Leksand - ert helvete är över...

Mats Wennerholm: I en kvalserie har du allt att förlora

LEKSAND

Glädje i Leksand, jubel i Brynäs, sorg i Malmö och förtvivlan i Skellefteå.

Kvalserien är över för den här gången.

Leksand dansar in i elitserien igen, Brynäs hänger kvar.

Helvetet är över för de två lagen - men har just startat i Malmö och Skellefteå.

Det var fantastiskt att vara i Leksands Isstadion igår.

En historisk kväll.

Leksand gick upp i elitserien igen.

"Återtåget 2" blev en lika stor succé som ettan.

Samtidigt var det sista matchen som spelades i gamla Leksands Isstadion och publiken slet loss stolarna och tog dem med sig då de gick hem.

Det var den där spontana, omedelbara glädjen.

Både på isen och på läktarna.

Men framförallt den stora lättnaden.

Det var som en stor suck av alla instängda krav och förväntningar svepte fram där i Isstadion och fick de sista, smutsgula glasfiberbitarna att sakta segla ner från taket som börjar rivas redan idag.

Det är nämligen en helt annan känsla att gå upp, än i att vinna ett SM-guld.

Två lag i en SM-final har ingenting att förlora.

I en Kvalserie kan du förlora allt.

En snedstuds, en målvaktstavla, en kollektiv kollaps.

Då finns ingen räddning.

Då öppnar sig en avgrund under skridskorna och en fullt påklädd hockeyspelare faller tungt.

Därför var jag glad att vara i Leksand igår. De klarade sig ur detta helvete och spelarna jublade först som om de vore femton år igen och vunnit tv-pucken.

Sedan svepte det stora vemodet in.

Den mix av tillfredsställelse och trötthet som ofta följer på veckor tyngda av prestationskrav.

När jag klev in i omklädningsrummet efteråt satt målvakten Johan Hedberg med benskydden på i en korgstol.

Han satt och stirrade tomt framför sig. Vi satt och pratade länge och han sa att han mått dåligt den senaste tiden.

Inte för att han var sjuk på något sätt.

Nej, han hade mått dåligt av pressen i kvalserien, av att komma hem som frälsare från NHL.

Mått dåligt av tanken på att misslyckas och behöva gå ut på byn och möta alla blickar.

Hedberg grät av lycka

Pressen var så stor att han började gråta där under ansiktsmasken, då Mikael Karlberg gjorde ointagliga 5-1 för Leksand 3.36 in i tredje perioden.

Först då visste han att han passerat den tunna linje som skiljer himmel från helvete.

Nu kände han sig bara tom.

Lättad - men tom.

Och tårarna var bara det naturliga sättet att lätta på trycket.

I sista matchen i Leksands Isstadion sattes ett nytt publikrekord - 6 381 åskådare.

Det gamla var på 6 380 och jag frågade efter den där historiska ende åskådaren som spräckte rekordet.

Jag kände mig som Sverker Olofsson ungefär.

Men ingen visste vem han eller hon var. Eller hur den där ende åskådaren kom in överhuvudtaget.

Det var nog mer för att rekordet skulle slås.

I Skellefteå går inte spelarna ut på stan idag.

Ännu en mental kollaps.

Skellefteå har släppt in 22 mål på de tre senaste matcherna - med New York Rangers förstemålvakt Mike Dunham i målet.

Men lagledningen får ta på sig en stor del skulden den här säsongen.

De ställde en så kallad idrottspsykolog i båset.

Det var som att skrika ut att spelarna inte skulle palla för trycket den här gången heller.

Brynäs är tillbaka, men det är ingen större skräll. Att misslyckas med det laget hade varit rent tjänstefel.

En hel landsända blir utan elitseriehockey nästa säsong. Frölunda blir landets sydligaste hockeylag (om jag nu mätt rätt på kartan, men visst ligger Göteborg mer söderut än Jönköping?).

Det är inte bra för ishockeyn.

Sporten behöver en geografisk spridning och framförallt bli av med dessa idiotiska derbygrupper.

Vad jag hört ska Leksand ta över Malmös plats i den derbygrupp som innehåller Linköping, HV 71 och Frölunda.

Inga extraderbyn mot Mora eller Brynäs alltså, några få av de möten i hockey-Sverige som fortfarande lever upp till namnet.

Finns det någon som helst logik i det?

Nej. Bara idioti.

Leksand gör elitseriepremiär i nya Ejendals Arena i höst. Då ska jag vara där.

Det är trots allt något visst med Leksand.

Mats Wennerholm