Från mobbad - till frälsare

Henke: Jag har aldrig accepterat att häcklas för min hudfärg

Liten och klen.

Henrik Larsson har långt fram i sin glansfulla karriär blivit påmind om de fysiska tillkortakommanden som utmärkte honom när han som knattespelare inledde den i Helsingborgsklubben Högaborgs BK.

Det här är historien om en liten kille med krulligt hår från Helsingborg som

i dag är stor.

Riktigt stor.

et där hörde jag ända fram till 1996. Sen tog det slut, antagligen för att jag spelade i landslaget och gjorde många mål i Celtic. Folk märkte att jag inte var en som vek ner mig, säger Henrik i ett långt samtal vi hade tidigare i år i Glasgow.

1996, det var då han började styrketräna för första gången.

Nu ser vi honom springa runt i solgassande träningspass i Portugal, i armlös tröja med svällande muskler och lår hårda som stål.

Den lille svage har blivit en stor stark.

På lagbilder från knatte- och pojklagsår är Henrik alltid den minste, en lockhårig pojke med fågelsmala ben. Klubbvalet gjorde pappa, Francisco Rocha, bördig från Kap Verdeöarna. Han var i många år sjöman, som hamnade i Danmark, blev metallarbetare och flyttade till Helsingborg. Han hade starka känslor för Högaborg - namnet på en stadsdel, starkt förankrad i svensk arbetarklass - från 70-talet allt mer präglad av invandrare. Som en borg mitt i stadsdelen ligger Gustav Adolfsskolan, där gick Henrik Larsson tre av sina grundskoleår.

En oanad styrka

Där slogs han, trots sin litenhet, på skolgården i ilska över rasistiska påhopp, "jag har aldrig accepterat att häcklas för min hudfärg eller mitt ursprung."

Många fick känna på att det fanns oanad styrka och mod i den spensliga kroppen.

En period var Henriks pappa och mamma oroliga över sonens klenhet, han vägrade dessutom dricka mjölk och äta fisk. De tog honom till doktorn för en undersökning men det fanns inga fel, snarare tvärtom: "den grabben är full av energi, honom behöver ni inte vara oroliga för."

De hårda, tuffa tagen i ungdomsåren tog han med sig in i fotbollskarriären. Aldrig vika undan, satsa maximalt till sista svettdroppen. Tjurigheten, envisheten är, har han sagt, karaktärsdrag från mamma, "jag fajtas för det jag tror på och vill uppnå, så har det alltid varit, så förblir det."

Leif Andersson var en av Henrik Larssons första tränare och ledare i Högaborgs BK.

- Jag minns honom särskilt från knatte- och tidiga pojklagsår. Henrik var minst av alla på planen - men tuffast. Han var hård i kroppen redan då, tog hellre en smäll än gick undan i närkamperna. Och han var fylld av självförtroende. När vi fick straff och andra uppträdde tveksamt kom Henrik springande, "jag tar den." Och han missade sällan.

Henrik Larssons litenhet och skenbart klena fysik fick konsekvenser i hans tidiga karriär. Han blev aldrig uttagen till elitpojklägret - det var ingen av de ansvariga som trodde att han hade förutsättningar att bli en fotbollsstjärna.

Frö av tvivel började gro i hans inre. Han berättar om hur tungt det var att bli sidsteppad, "jobbigt i den åldern och så var det detta med växten, jag stod stilla i 13-14-årsåldern när alla andra växte."

I fotbollssektionen hade Henrik Larsson ledare och tränare som i honom såg en extrem fotbollstalang. Bengt Persson, som aktiv outtröttlig högerhalv, var under decennier Högaborgs själ.

En andra pappa

Bengt Persson fungerade som en andra pappa för Henrik Larsson. Han höll kontakt med föräldrarna och lärarna i skolan, såg till att läxor och träningar gjordes i rätt ordning och han var den som protesterade när Helsingborgs IF ville värva talangen redan till säsongen 1991 i sin jakt på allsvensk comeback.

- Nej, invände Persson, han är inte mogen. Han behöver ett år till i vår miljö, sen är han flygfärdig.

Det blev som Bengt Persson ville, Henrik fogade sig i beslutet. Det var den ledare Henke stod närmast och blint litade på. Det var därför ingen tillfällighet att Persson var den han först nämnde vid namn i tacktalet under pristudelningen av Guldbollen 1998.

Henrik Larsson avslutade sin sista div 3-säsong med Högaborg med att bli lagets bäste målskytt, 15 mål på 22 matcher, fyra i avslutningsmatchen borta mot Veberöd.

Året därpå förenades han med Mats "Masse" Magnusson - en annan Högaborgsfostrad spelare - i HIF. En iskall senhöstkväll på Idrottsparken i Sundsvall sköt de tillsammans hemstadens fotbollsaristrokrat tillbaka till allsvenskan - och efter bara en säsong i storserien inleddes proffsäventyret.

Den tränare som lät Henrik Larsson debutera i Högaborgs A-lag vid 17 års ålder var Per Bjärbo med allsvenska meriter i både Helsingborg och Västerås:

- Jag hade fått veta att det i juniorlaget fanns en liten spenig spelare som hade en talang utöver det vanliga.

- Jag var imponerad av Henriks vilja och målmedveten. Jag minns ett tillfälle när han missat alla frilägen. Han kom fram till mig och bad att få träna frilägen efter träningen. Det gjorde vi. I nästa match gjorde han två frilägesmål. Henrik hade den rätta attityden.

När Henrik Larsson kom till Celtic var han nästan 26 år. Han hade kommit till en klubb som inte sedan 1980 överlevt julen i någon av de europeiska cuperna.

Han hade petats ur landslaget där han debuterat i en avgörande VM-kvalmatch mot Finland 1993 och gjort ett av målen. Han hade upplevt sommarbragden i USA och dansat som en fjäril mellan bulgariska försvarare i ett oförglömligt konstnummer men ändå spelat en undanskymd roll bakom stjärnor som Thern, Brolin, Schwarz, Dahlin.

Det föreföll också som om Tommy Svensson, förbundskaptenen, hade svårt att inse - eller plocka fram - Larssons storhet. Självförtroendet sviktade efter några misslyckade säsonger i holländska Feyenoord. Wim Jansen, tränaren som värvade Larsson från Helsingborg, hade lämnat. Ersättaren, Arie Haan, visade aldrig Larsson något förtroende. I stället flyttades han runt på olika platser i laget.

- Allt var bra i Holland. Utom fotbollen, summerar Henrik Larsson lakoniskt sin tid där.

Proffssagan kunde tagit slut där. Han satt på flygplatsen med sin havande hustru, Magdalena, en tidig ungdomskärlek, och förhandlade med ledare i Helsingborg om att komma tillbaka.

- Jag hade under alla förhållanden försökt att komma utomlands igen senare, jag var inte beredd att ge upp, det är jag för envis för, försäkrar Henrik Larsson.

Gjorde självmål

Det blev Celtic där han efter ett självmål i debuten snabbt etablerade sig i laget. Han växte ut till en veritabel målmaskin och en lojal lagspelare som inte skådats i det skotska storlaget på den här sidan världskriget.

En oktoberkväll 1999 råkade Henrik Larsson ut för sin svåraste skada i karriären. I en Uefa Cup-match mot Lyon bröt han benet.

- Jag hade aldrig i tankarna att ge upp. Jag inspirerade mig själv att tänka på EM året efter fast jag sa inget utåt, säger Henrik Larsson.

Man kan förmoda att han resonerade likadant inför beslutet att medverka i ännu ett EM-slutspel. När Uefa Cup-titeln, trots hans två särklassiga nickmål, förlorades lät han sig inspireras av ett nytt mål.

Bomben briserade en kylslagen valborgsmässoafton. Det är troligt att hans sympati för ledarparet Tommy Söderberg - Lars Lagerbäck spelat in i beslutet. För på senvåren lät han oss, sensationellt frispråkigt, veta sin inställning till ledarskapet i landslaget.

"Kul att Lasse fortsätter"

- Med Tommy Svensson var det så att man hade liksom ingen dialog. Det var hej och gomorron men ingen djupare dialog. Det har jag haft med Lars-Tommy. Deras ledarskap är föredömligt, de lyssnar på vad vi spelare tycker. Dom låter oss vara delaktiga. Jag tycker det är kul att Lasse fortsätter.

Därmed antyder Henrik Larsson att det kan bli en fortsättning i landslaget med VM-kval och kanske ett slutspel i Tyskland.

Då får Högaborgs BK vänta ett tag till, för löftet att avsluta karriären i sin moderklubb, om än för bara några månader, tänker han hålla.

Henrik Larsson är en principfast man. Sina löften håller han, sina nära vänner är han trofast för att inte säga generös mot. Sin gamle rektor och gamla spelarvänner har han frikostigt bjudit till matcher runt om i Europa.

Mot andra kan han vara sträv och butter och han tvekar inte att ryta till dem som försöker göra intrång i hans privata sfär.

I kväll står Henrik Larsson i fokus. Han är en av de stora i fotbollens EM-cirkus, på honom vilar ett tungt ansvar för hur det ska gå för Sverige.

Så stor blev han, fotbollspojken som var den minste och klenaste. Då och då händer det att en människa växer utöver det vanliga måttet, buren av sitt öde, sin kraft och sin egen vilja.

Ken Olofsson