Leifby: Vi får bara klyschor i hockeyn

Marcus Leifby

Är det fult att prata taktik i ishockey? Analysera mera!

helskärm

Fikonspråkets tid är kommen.

I veckan drog hockeysäsongen i gång igen.

Nu gäller det att få ner pucken djupt, spela rakt, gnugga på, frysa ner en back, käka puck och proppa på utav bara helvete.

Den absolut värsta hockeyklyschan, förmodligen för att den används i var och varannan ”analys”, måste vara ”åka mycket skridskor”.

Fritt översatt till fotbollsspråk blir det väl ”springa mycket”.

Den används visserligen ibland, i form av att ”ta löpningar”, men inte alls i samma utsträckning som ”åka mycket skridskor”.

De taktiska analyserna lyser med sin från­varo i hockeysändningarna, och sällan får vi grotta ner oss i spelsystem, spelidéer eller taktiska drag och dispositioner.

Existerar de överhuvudtaget?

Ja, det vet vi att de gör.

Lasse Falk och Ingvar ”Putte” Carlsson utvecklade det omtalade 1-3-1-systemet i Djurgården (Falk tog det sedan vidare till Frölunda) i slutet på 80-talet. Djurgården vann tre raka SM-guld -89, -90 och -91.

Ingen har lyckats med det sedan dess.

Vi får ingenting veta

Tillsammans med lite Torped- och Big Ice hockey är de, när jag tänker efter, de enda spelsystem jag har lite grepp om när det kommer till svensk hockey.

Trots att jag följer den år efter år, på plats, från tv-soffan, i blaskorna.

Hur spelar Frölunda i dag?

Skiljer det sig från Färjestads spelidé?

Och Brynäs, vad var det som gjorde att de vann SM-guld, förutom individuell skicklighet, en bra målvakt och ett effektivt powerplay?

Om detta vet vi ingenting, och får ingenting veta.

Allt kan väl inte bara handla om att ”spela rakt”, ”sätta lägena” och... ”åka mycket skridskor”?

Trots att Djurgården vann tre raka SM-guld (Frölunda tog sig senare till en sällsynt SM-final, med hjälp av Lasse Falks idéer) har 1-3-1-systemet fått dåligt rykte och stämpeln ”dödgrävarhockey”. Det är motsägelsefullt och man undrar ju vad det bottnar i.

Satsa på hockeydokumentärer

Var ”Putte” Carlsson och Lasse Falk lite för intelligenta och överlägsna resten i sitt hockey­taktiska tänk?

Kan det vara så att det är fult att prata taktik, att brist på kunskap föder rädsla och att de som försöker snabbt blir utskrattade och utfrysta av hockeyfamiljen (och uppläxade av magister Boork, förstås)?

Det hade varit intressant att låta en hockeyns motsvarighet till fotbollens Ola Andersson eller Jens Fjällström dissekera spel och taktik i elit­serien och hockeyallsvenskan.

Sedan kan vi hålla räkningen på hur många taktiska oförstånd som fångas in på vägen. Eller lyhört lyssna till nya tänkare som tidigare inte vågat kliva fram.

Vill hockeyproducenterna inte satsa på expertis och fördjupning kan de alltid sätta avtryck med en dokumentär. Varför har ingen tänkt tanken att göra en svensk miniversion av den så hyllade HBO-producerade ”24/7 – Road to Winter Classic”?

Låt ett tv-team leva med Djurgården i samband med matcher, träningar, resor och i deras hemmiljö under ett par höstveckor.

Åk med på den evighetslånga bussresan till mörkaste Småland, följ spelarna när de kliver in i ett iskallt och sjabbigt omklädningsrum i Arena Polarica i Haparanda, häng på Challe Berglunds kontor, var med på taktikgenomgångar, värmningar och lagmiddagar.

Sätt en mygga på tränare, spelare och domare, skildra livet som hockeyknegare, visa kontrasterna.

Att jämföra elitseriespel i Scandinavium mot allsvenskt dito i Nelson Garden är som att jämföra ett fint Bourgogne-vin med en plastdunk halvdant hemkört.

”Vägen tillbaka” skulle mycket väl kunna bli den bästa dokumentärserien i svensk tv-sporthistoria.