Bank: Sverige möter ett delat lag
För en gångs skull något som talar för Sverige
På fredag är det hemmamatch, på måndag är det bortamatch, sedan väntar framtiden.
Italien har fortfarande inte hittat vägen dit.
Det är just det som Sverige har att hoppas på.
En sista öppen träning inför fredagsmatchen, Sverige nöter uppspelsvarianter och spel i sista tredjedel. Två uppställda lag, teori, lite spel, visselpipan ljuder, instruktioner, spel igen. Försvarsspel mot 3-5-2 (Italiens förmodade system), fokus på hur man ska hantera den längre diagonala bollen från backlinjen. Janne Andersson står i mittcirkeln och skriker ut positiva signaler, när Emil Forsberg Messi-trollar ner bollen före ett avslut kan man höra hur Andreas Granqvist spontanskrattar. ”Bra, Emil!”.
Sverige är inget lag som slarvar med detaljerna, de har inte råd med det.
Italien är inte heller ett lag som slarvar, det ligger inte för dem.
Och det ligger verkligen inte för Gian Piero Ventura.
Blev en fotbollsfarfar
Italiens förbundskapten växte upp i skuggan av stålverkets skorstenar i Cornigliano i Genua, ett ställe där man sällan kunde se himlen för industriröken, där en vit skjorta hann bli grå innan man hunnit hemifrån till baren. Han var årsbarn med Marcello Lippi, de spelade tillsammans i Sampdorias primavera – men som fotbollstränare var de aldrig särskilt lika.
Lippi var bänkens Paul Newman, en gentleman med toscanocigarill i mungipan, Juventus i bakfickan och VM-medaljen på kontoret. Ventura har rest Italien runt i en evig utbildningsresa, nerifrån och upp, och hann bli en fotbollsfarfar innan han fick ta över landslaget.
– En passionerad tränare, det måste jag säga. Samtidigt är han extremt taktisk i sitt tänkande.
Alexander Farnerud spelade för Ventura i Torino, i tre säsonger. Han tecknar bilden av en tränare som organiserade allt, som körde taktiska träningar (elva mot noll ute på planen) för att förbereda sitt lag exakt på hur kommande motståndare pressade eller spelade. Det var videoanalys, intensiva studier med fokus på motståndarna, och grymma sågningar av den spelare som råkade feltolka matchplanen.
Och det här är intressant: Om vi pratar om ”extremt taktiska” tränare i Sverige är jag övertygad om att vi nio gånger av tio pratar försvarsfotboll.
Efter Sveriges träning frågade jag Peter Wettergren, Janne Anderssons assistent, om den skillnaden.
– Jag håller med dig, men jag står inte för det själv. En taktiskt duktig tränare är egentligen den som hittar mönsterträningar i anfallsspelet. När du hittar det, när du får frukt av det… DÅ blir det bra, säger han.
Och Gianpiero Ventura är ingen defensiv tränare, väldigt långt därifrån.
”Extremt organiserade”
– Visst, Italien är alltid bra taktiskt i defensiven, men det är väldigt taktiskt offensivt också, säger Farnerud. De har sina spelidéer, sina löpningar, sådant som de har automatiskt. Det är det jag menar med extremt taktiskt. Ventura styrde i stort sett allt, och det var lite för extremt för mig. Kanske är det därför han har svårt med storspelarna i Italien, att han inte kan styra allt han vill.
Hur mycket organisation är för mycket organisation? Hur mycket styrning är för mycket styrning? När går taktiken ut över kreativiteten?
Kan man organisera för mycket?
– Det är en väldigt bra fråga…, ler Peter Wettergren.
– Jag pratade med Pontus (Jansson), som haft Ventura. Han sa att de var extremt organiserade, även om de låg under kunde de få order om att inte kliva högre upp än offensiv cirkelkant, oavsett om motståndarna bara rullade runt bollen.
Anade konturer av en revolution
Allt det här är frågor som Italien har att brottas med, inte bara inför de här matcherna, utan när de ska förhålla sig till Venturas hela ledarskap.
Det finns ingen tvekan om att han kan organisera ett fotbollslag bättre än nästan alla andra.
Men är han verkligen mannen som ska guida en ny, fin fotbollsgeneration in i framtiden?
För sex år sedan ägnade jag en semesterdag åt att åka till Turin för att titta på en seriefinal i Serie B. Venturas Torino spelade 4-2-4 och vann med 4–2, men det var Zdenek Zemans ultraoffensiva Pescara (mittbackarna på mittlinjen, alla andra framför) som jag var där för att se; hur de värmde upp, hur han samtalade med spelarna, hur de ställde upp vid avspark.
Man kunde ana konturerna en revolution där och då.
Dels i krocken mellan Ventura och Zeman, beståndsdelar i ett nytt italienskt fotbollstänkande som skarvats fram ur offensiv inspiration. Men framför allt i Pescaras laguppställning.
Där fanns en 20-årig Lorenzo Insigne, en 21-årig Ciro Immobile, framför allt en 19-årig Marco Verratti.
Framtiden. Utmaningen.
Kan överleva två matcher
Ett par år senare hade Ventura halva U21-landslaget i sina händer i Torino, i den där fotbollsfabriken som Pontus Jansson och Alex Farnerud beskriver (”vi skulle möta Brommapojkarna och hade fem-sex taktikgenomgångar. Om BP”).
När Italien kommer till Solna gör de det med ett delat lag. Dels har vi senatorerna längst bak, BBC-blocket, Buffon, Daniele De Rossi. Dels har han den där nya, spännande generationen med ett dussin spelare i U21-ålder eller strax över.
Ventura kan förstås överleva två matcher mot Sverige utan att få ihop alla bitar, han kan ta sig till VM och undvika galgen – men på sikt är det de nya, unga nycklarna han måste hitta.
Han ska få Immobile att bli som i Lazio, förlösa Insigne och Verratti och Torino-tuppen Belotti.
Det som talar för Sverige
Han har inte gjort det än, och även om Italien tar sig av de här matcherna med en övertygelse om att de kommer att gå till VM så betyder det inte att de är övertygade om att Ventura är rätt man att leda dem.
Och här sitter jag på en läktare i Solna och lyssnar på ljud som studsar. Sverige tränar uppspel, på att spela kompakt, på att välja när man ska kliva upp i press.
Här finns inga tveksamheter. Sverige har rätt förbundskapten, de har de spelare de har, de vet precis vad de har och de vet exakt vad de saknar.
Det finns saker man inte kan organisera sig till.
För en gångs skull är det något som faktiskt talar för Sverige.
Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och hela VM-kvalet på Eurosport Player