Kahnbergs bakslag: ”Var en käftsmäll”
Efter hjärnskakningarna – drömmer om att kunna börja jobba igen
Publicerad 2018-07-17
Magnus Kahnberg, 38, har levt med hjärnskakningssymptomen i snart tre år.
Nu berättar han om det nyliga bakslaget.
– Det var en jävla käftsmäll, säger Frölundas förre guldhjälte.
I en bortamatch mot Brynäs i serielunken, omgång 44 i januari 2015, fick Magnus Kahnberg en tackling av backen Lukas Kilström och Frölundas trotjänare tvingades lämna isen.
För sista gången.
Sedan den januarikvällen i Gävle har Kahnbergs liv kastats om helt och hans tillvaro har varit plågsam i sviterna av hjärnskakningar.
– Första året var värst. Jag orkade ingenting och mådde illa hela tiden. Jag hade ingen huvudvärk, utan jag problem med yrseln. Det var därför jag blev illamående.
– Det var som en berg-och-dalbana. Vardagliga sysslor var jobbiga och jag visste inte mina egna begränsningar, fortsätter Kahnberg.
”Drömmen är att kunna jobba”
Han har redan, vid upprepade tillfällen, pratat öppet om sin livssituation.
I vintras trodde han på framsteg och började arbetsträna.
Det slutade i stället i ett bakslag.
– Nu har jag en tung period, jag mår egentligen sämre än vad jag gjorde för ett år sedan.
Jobbet fungerade inte, trots uteblivna arbetsuppgifter.
– Jag satt på ett kontor, men gjorde egentligen ingenting. Det var mest att ta spårvagnen dit och sitta där. Jag hade inga arbetsuppgifter.
– Drömmen är att kunna jobba i framtiden, men bakslaget från i vintras kom som en jävla käftsmäll. Då jobbade jag ändå väldigt lite. 25 procent, två timmar om dagen. Men det fungerade inte ens i en vecka. Sedan försökte jag bara jobba tre dagar i veckan, men det fungerade inte heller.
Kahnberg berättar att det är hjärntröttheten som gör att han inte klarar av arbetslivet just nu, samma symptom som när någon går in i väggen.
Vilar i förebyggande syfte
Han får hela tiden betala ett pris för sina fysiska och psykiska ansträngningar.
– Men nu vet jag åtminstone vad det beror på. Tidigare fick jag panikångestattacker. Det var för jävligt. Men nu känner jag när det är på väg att komma. Då kan jag lägga mig och vila.
Kahnbergs dagar består i att lämna på dagis, sköta enklare sysslor i hemmet och mycket vila i förebyggande syfte.
I framtiden vill han kunna arbeta.
– Det är långt, långt kvar. Men jag tänker att det ska funka i framtiden. Det är svårt att ha mål, jag måste lära mig att försöka må så bra som möjligt för stunden i stället.