Bank: Vem håller dem i handen när det blåser?
Lucas Bergvall där, Yasin Ayari här, Hugo Bolin in från vänster, Nanasi på en kant.
The kids are alright. Men vem håller dem i handen när det blåser?
Känner igen sig gör man ju.
Samma gamla usla gräsmatta på Nationalarenan, samma ekande ljudbild av lek och bollstuds, målvaktstränaren Maths Elfvendals glädjeskrik när Kristoffer Nordfeldt styr en bredsida på rätt sida en markeringspinne med vänsterhanden.
Landslagsträning!
Fast, å andra sidan: Ibland måste jag påminna mig om att det är en revolution vi sitter och tittar på.
Sverige ska åka till Bratislava för en tuff bortamatch, förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson är en x-faktor som gör det svårt att förutspå en startelva, men oavsett vilka val han fattar så lär det vara ungefär som senast. Vilket innebär mängder av spelare som bara gjort en handfull landskamper, mängder av spelare som knappt hunnit fylla 20 än.
I EM i somras hade den här truppen varit yngst av alla, det är ett faktum. Senast Sverige spelade en turneringsmatch (Ukraina i EM 2021) snittade startelvan på en bit över 28 år, där fanns spelare som Robin Olsen, Mikael Lustig, Marcus Danielson, Sebastian Larsson, Albin Ekdal och Emil Forsberg. Ton av erfarenhet, mängder av know-how.
När Sverige mötte Estland senast hade startelvan sammanlagt gjort 176 landskamper, knappt fler än Slovakiens högerback Peter Pekarik gjort på egen hand.
Vad betyder det? Eller: Vad betyder det när det inte längre finns?
– Ålder är bara en siffra, säger Yasin Ayari, 21.
– Är man bra nog ska man spela, säger Lucas Bergvall, 18.
Eller, som ni eventuellt hört talas om:
– Jag tycker att jag är bra nog för att spela, sa Hugo Larsson, 20, senast.
De praoar som elitidrottare
Hugo Bolin, 21, som är senast in i gänget, sa i och för sig att han är glad att vara här för att få chansen att visa upp sig. Men han är från Sandared, han förhäver sig bara lagom.
Jon Dahl Tomasson har, precis som Janne Andersson före honom, pratat om hur de lite äldre spelarna behöver axla en annan sorts ansvar efter de senaste årens extrema generationsväxling. Dejan Kulusevski har redan varit lagkapten, men det handlar inte bara om ledaregenskaper.
Jag brukar hävda att den största talang en talang kan ha är att tillgodogöra sig erfarenhet utan att ha den, att fatta allt som en 31-åring fattar redan när man är sexton. Jag tror ju att det, snarare än genetik, är ett av de stora skälen till att det är vanligt att man kan ärva idrottskarriärer. Ett barn till en elitidrottare praoar som elitidrottare hela uppväxten, de vet hur allt fungerar innan de sett det inifrån.
Det är svårt att veta hur man vänder en tuff bortamatch i Östeuropa om man aldrig spelat en tuff match i Östeuropa förut, det är svårt att hantera olika sorters matchutveckling när ens referensbibliotek inskränker sig till åtta landskamper med olika spelare vid sidan om sig.
Är man arton år ska man tycka att man kan allt som behövs, det betyder inte att man gör det.
– Man behöver en bra mix, sa Ludwig Augustinsson när jag frågade.
Han använde exemplet från sitt Anderlecht, det var först när de fick in lite erfarenhet i en trupp full av talang som allt klickade på allvar.
Dit riktas mina kritiska blick
Sverige bygger och bygger om, Jon Dahl Tomasson har sina intressanta tankar och sin övertygelse, men om de ska lyckas skaffa sig resultat längs resan (vilket lär behövas för att få med sig opinionens förtroende) kommer de att behöva spelare som kliver fram och visar att de är vuxna nog att bära mer än bara sig själva.
När bollen rullar igång i Bratislava kommer jag att vara mest nyfiken på vad talangerna kan redan nu, hur roligt Hugo Larsson eller Lucas Bergvall eller – kanske mest – Sebastian Nanasi tänker ha.
Men min kritiska blick kommer jag att rikta mot spelare som Ludwig Augustinsson, Victor Nilsson Lindelöf, Dejan Kulusevski.
De har varit med ett tag nu, de vet en del nu.
Ska Sverige bygga ett lag som är mer än lovande så har de många de behöver hålla i handen.
