Nils Ekman: Jag är glad att jag lever

Djurgårdens forward talar ut efter sin stroke

helskärm

Snart två månader har gått sedan Nils Ekman drabbades av en stroke.

Nu talar han för första gången ut om den tunga tiden.

– Jag är glad att jag lever, säger han.

Måndagen den 27 december skulle Nils Ekman göra frukost till sin familj. Då small det till, och han drabbades av en stroke.

Han fördes direkt till sjukhus, och efter det har en lång och jobbig rehabilitering tagit vid.

”Det går framåt”

Nu har han för första gången talat ut om allt som har hänt. I en intervju på Djurgårdens hemsida berättar han att allt går framåt, och att han hoppas att han snart ska få lämna sjukhuset.

– Det går framåt. Det går framåt mycket. Det är bra. Jag känner verkligen... kanske inte från dag till dag längre, men vecka till vecka så känner jag stor skillnad. Det blir bättre och bättre och jag är väl snart redo att skrivas ut härifrån hoppas jag, säger han, och berättar att han redan i morgon, när Djurgården möter Luleå, kommer finnas på plats på Hovet för första gången sedan stroken.

– Jag har längtat så mycket. Jag tror jag egentligen försökte gå på matchen redan den 4 eller 6 januari, efter nyårsuppehållet. Men min kropp har inte riktigt fungerat. Jag har svårt när det blir för stojigt och livligt och synintrycken blir för mycket.

Hoppas på comeback

Även om Ekman är långt ifrån comeback hoppas han dock att karriären inte är över.

– Jag längtar ju. Förutom min familj så är hockey mitt liv. Jag hoppas verkligen att jag kan spela igen. Men det är viktigare att bli en fungerande människa igen och att kunna bli en pappa för mina barn. Så om jag inte kan spela hockey igen kommer det bli jobbigt och tungt. Men jag är glad att jag lever. Så jag hoppas. Men det är inget jag fokuserar på, utan jag vill komma ut från sjukhuset, säger han.

Kan åka skridskor igen

Han har varit på is tre gånger sedan olyckan. Den första gången var riktigt jobbigt:

– Jag kunde verkligen inte släppa sargen. Man har alltid tyckt att stå på skridskor är en stor stabil skena, men... Jag kunde verkligen inte stå upp på två ben. Hur bredbent jag än stod så kunde jag inte stå på skridskor utan att ramla. Det var verkligen den första riktiga traumatiska händelsen: "Jag är sjuk. Det är nåt fel", säger han, och fortsätter:

– Annars har man liksom känt att det här är lungt. "Jag nog tillbaka snart. Nu kan jag gå. Nu kan jag stå". Men så har jag åkt skridskor två gånger sen dess. Nu kan jag stå på skridskorna igen. Det är roligare.