Bank: Vad säger det om en klubb?
Kvinnomisshandlaren och sexbrottslingen gjorde mål, den dråpanklagade killen spelade fram.
Så här efter årets finaste match:
Vad säger det om en klubb?
Eller… ”en klubb”. Jag ska inte låtsas som att det är en klubb, vilken som helst.
Om ni undrar vad jag gjorde förra veckan så kan jag tala om att jag, trots en synnerligen gubbig förkylning, gled runt i synnerligen sköna skor, en decimeter över marken.
Olympique de Marseille, OM, mitt dumma franska hjärtas ännu dummare klubb hade spelat ett av årets stora rivalmöten, och det blev den sorts match som legender vävs av.
Så här:
På lördagen lyckades lilla Reims sno en poäng av PSG, vilket fick det att skälva bland alla OM-supportrar. Vinst mot Lyon dagen efter skulle innebära delad serieledning efter fem omgångar. Vilken grej!
”Lugna er nu” tyckte Gabimaru, en anonym OM-twittrare med ett par hundra följare. Han skrev ”Tio minuter in på matchen kommer Benoît Bastien (domaren) visa ut Balerdi för en lätt ruff”.
Ett dygn senare var Gabimaru upplyft till Sydfrankrikes egen Saida. Balerdi, Marseilles argentinske lagkapten, hade mycket riktigt stått för en lätt ruff, Bastien hade mycket riktigt dragit upp det röda kortet – och det hade gått exakt fyra minuter av matchen.
Skit också.
Mötte laget mitt i natten
Därefter inträffar en serie händelser, den ena mer sinnessjukt osannolik än den andra. Duje Caleta-Car (ex-ikon i just Marseille) gör 1–0, hans allra första mål för Lyon. Med tio man mot elva kämpar sig OM tillbaka, kvitterar med tjugo minuter kvar och, kors i taket, tar ledningen i slutminuterna.
Minuterna rinner iväg, med en minut kvar av stopptiden kommer katastrofen, en kvittering av Lyons underbarn Ryan Cherki. 2–2. Bra gjort ändå, med numerärt underläge en hel match.
Fast… i den allra sista stopptidsminutens allra sista sekund stjäl OM bollen högt. Lagets engelska nyförvärvsytter Jonathan Rowe plockar den med sig, skär in, och skickar upp bollen i bortre krysset.
Har ni någon gång upplevt den sortens extas så vet ni hur det känns, hur man låter när det händer.
OM:s supportrar mötte dem mitt i natten när de kom hem, eldarna brann i hamnen, här stod de med delad serieledning, ett nytt lagbygge och en av världens intressantaste tränare (Roberto De Zerbi).
Härliga tider?
Det beror lite på vem man frågar, det hänger på hur man hanterar sådant som skaver.
Vad säger det om en klubb?
När Marseille spelade säsongens första match, i Brest, vann de med 5–0. Vänner av ordning noterade vilka som organiserade segern. Mason Greenwood, deporterad från Manchester United efter anklagelserna om sexövergrepp och våld mot sin flickvän, gjorde två mål. Amine Harit, anklagad för dråp efter en trafikolycka 2018, spelade fram till två. Elye Wahi, gjorde det sista målet. Enligt mediauppgifter skickades han ut från Caens akademi efter sexuella trakasserier 2018, tre år senare skrevs det om hur han slagit en kvinna utanför en nattklubb under sin tid i Montpellier.
Där finns OM:s anfallsstyrka den här säsongen. Enligt uppgifter till l'Équipe försökte de förstärka försvaret i vintras också – med Benjamin Mendy, anklagad för ett halvdussin fall av våldtäkt när han fick lämna Manchester City.
Vad säger det om en klubb?
När Greenwood blev klar för Marseille i somras var kritiken massiv, från flera håll. Den socialistiske borgmästaren Benoît Payan protesterade, ett flertal kvinnoorganisationer var rasande.
– Det är en skam för OM och för vår stad, meddelade en organisation
– Om samhället, och fotbollen, låtsas som att våldet inte existerar, inte är allvarligt, så riskerar vi att göra det accepterat, förklarade en annan.
Under pandemin hade OM upplåtit sin arena och sin träningsanläggning för kvinnor som misshandlats i sina relationer, i en tid när den sortens fall ökat dramatiskt. Spelade man inte fotboll där så kunde ju lokalerna användas av offer för ett av våra stora samhällsproblem.
Några år senare spelar de fotboll med två misstänkta kvinnomisshandlare, och försöker värva spelare som anklagats för våldtäkt.
Det går att säga mycket om det, men inte att det är okomplicerat.
Ett skäl till att han inte spelar i United
Varken Greenwood eller Wahi har fällts för något brott, det är en sanning. Greenwoods flickvän Harriet Robson, hon som publicerade de vidriga ljudfilerna där han kräver sex mot hennes vilja och bilderna av sitt sönderslagna ansikte, har dragit tillbaka anklagelserna, de har blivit föräldrar och är fortfarande tillsammans.
Amine Harit, som var inblandad i en dödlig trafikolycka under en semester i Marocko, friades från misstankarna om dråp, fick en villkorlig dom och nådde en ekonomisk uppgörelse med offrets familj. En annan sanning.
Ska inte människor, fotbollsspelare, få en andra chans? Särskilt om de inte dömts för brotten de anklagats för?
Jo. Men det beror ju verkligen på hur.
Mason Greenwood vill inte prata om sitt privatliv, han har erkänt att det varit jobbigt och att han förstår frågorna, men menar att han tagit sig igenom en tuff period. När tränaren Roberto De Zerbi (alla älskar honom) fick frågor i somras svarade han så här:
– Han (Greenwood) är en mästare, en spelare i världsklass. Jag brukar inte blanda mig i spelares privatliv. Jag behandlar mina spelare som mina söner, tillrättavisar dem enskilt men försvarar dem utåt.
Presidenten Pablo Longoria var lika tydlig:
– Vi tror på Masons talang.
Som om hans talang var frågan!
Mason Greenwood har varit en av Ligue 1:s bästa spelare i höst, men det finns ett enda skäl till att han spelar här och inte i Manchester United. Och det är inte bristen på talang. Det är bilderna, ljuden, av en misshandlad kvinna.
Kritiken har klingat av
Fotbollsspelare är en grupp med enorm social och ekonomisk makt, påhejade av hundratusentals supportrar som är beredda att blunda för deras snedsteg. De väsensskilda sanningarna ”han har friats från anklagelserna” och ”åtalet mot honom lades ner” blandas ihop till samma (precis som i våldtäktsmålet mot Cristiano Ronaldo), för att det känns enklast så.
Fotbollen fortsätter. Det fanns en chans att värva en ”mästare”, och den chansen tog Marseille.
Vad säger det om en klubb?
Det skulle ju kunna säga att de är en klubb som är övertygade både om att kvinnomisshandel och sexuellt våld är ett samhällsproblem OCH att människor förtjänar en andra chans. Men då är det ens förbannade plikt att kommunicera det också, att faktiskt säga det.
Marseille, mitt franska hjärtas klubb, har inte gjort det.
förb”En elefant i rummet? Nä, det är ingen elefant. Det är en väldigt bra fotbollsspelare”.
I Frankrike har det gått ungefär som OM förväntade sig. Kritiken, den massiva, har klingat av i takt med att målen och poängen runnit in.
När Mason Greenwood inlett säsongen med tre snabba mål ägnade l'Équipe, landets största sporttidning, sin förstasida åt honom. De refererade till hans historik som ”en affär”, rubriken löd: ”OM-Greenwood – l'amour sans condition”. ”Villkorslös kärlek”.
Tidningen fick förstås be om ursäkt, det var illa formulerat, misslyckat, osmakligt.
Men tänk om de hade rätt?
Tänk om vi hamnat just där, att fotbollens kärlek är just villkorslös. Gör du mål spelar inget annat längre någon roll, du behöver inte ens låtsas som att det finns.