”Att få spela med honom är en dröm jag har”

Johannes Hägglund

Johan Åkerman om besvikelsen i Lugano och drömmen att få spela ihop med sin son

LINKÖPING. För många är Lugano vacker natur och mysiga caféer.

Johan Åkerman, 38, förknippar staden med något helt annat.

– En sjuk ishockeyförening. Avundsjukan är otroligt stor, säger han.

I en intervju med Sportbladet berättar LHC-backen om drömmen att bilda backpar med sin son, varför han ångrar att han lämnade KHL och varför Andreas Jämtin kommer sist på morgonjoggen.

helskärm

Linköping har precis avslutat sitt andra av tre ispass och Johan Åkerman skriver i ett sms: ”Vi syns på parkeringen om 20.” Redan efter fem minuter sitter han i bilen.

– Att jag var snabb? Men då har jag inte hunnit eftersvettas heller, säger han och torkar bort det blanka i pannan med högerhanden.

Eftersom Åkerman ska vara tillbaka på arenan om en timme sker inledningen av intervjun i bilen på väg till lunchrestaurangen vid Bergs slussar. Johan Åkerman är med sina 38 år äldst i elitserien, men stående i ett rödljus berättar han att han inte har några planer på att sluta.

– Jag älskar mitt yrke. Får jag bara vara hel och fräsch finns ingen åldersbarriär, säger Åkerman, vars son Jesper, 15, har kommit in på hockeygymnasiet i Linköping.

– Att få spela med honom är en dröm jag har. Antingen måste han blir riktigt bra snabbt eller så måste jag spela jäkligt länge, säger Åkerman och ler.

Energin tar aldrig slut

Bland sina lagkamrater beskrivs Åkerman som ”en glad och trevlig kille som inte kan sitta still.”

– Har vi haft träning i fyra timmar vill han ändå ut och gå 36 hål golf. Han slösar verkligen inte bort livet, säger LHC-forwarden Pontus Petterström.

– Absolut ligger det något i det. Har jag tid över går jag hellre och slår på en boll än ligger i soffan, säger Åkerman, medan han förtvivlat letar en parkeringsplats.

– Såg du var fotografen parkerade? Jag tror vi tar rygg på honom, säger Åkerman och gör en u-sväng.

Efter två lyckosamma år i HV71 där Åkerman spelade till sig en plats i VM-truppen 2007 och var med och vann SM-guld 2008 flyttade han till KHL. Förhandlingarna med St Petersburg var långt gångna och Åkerman satt bara och väntade på ett kontrakt att signa då hans agent ringde.

– Han sa: ”Nu måste du faxa papprena.” ”Vilka papper?” frågade jag. ”De finns på din mail” sa han. Jag var säker på att det var med St Petersburg, men det var ett kontrakt på ryska med Yaroslavl. Jag tänkte ”vad fan är det här, jag skulle till St Petersburg.” Jag hade inte mycket att säga till om. Det var bara att packa väskan, säger Åkerman och

beställer dagens pasta – biffsås.

– Problemet där borta var att de inte visste vad de hade köpt. De insåg nog inte vilka kvalitéer jag har som hockeyspelare. Jag ville spela mitt spel och det fick jag inte där. Där ska man bara rätta in sig i ledet och lära sig ta skit. Misstag fick man över huvudtaget inte göra.

Då är det svårt att göra något konstruktivt.

– Exakt. De körde statistik på felpass och sådana saker. Jag försökte förklara att om man lägger tio pass och nio går rätt har man i alla fall en 90-procentig passningsstatistik. Lägger man fyra pass och missar ett har man sämre statistik. Men det ville de inte förstå. Samtidigt ville de att jag skulle vara konstruktiv och lägga passningar – men bara om de gick rätt, säger Åkerman och skakar på huvudet.

När det var som mörkast i december ledsnade Åkerman på livet i Ryssland. Han började se över alternativen och skrev redan i mars på för schweiziska Lugano. Något han grämer sig över än i dag.

– Ja, jag ångrar att jag lämnade Ryssland. Det gör jag. Under slutspelet i Ryssland gick det otroligt bra. Plötsligt var jag högakutell för de flesta klubbarna i KHL, men då var jag redan klar för Lugano, säger han.

En förening som de flesta spelare brukar tala varmt om – men inte Åkerman. Samtidigt som han slevar i sig pastan berättar han om den schweiziska storklubben och han håller inte igen i sin kritik.

”De har ingen röd tråd”

– Lugano är en sjuk ishockeyförening. De har otroligt mycket pengar, men de vet inte vad de ska göra med dem. Sedan har de ingen röd tråd med vart de vill komma. Spelarna spelar väldigt individuellt, säger Åkerman och tar ny sats:

– De har svårt att bygga ett lag och det är väldigt mycket grupperingar. Du har italienska schweizare, franska schweizare, tyska och engelsktalande. Du har fyra olika grupper i samma lag så kommunikationen blir inte den bästa.

Hur påverkar det prestationen på isen?

– Problemet i Lugano var större. En gång hade vi nio raka förluster och då satte vi oss i ett krismöte och det enda som diskuterades var vad som hade gått fel föregående säsong. När man inte har avhandlat säsongen innan, då har man lite att jobba med. Det finns en massa barnsjukdomar. Avundsjukan är otroligt stor.

Mellan spelarna eller?

– Mellan spelare och pressen utifrån. Det var faktiskt ingen rolig säsong. Jag var väldigt energilös. Schweizarna gör det rätt enkelt för sig. De skyller på utlänningarna. ”Ni är fyra utlänningar i laget och ni ska spela bättre”.

Blev ni utfrysta?

– Nä, i omklädningsrummet var det inga problem, på isen däremot. Schweizarna tyckte att ”jobbar inte han, jobbar inte jag”. Dagismentalitet.

Åkerman blev efter säsongen utköpt från sitt kontrakt med Lugano och hamnade i Köln. Efter ett ”kanonår” i Tyskland är han nu tillbaka i svensk hockey och Åkerman tror stenhårt på sitt lag.

”Mycket vinnarskalle och bra karaktär”

– Vi ser riktigt, riktigt starka ut. Framför allt är det otroligt mycket vinnarskalle och bra karaktär. Det märks inte minst när vi ska ut och springa morgonjogg. Vi har en sträcka som vi ska göra på 30 minuter. Och det ska vara morgonjogg och inget fysiskt jobbigt, men halvvägs bränns tempot upp och det går inte att hålla tillbaka. Är det någon som drar i väg hänger alla på.

Vem brukar sticka först?

– Andreas Jämtin kommer ofta upp och drar.

Ändå är han sist när vi kommer i mål. Han drar för tidigt, flinar Åkerman, samtidigt som en båt, modell större, håller på att slussas genom kanalen.

– Vad kan den där kosta? 15 miljoner? frågar fotograf Jerrevång.

– Ja, det skulle jag tro. För en hockeyspelare är det några backhandflipps sedan har man en sådan båt, skojar Åkerman.

En timme har gått och Åkerman börjar gå tillbaka mot bilen för att ta sig till dagens tredje och sista träningspass.

Ska du ut och spela golf i kväll?

– Först och främst ska jag överleva passet. Sedan blir det nog soffan. Även jag måste vila i bland.

ÅKERMAN BETYGSÄTTER LUGANO

…HOCKEYINTRESSET:

”De är inte särskilt hockeykunniga, men väldigt passionerade.”

… MATEN:

”Det italienska köket där är en femma. Mycket bra pasta.”

…UTELIVET:

”Närheten till sånt som var bra för mig är en femma. Milano låg 45 minuter bort åt ett håll och Alperna en timme åt andra hållet. Allt tunt omkring var världsklass”

…VÄDRET:

”I Lugano är det en månad minusgrader. Resten av tiden är shortsväder.”

…UTSEENDE:

”Ett riktigt paradis till utseendet.”