”Har alltid varit en doldis”
Publicerad 2011-08-24
Wallin om sitt nya liv som bonde, Stanley Cup-segern och cancerbeskedet som svetsande samman laget
Han är ingen skridskovirtuos, har inget märkvärdigt skott och i poängprotokollet syns han sällan.
Ändå har Niclas Wallin vunnit SM-guld, Stanley Cup och spelat över 600 NHL-matcher.
För Sportbladet berättar 36-åringen om tårarna efter Stanley Cup-segern, cancerbeskedet som svetsade samman laget och hur det nära det var att han flyttade hem redan för fem år sedan.
– Alla grejer var skickade med en container till Sverige, säger han.
I korridoren utanför Luleås omklädningsrum i Coop Arena hänger ett antal fotografier från guldfirandet för 15 år sedan. I mitten hänger en tavla där det står ”Champions 1996.” Den säsongen spelade Niclas Wallin med Boden i division 1 och var långt i från den mest talangfulle i laget.
– Jag var en i mängden. Jag har alltid varit en doldis. Jag har spelat tio år i NHL och är fortfarande en doldis, säger han samtidigt som vi lämnar arenan för att hitta en lunchrestaurang.
– Det handlar om att förstå sin roll. Jag har spelat med massor av talangfulla spelare som kladdar med pucken hela tiden och det funkar inte. Många bränner sina chanser när de inte fattar sin roll. Jag gör samma sak varje dag och därför har jag lyckats ganska bra. Självklart vill jag spela PP och stänka in ett slagskott i krysset, men jag har inte det i mitt spel, säger Wallin.
När han står vid parkeringsautomaten börjar han plötsligt känna på shortsfickorna. Efter att ha gått igenom alla fickor två gånger tittar han upp och säger med en suck.
– Jag glömde jackan i omklädningsrummet och vet du vad jag har i den? Min plånbok.
Det är lugnt, jag kan bjuda på lunch.
– Tack. Hur kan jag glömma den? Så oerhört pinsamt.
”Hon lever inte längre”
Väl inne i restaurangen lastar Wallin upp en stor portion ris och fisk. I stället för sallad tar han tre falu rågrut och börjar berätta om sin karriär. Luleåbacken passar inte in på fördomen om tystlåtna norrlänningar. Efter frågan ”vad minns du från åren i Boden?” håller han ett tio minuter långt föredrag där han går igenom sin karriär säsong för säsong. Höjdpunkten är förstås Stanley Cup-segern med Carolina Hurricanes 2006.
– Många lag har olika grejer för sig för att svetsas samman. Vi hade en tråkig grej det året. Coachens granndotter hade cancer. Hon var som vår lilla maskot under slutspelet. Vi hade en slogan: ”Whatever it takes.” Vi fick ett mynt där det stod ”Whatever it takes” och alla spelare och ledare var tvungna att ha det med sig varje gång vi träffades. Coachen kunde komma fram och fråga efter en träning ”okej, Niclas, har du myntet med dig?” Hade jag inte det fick jag bjuda laget på lunch eller någonting. I Stanley Cup-ringen har vi ingraverat ”Whatever it takes.”
Hur gick det för flickan?
– Hon lever inte i dag. Det var otroligt tufft det där. Hur kan en nioåring leva med det? Hon visste vad som skulle ske. Hon visste att... Det är hemskt, säger han.
Dagen efter den sjunde och avgörande finalen mot Edmonton Oilers hyllades spelarna på stan av fansen. Därefter blev de inbjudna till stadshuset.
– Där fick vi träffa ambassadörer och grejer. Det var jätteroligt. Känslan efter man vunnit går inte att beskriva med ord. Det är något ingen kan ta ifrån dig. Under hela slutspelet är du som i en bubbla. Du äter, sover och tränar. Efter sjunde finalen ringde jag hem till mamma. Då sprack ballongen och jag började gråta.
”Var inte säker på beslutet”
När säsongen var slut tänkte han och familjen (frun Louise och barnen Linn, 15, Marcus, 12, och Alex, 9) flytta hem. Alla grejer var nerpackade och skickade i en container till Göteborg.
– Då kändes det som en perfekt avslutning. Vi hade inte sagt det till någon, inte ens till mina föräldrar. Det skulle bli en positiv överraskning, men det blev det inte. Jäklar vad arg han blev.
Vem? Din pappa?
– Ja. ”Nu blir vi hemma” sa jag. Jag hade inte kontrakt med någon klubb då och pappa tyckte jag var en idiot: ”Ska du slänga bort karriären nu när du vunnit Stanley Cup, är free agent och har läge att skriva ett bra kontrakt?” Till slut blev det Carolina och det var bara att sätta returadress på containern.
Var det din pappa som fick dig att ändra dig?
– Nä, jag kände att det var ett misstag. Vad jag förstår lär man sig av sina misstag. Det var ett beslut som jag inte var säker på. Nu är beslutet däremot taget och det känns helt rätt.
Det blir ingen returadress på årets container?
– Icke det. Men det klart att det känns när det blir så plötsligt. Man har många vänner där borta, säger Wallin.
Trots att familjen bara hade bott i San Jose en säsong blev det ett känslomässigt farväl.
–Kvällen innan vi skulle flyga hem ville Marcus (sonen) bäste kompis att vi skulle komma och säga hej då. På väg dit hör vi ”Do the hustle”. Då står våra vänner, 40 pers, på gatan och dansar till musiken. Sedan hade de tagit med sig picknickkorgar med ost och vin. Vi blev väldigt rörda och det kom nog en och annan tår. Det är ett minne för livet. Vilken kväll, säger Wallin och dricker upp det sista i kaffekoppen.
Hur har omställningen från livet i Kalifornien gått?
– För barnen var det tufft i början. De var lite splittrade. Vår yngste, Alex, vaknade med ångest en morgon och tyckte att det bara var skog och grusvägar överallt, haha. Men nu har det gått över. Barn är tuffa, säger Luleåbacken.
”Jag är bonde nu”
Förra året köpte familjen mark i Unbyn, som ligger mellan Boden och Luleå. Där har de nu byggt upp en norrbottensgård.
– Faktiskt var det jag som ritade hur jag ville att det skulle se ut. Jag är kass på att rita så vi tog dit en arkitekt, haha. Det blev riktigt bra. Nu har jag fått köpa mig en jordbrukstraktor också, säger han och spricker upp i ett brett leende.
– Jag är bonde nu, då måste jag ha det. Åkern ska plöjas och snö ska skottas.
I första hand är han dock ishockeyspelare och lagkapten i Luleå Hockey. Inför säsongen har klubben bland annat värvat Johan Fransson och Johan Harju och Wallin är optimistisk.
– Laget kom topp fyra i fjol och jag tycker definitivt att det finns förutsättningar att bli lika bra i år. Men att snacka om guld är för tidigt. Mycket kan hända på vägen, med skador och sånt.
Nästan en och en halv timme har gått sedan vi kom till restaurangen och Wallin inser att han håller på att missa lagets frivilliga ispass. 36-åringen konstaterar dock lugnt:
– Jag lär hinna göra några pass innan den här säsongen är slut.