Leifby: Skånederbyt var helt dött
ÄNGELHOLM.
”Vi hatar Malmö, vi hatar Malmö”, skanderade Rögle-klacken.
Hur länge orkar ni göra det då, när det ser ut så här?
En oktobertisdag är kanske inte en dag man går och suktar efter hela året, men jag måste erkänna att jag blev lite glad när jag såg SHL-omgången som väntade.
Klassikerkamp i Karlstad, krismatch i Jönköping, rivalmöte i norr och som grädde på moset; ett utsålt, stekhett derby i Skåne.
Nåja.
Av erfarenhet brukar jag försöka hålla nere förväntningarna, för annars blir man bara besviken.
Derbyhetsen har lagt sig på många håll i ishockey-Sverige.
Matcherna är för många, lunken för lunkig, spelarna ofta konfirmand-rara mot varandra, och skulle någon mot förmodan ha något att säga om domare eller motståndare så väntar böter och repressalier från Centralkommittén.
Jag vill inte se blod när Rögle möter Malmö, men jag vill se något som åtminstone påminner om blodtröst, och jag vill känna blodet rusa i mig.
Jag vill se frenesi och efter-blockering-handgemäng, yviga gester, fingrar som pekar, blickar som bränner, en match så lång att Karlavagnen förpassas till AM-bandet, så hetsig att Gunnar Brink måste kallas in som medlare efter slutsignal.
En taktiktavla som inte är en taktiktavla utan en sköld.
Så blir det sällan nuförtiden.
Blivit mer själlöst
Om jag säger att jag satt och drömde mig 30 år tillbaka i tiden innan pucken släpptes så var det ingenting mot vad jag gjorde när pucken hade släppts.
Inramningen var det inget fel på, arenan i Ängelholm var utsåld som vanligt och sången (”för vårt ärrrbeeeekååååå”) kändes som en tryckvåg, men ishockeyn var sannerligen inget drivmedel.
Det värsta av allt?
Det var snudd på kemiskt fritt från känslor.
Vad hände med det så frasiga Skånederbyt som verkligen betydde någonting?
Jo, SHL hände.
Teve hände.
Produkten hände.
Säkerhetsmanualerna, riktlinjerna, styrdokumenten tog över.
Ligan.
Lunken.
Lagens långa arm.
Det ska vara ordning och reda, rent, prydligt, prudentligt, bra på teve, folk ska gå på ishockey för att sitta, äta, sitta ännu mer, en inkastad snusdosa en kväll skulle betraktas och beskrivas som en kärnvapenspets rakt ner i mittcirkeln.
Eventsjukan är den nya pandemin.
Den har tack och lov inte tagit sig in i fotbollen, där ett derby fortfarande får vara ett derby med allt vad det innebär, på gott och ont.
Som livet i stort, som det ska vara.
I takt med professionaliseringen och den märkliga strävan efter att bli som NHL har det mesta i ishockeyn blivit tillrättalagt, på sina håll och kanter till och med själlöst.
Ingenting är heligt längre, förutom alla reklamavbrott och out-klausulerna i spelarkontrakten.
Missnöjet pyste ut
Om ni tror att jag vill att spelare ska åka runt och ge varandra tjuvnyp eller trakassera varandra med okvädningsord, sånt som eldade på massorna på läktaren och som förr inte innebar avstängningar i efterhand eftersom det inte fångades upp av alla kameror och mikrofoner, då tror ni… alldeles rätt.
Rackartyg och hets har aldrig skadat någon, lite tjafs och provokationer sällan utlöst några kravaller.
På läktarna står ärrade supportrar som varit med om både det ena och det andra och försöker hålla gnistan vid liv, på isen åker två lag runt som fredsbevarande styrkor och duttar på varandra.
Det går att jämföra rivaliteten mellan Malmö och Rögle med en brinnande förälskelse, det finns ingen riktig början och absolut inte något tydligt slut.
Eller?
I periodpauserna pyste missnöjet ut vid ölkranarna och i toalettköerna.
”För lamt”, ”kass”, ”värdelöst”, ”skriv att det här är det sämsta jag varit med om”, skrek någon, men det ska sägas att åsikterna förmodligen också färgades av ett akromatiskt hemmalag.
Rögle kom ut i säsongens första hemmaderby mot värsta rivalen och sköt två skott på mål.
Två.
Noll utvisningsminuter.
Helt dött
Uppryckningen, den spelmässiga, kom i andra när Rögle först reducerade efter bara tre sekunders spel i ett numerärt överläge och sedan kvitterade när nyss utvisade och utvilade Jacob Peterson kom in spel igen och ställdes ensam mot Daniel Marmenlind i Malmö-kassen.
När Henry Bowlby (äntligen en spelare som låter som en av huvudmännen i Trustor-härvan) gav Rögle ledningen i inledningen av tredje var jag säker på att hemmalaget skulle vinna.
Men, med ett bottenlöst dåligt fyra minuter långt numerärt överläge bjöd de Malmö åter in i matchen.
Det blev 3-3 och 3–3 stod sig tredje perioden ut, en period där ishockeyn stundtals var så dålig att spelet i mittzon mer påminde om när mina ungar fått syn på ett Couronne-spel.
Känslorna då?
Nej, det var som att se två flugfiskare stå knäpptysta på varsin flygbrygga i Rönne å.
Helt dött.
Fiendskap ut, franchise in.
Efter åtta missade straffar (vilken sprakande underhållning!) kunde Malmö avgöra och ta sin första derbyseger på över två år.
Det brukar heta att intresse, lidelse och agg gentemot andra lag går i arv, för svensk ishockeys och Skånederbyts fortsatta existens skull hoppas jag att det här derbyt var hälften av arvsanlaget som inte ärvs.
Är jag gnällig? För kräsen? För nostalgisk och fast i det gamla?
Tyck det, då.
Men beskriv för mig då hur gnistorna som slog den här kvällen såg ut, och stå framförallt för att derbyt mellan ärkefienderna Rögle och Malmö levde upp till förväntningarna, fick blodet att rusa i kroppen.
Hand upp?
