Abrahamsson: Jag tror att Gustafsson är både förbannad och besviken

Lars-Åke Lagrell strök hästar i sin jakt efter en ny förbundskapten.

Vad Ishockeyförbundet håller på med har jag ingen aning om.

Men en sak vet jag: det här hade kunnat skötas betydligt snyggare.

Lars-Åke Lagrells och Fotbollförbundets rekrytering av en ny förbundskapten lämnade en hel del i övrigt att önska.

Men en sak gjorde SvFF i alla fall rätt.

De gjorde ett definitivt bokslut med Lars Lagerbäck innan de började sondera terrängen i jakten på en ersättare.

Den vägen har Ishockeyförbundet inte valt.

När Bengt-Åke Gustafsson tidigare i höstas fick frågan var han tydlig med att han gärna fortsätter som förbundskapten.

Det naturliga hade givetvis varit att Ishockeyförbundet, med generalsekreteraren Jörgen Lindgren och ordförande Christer Englund i spetsen, tänkt så här.

Okej, Bengt-Åke vill fortsätta. Vill vi att han fortsätter?

Vad Bengt-Åke Gustafsson står för som ledare kan det knappast finnas några oklarheter kring.

Frågade om kontrakten

Efter fyra och ett halvt år som förbundskapten vet Ishockeyförbundet exakt vad man får – och inte får – med Gustafsson vid rodret.

Redan där borde det ha gått och ta ett beslut om Bengt-Åke Gustafsson ska få fortsatt förtroende eller inte.

I stället låter man Bengt-Åke vänta medan Jörgen Lindgren ringer runt till åtminstone tre andra kandidater och frågar hur deras kontraktssituation ser ut nästa säsong.

Och hur ska vi tolka det?

– Absolut inte som att Bengt-Åke inte är vårt huvudalternativ, säger Lindgren.

Nähä, säger jag.

Lindgren bedyrar att hans samtal bara var en lös fråga om kontraktslängder och eventuella klausuler, inte någon intresseförfrågan om ett eventuellt uppdrag som förbundskapten.

Men man snackar knappast kontraktslängder med andra tränare om man är nöjd med det som redan finns.

Nu finns det två scenarion.

Antingen kommer förbundsstyrelsen fram till att man ska förlänga med Bengt-Åke Gustafsson, men hur tänker Bengt-Åke då?

Förtjänar inte denna behandling

Okej, jag får fortsätta bara för att ingen av de andra kandidaterna var tillgängliga.

Det sa han naturligtvis inte när jag pratade med honom i går. I stället valde han den diplomatiska vägen och hade full förståelse för att förbundet kontaktade andra kandidater.

I själva verket tror jag att han är både förbannad och besviken.

Det andra alternativet är att man väljer att byta förbundskapten.

Då borde naturligtvis Bengt-Åke ha fått det beskedet innan hans arbetsgivare satte i gång med att kontakta potentiella förbundskaptener.

Den behandlingen förtjänar inte någon som varit förbundskapten i snart fem år och vunnit både VM-guld och OS-guld.

Att Tre Kronors förbundskapten är ett andraval måste undvikas så långt det bara går.

I bland är det naturligtvis ofrånkomligt, huvudkandidater kan alltid tacka nej.

Men i det här fallet har förbundet genom sitt agerande riskerat att få den diskussionen helt i onödan.