Frändén: EM:s första riktiga politiska skandal
LEIPZIG. Han blev historisk i EM senast, via ett mål som han helst av allt vill glömma.
Hånad, utskälld, och nu till Tyskland för att starta mästerskapet på bänken.
I natt ekade turkarnas sånger utanför arenan i Leipzig och de lär inte tystna än på timmar.
Merih Demiral är deras hjälte. Han har en del att förklara.
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
Bara tre år har gått sedan förra EM av skäl som jag inte behöver upplysa er om. Vi behöver inte påminna Merih Demiral heller, han minns nog.
Den dåvarande Juventus-spelaren gjorde turneringens första mål, i Turkiets öppningsmatch mot Italien i Rom. Det var första gången ett EM-slutspel inleddes med ett självmål.
I början av andra halvlek kom Domenico Berardi fri med bollen till höger och slog ett inlägg som sannolikt inte hade blivit särskilt utslagsgivande om inte Merih Demiral styrt in det i egen kasse.
Det var början på en turkisk 0–3-mardröm och starten på en EM-sommar som Italien aldrig skulle glömma.
I år har Gli Azzurri redan åkt på semester. Turkiet springer, öser, flyger vidare till sin första kvartsfinal i ett mästerskap på 16 år.
Det skämtades en del om Merih Demiral den sommaren, om hur Juventus-spelaren var en omistlig del av den italienska ryggraden. Demiral spelar sin fotboll i den saudiska klubben Al-Ahli sedan förra året och efter Turkiets 1–6-förlust mot Österrike i mars i år blev han symbolen för den turkiska genomklappningen. Kritiken i hemlandet var öronbedövande. Förbundskapten Vincenzo Montella fick frågan om han borde få behålla jobbet av en journalist och svarade stingsligt (men inte utan finess): ”Vadå, säger du upp dig efter att du ställt en dålig fråga?”.
Montella blev kvar. Demiral fick följa med till EM, även om han inte fick starta de två första matcherna för Turkiet.
Idag startade han, idag bar han Turkiet fram i en match som redan konkurrerar med de bästa insatserna i detta mästerskap.
Till historieböckerna
Det var en öppningsminut för historieböckerna. När Turkiet fick hörna efter 45 sekunder tog Arda Güler den lilla omvägen förbi den turkiska supporterorganismen bakom Österrikes mål och vevade igång dem. Det var nästan komiskt, för Gülers tonårsfjuniga uppsyn förstås, men framför allt för att det inte saknades laddning hos de turkiska supportrarna. Det var ingen brist på övertändning i den turkiska marschen mot arenan fyra timmar tidigare, den som gjort att tyska myndigheter stängt av Friedrich Ebert-strasse på väg ut mot Red Bull-arenan för bil- och spårvagnstrafik. Här vällde det röda tåget fram, här var det flaggor, pyro och dubbeldeckare. Här var det medelålders tyskturkar, barn, rullstolsburna och patrullerande poliser med turkiska flaggan på bröstet. Här skulle det spelas EM-åttondel, mer eller mindre på hemmaplan, och någon morgondag var inte i sikte.
Tarkan-hitsen hade knappt tystnat när Arda Güler kom fram till hörnflaggan och slog bollen in i boxen, just framför Österrikes målvakt Patrick Pentz. Och hur det nu var lyckades han pricka högerbacken Stefan Poschs lår, Pentz fick göra en svettig rensning innan den rullade över linjen, eller om den hann göra det, det spelade ingen roll. För Merih Demiral var där för att stöta upp den i mål.
Omutbar i matchen
45 minuter återstod av första halvlek, tilläggstid inräknat, och Arda Güler hade bara trummat igång. Merih Demiral hade knappt börjat. Turkiet hade bara gett ett smakprov på en halvlek som de skulle komma att dominera på värsta tänkbara sätt: Österrikes patenterade, med hög press, intensitet, intelligenta bollöverföringar och ett stort mått av mod.
Österrike inledde andra halvlek bättre, matchen vägde över åt Ralf Rangnicks håll, men ett hörnmål kommer sällan ensamt. Eller jo, det gör ju det förvisso ganska ofta, men med Arda Güler vid flaggan är det oftare farligt än inte.
När första kvarten av andra halvlek nästan var till ända slog han en utsökt hörna som Merih Demiral hoppade högst på. Han hoppade ta mig tusan en halvmeter över markerande österrikaren Kevin Danso och nickade in 0–2 till turkarna utan att det såg ut som en ansträngning. Utöver det var han alldeles omutbar matchen igenom, det var en sensationell insats av en spelare som hånats, plågats av skador, räknats ut, åkt till Saudarabien för att casha in och som inledde EM på bänken.
Demiral vände sig mot den massiva turkiska kurvan och sträckte upp armarna i en gest och bilderna fick snabbt spridning. Det var en triumf med bismak.
Första politiska skandalen
Gesten, ”the wolf salute”, avfärdade Demiral som något han gjorde för att han såg folk göra den på läktaren.
– Det här handlar om mig och min turkiska härkomst. Det finns inget dolt budskap bakom den, säger han på presskonferensen efter match.
Så lär inte Uefa se på saken. Så ser inte österrikiska myndigheter på saken, där den tillsammans med andra högerextrema yttringar är förbjuden, precis som den är i Frankrike. I Tyskland är den inte olaglig, men likaledes ytterst kontroversiell.
Och så var EM:s första riktiga politiska skandal ett faktum.
Analyser kommer att göras, straff kommer att utdömas och Turkiet kommer att gå till kvartsfinal med många frågor att svara på.
Det är förstås en bagatell i sammanhanget, men ja, synd på en så fantastisk match. Synd på en så osannolik matchhjälte.