitt trettonde, varav nio som gamla Sovjet.

Mot den bakgrunden har de flesta ryssarna som stora favoriter inför nattens final.

Även jag.

Jag har skrikit mig hes efter svenska guld så många gånger, att det är dags att ligga lågt och välja en annan taktik. Historien har visat att svenskarna inte varit av rätta virket när allt ska avgöras och det är något förbundet jobbat hårt med på senare år.

Det som Pär Mårts brukar kalla förmågan att ”våga vinna”.

Har växt sig starkare och starkare

Nu har det här relativt anonyma svenska JVM-laget visat att de haft den förmågan så här långt i turneringen. De är fortfarande det enda lag som inte förlorat en match, de slog ryssarna för bara fem dagar sedan och de har växt sig starkare och starkare.

Stjärnor har fötts och Max Friberg är den stora Askungesagan.

Från ett mål på 28 matcher i Timrå i höst (han har till och med varit utlånad till allsvenska Sundsvall) till nio och blivande målkung i JVM.

Men.

Det är en match kvar att vinna som det varit så många gånger förr. Och en kolsvart JVM-historia där inte ens spelare som Peter Forsberg, Mats Sundin, Markus Näslund, Nicklas Lidström, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Henrik Zetterberg eller Nicklas Bäckström lyckats ta dessa Småkronor hela vägen.

För att nämna några av de största.

Av samma anledning skulle en seger i natt bli en av de största i svensk hockeyhistoria.

Läge att fira det första juniorlandslaget någonsin på Medborgarplatsen i Stockholm, något som normalt bara är vikt för de stora pojkarna.

Men jag tror det i så fall först när jag ser det.