”Har jobbat hårt för att visa de jävlarna”
Publicerad 2015-03-20
Almen Bibic om uppväxten: "Hockeyn blev en revansch"
De fick stenar kastade mot sina fönsterrutor, utsattes för rasism i skolan och deras mamma vågade inte ens låta dem vara ute och leka på gården.
Under den tuffa uppväxten var det genom hockeyn som Alen och Almen Bibic fick sin revansch.
Nu är Rögle-bröderna bara tre matcher från att gå upp i SHL tillsammans.
– Hela livet har vi jobbat hårt för att visa de jävlarna att vi också ville nå framgång. Att ta upp Rögle vore magiskt, säger Almen Bibic.
DOKUMENT: Rögle har ovärdelig kvalrutin
De vann slutspelsserien, luggade Västerås på segern för några dagar sedan och har kopplat greppet om platsen i SHL.
Rögle är på väg mot ännu en kvalsuccé efter den framgångsrika säsongen. Två av nycklarna till att så blivit fallet: Alen och Almen Bibic, 23 respektive 21. De så tajta bröderna.
– Alen har betytt massor för mig. Den ene har alltid triggat den andre och vi har alltid funnits där för varandra, säger Almen Bibic om storebrorsan.
De båda har gått igenom mycket för att ta sig hit. Väldigt mycket.
Växte upp i Rättvik
Mamma Ajkuna och pappa Mujo flydde krigets Jugoslavien när Alen bara var tio månader. Almen kom till världen två år senare, i Örnsköldsvik.
Familjen hade det knapert och tvingades flytta fram och tillbaka över hela Sverige. När Almen var några år gammal fick Mujo praktik på en pizzeria i Rättvik. Han jobbade från tidig morgon till sen kväll varje dag och kunde till slut köpa stället själv. Och det var i Rättvik som sönerna växte upp.
Barn- och ungdomsåren var tunga.
– Det är klart att det var jobbigt, man kände sig inte som de svenska barnen. Vi kunde inte svenska lika bra som alla andra. Alla barn hade svenska namn och när läraren i skolan ropade upp alla blev det alltid ett hack när det kom till mitt, säger Almen Bibic.
Hot och rasism
Han och storebrorsan tvingades stå ut med hot och rasism.
– Elakheter blev liksom vardagsmat, det hörde till uppväxten ända tills vi kom upp i 17-18-årsåldern.
Vad fick ni utstå?
– Det värsta var stenkastning mot rutorna när vi var ensamma hemma med mamma och pappa var på jobbet. Och när folk hoppade mot dörren och skrek att vi skulle åka hem igen. Vi gick aldrig vara ute på gården och leka för morsan. Hon var rädd att någon skulle göra något mot oss.
Vad spelade hockeyn för roll för er?
– Det har alltid varit en liten revansch. Så har det varit hela livet, vi har jobbat hårt för att visa de jävlarna att vi också ville nå framgång. Hockeyn blev en skola för livet.
Det är väldigt få barn och ungdomar med invandrarbakgrund som spelar hockey. Hur kommer det sig att ni började med det?
– Jag gjorde allt som Alen gjorde. Han hade en kompis som spelade och han tyckte att det verkade tufft, man fick tacklas och skjuta slagskott och allt det där. Så han började och jag tog bara efter. Sedan insåg jag att jag var stor och stark och kunde kötta på banan. Där vann man respekt. Och man fick vänner genom det.
"Då lyser pappa upp"
– Jag var annars mycket bättre på fotboll, men det fanns ingen rak väg för att bli professionell där. Pappa sa till mig att antingen blir jag grym i skolan eller så blir jag elitidrottare. Att "du har två val, jag tänker inte slänga ut en massa pengar för att ni ska åka runt och lalla". Det gäller att lyckas i livet.
Så då bestämde dig du och brorsan för att ge er fan på att lyckas med hockeyn?
– Haha, ja. Men det var mycket träning, vi är inga talanger utan rena träningsprodukter. Annars skulle det ha varit en stor besvikelse för mig själv, det här var något jag verkligen ville. Och så var det pappas stora önskan.
Ni har återförenats i Rögle. Nu är du och Alen på väg upp i SHL tillsammans. Vad skulle det betyda att ta laget dit?
– Det hade varit magiskt, men vi har bara spelat en av sju matcher och det är fortfarande lång väg kvar. Men självklart hade det varit väldigt stort för föreningen och för folket runt omkring. Laget förtjänar att vara uppe i SHL.
Era föräldrar måste vara stolta över er nu?
– De är jättestolta. De följer oss hela tiden. Pappa har många polare som han träffat på flyktingförläggningen som känner igen våra efternamn och ringer honom och frågar om det är hans söner som spelar i Rögle BK. Då lyser han upp och säger: "japp". Det är kul.
Blir de extra stolta om ni tar klivet upp?
– Det skulle de verkligen bli.