Så förlorade hockeyn stadskampen

För 16 år sedan var Mif störst – i dag lever Malmö för fotboll

Mellan onsdagen 15 november 1989 och gårdagens svarta Malmödag skiljer drygt 15 år och en hel istid.

År då Malmö förvandlades från en fotbollsstad till en ishockeymetropol - och tillbaka igen. I går smälte isen för Malmö Redhawks trots en storseger i Oskarshamn.

Samtidigt som rödhökarna lämnade elitserien lockade MFF 26 504 entusiastiska åskådare till en stadion färgad i blått och vitt under allsvenskans extremt tidiga seriefinal mot Göteborg.

Fotbollen var döende

Vi backar tillbaka till istidens början.

På Malmö stadion 15 november 1989 förlorade regerande mästarlaget MFF tredje och avgörande SM-finalen mot Norrköping på straffar inför 5 598 åskådare.

Ett par hundra meter därifrån spelade uppkomlingen Mif samtidigt division 1-hockey mot Tyringe. Med 5 652 betalande på ishallens läktare.

Fotbollen var trots sin historia och trots enorma färska framgångar döende.

Det blev fem raka seriesegrar i allsvenskan under Roy Hodgson. Ett lag fyllt av landslagsstjärnor hyllades för sin fantastiska offensiva fotboll. Leif Engqvist nickade ut Inter ur Europacupen på San Siro. Dagens favorittippade MFF kan inte på något vis mäta sig med Hodgsons lagbygge. Varken i individuell stjärnglans eller i internationell konkurrenskraft.

Ändå sjönk publiksnittet då stadigt och man hävdade på fullt allvar att MFF aldrig mer skulle behöva ett stadion som rymde fler än 7 000 åskådare för nationella seriematcher.

MFF var på väg att segra ihjäl sig.

Förlorades en match gnälldes det medan en seger möttes med en malmöitisk arrogant axelryckning. Att "di blåe" var bäst var så självklart att allt färre längre brydde sig.

Percy Nilssons miljoner

Det var ett gyllene läge för ishockeyn som MFF sparkat ut efter ett spritdoftande årsmöte 1972. Byggmästaren Percy Nilsson dundrade in med miljoner i fickorna och total respektlöshet för idrottsvärldens såväl skrivna som oskrivna regler. Han frågade sina något mer hockeykunniga kompisar vilka spelare som var bäst och erbjöd sen lirarna och deras klubbar penningsummor de inte kunde tacka nej till. Alltid hårda fördömande ord i förhandlingsskedet men också alltid efteråt nöjda säljare. För till skillnad från de flesta andra betalade Percy alltid kontant och enligt uppgjorda betalningsplaner.

För Percy fyllde Mif två syften.

Dels marknadsförde ett framgångsrikt lag - i vad som för Malmöborna var en fräsch popsport - hans byggföretag PNB.

Dels skapade det en image av honom själv som en stadens välgörare och företrädare. Malmöbor har alltid älskat att utmana etablissemanget. Mif var rock"n"roll och religion på en gång. Matcharrangemang med förbud mot långsamma stunder. Inte en tyst sekund. Hög musik. Stjärnglans, slagsmål på och utanför isen, sparkade tränare, sparkade klubbdirektörer, sparkade spelare och ändå en himla massa segrar. Mif blev bäst i Sverige och bäst i Europa. MFF famlade efter en existens.

"Måste bli en världsliga"

I mitten av 1990-talet tappade Percy successivt sin förankring i verkligheten och pendeln gavs sakta en chans att svänga tillbaka för fotbollen.

Mif skulle bli centrum för en Europaliga. Representanter för klubbar i Graz (Österrike), Lausanne/Zürich, Manchester/Glasgow, Rouen (Frankrike), Düsseldorf, Åbo, Bolzano (Italien), Köpenhamn, Milano, Barcelona och så Mif möttes för att diskutera en Europaliga integrerad med NHL. Matcherna skulle spelas både i Europa och över Atlanten.

- En Europaliga är i längden för liten. Det måste bli en världsliga, sa Percy.

Därför började Percy planera för en evenemangsarena i lyxklass.

- Jag är inte intresserad av ett monument. Det är innanför skalet som den ska bli perfekt, sa Percy.

Tio år senare, i år, har Percy Nilsson äntligen fått ja till byggstart från kommunen men fortfarande finns ingen finansiering och projektet är osäkrare än någonsin. Speciellt med tanke på att Malmö Redhawks (som Mif numera heter) kanske aldrig mer spelar i elitserien och att PNB rasade ihop med en 800-miljonerkronorskonkurrs.

De 60 till 100 miljoner som Percy Nilsson lovat att bygga ett nytt lag med är bundna till byggstarten av en ny arena. Blir den inte av finns inte ekonomi att satsa på ett stjärnlag i stil med Pekka Lindmark, Mats Näslund, Robert Svehla, en drös av Finlands allra bästa hockeyspelare, Ilja Byakin och allt vad alla superstjärnor som köptes hette.

Ishockeyn är i dag mer döende i Malmö än vad fotbollen var i november 1989. Kanske dog hockeyn för gott i går i Oskarshamn?

Frälsaren hette Zlatan

MFF dog 1999 när laget för första gången någonsin inte var bra nog för att spela i allsvenskan men återuppstod på den 365:e dagen efter debaclet med en 4-2-seger borta över Brage 22 oktober 2000 som betydde allsvenskt spel igen.

Frälsaren hette Zlatan Ibrahiovic och ett knappt halvår senare köpte Ajax honom för drygt 80 miljoner kronor och MFF hade lyckats att vända flopp till succé samtidigt som man skickligt utnyttjade suget efter framgång hos en generation som inte upplevt de självdestruktiva framgångsåren.

Istiden är över.

Malmö är åter en fotbollsstad. Men framgång är en färskvara - som Tom Prahl brukar påpeka. Att MFF vill ha en ny stadion i stället för den illa underhållna arena som byggdes till VM-slutspelet 1958 är självklart. Men lika självklart är inte att fotbollshaussen håller i sig. Mifs uppgång och fall är ett näraliggande historiskt bevis för det.

Vem vet? Om några år är den stora idrottsgrejen i Malmö kanske en 1 500-meterslöpare i världsklass från MAI.

Då behövs en stadion med löparbanor

?

Stefan Alfelt