Frändén: Schweiz behövde aldrig ens svettas
BERLIN. Schweiz krånglade sig till EM, trots att deras förbundskapten såg ut att missa festligheterna. Men Murat Yakin klamrade sig kvar och åkte till Tyskland med bilan dinglade över halsen. Och nu står han där på Olympiastadions innerplan med en alpknall på sitt CV.
Hade det inte varit så satans varmt i Berlin hade han lotsat ”La Nati” till kvartsfinal utan att svettas.
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
Det var bara fyra dagar kvar till EM-lottningen i december förra året när Schweiz fotbollsförbund bestämde sig. De skulle ge Murat Yakin en chans till, trots allt.
Trots vad? Ett pinsamt uttåg ur Qatar-VM där man förlorade mot Portugal med 1–6 i första utslagsrundan, men förstås ännu mer ett EM-kval som börjat bra men helt tappat farten i halvtid. Schweiz spelade oavgjort i fem av tio matcher i en av de lättaste kvalgrupperna och var långt efter gruppettan Rumänien när kvalet skulle sammanfattas.
Förbundet plockade in en ny assisterande coach i Yakins gamle vapendragare Giorgio Contini, men i en opinionsundersökning svarade 63 procent av schweizarna att de hellre hade sett Yakin lämna.
Det går att säga mycket om tillståndet hos motståndarlaget i kväll – Italien, mamma mia! – men historien hade bara ett hårt faktum att erbjuda: På elva mästerskapsförsök hade Schweiz aldrig slagit italienarna. Nu har de slagit ut dem ur EM, utan att svettas. Eller jo, de svettades, det gjorde förmodligen också Yakin i mörka kostymbyxor vid sidlinjen, för det var väl över 30 grader i solen i Berlin ikväll. Men matchplanen var en schweizisk triumf mot en motståndare som hade absolut inget att erbjuda som motdrag.
Efter 45 minuter var det ändå svårt att inte fundera på om Luciano Spalletti hade en plan b, eller i alla fall något som skulle upphäva den letargiska fotboll Italien bjöd på i ett smällvarmt Berlin.
När klockan tickade över halvtimmen hade det ändå börjat lukta 0–0, förlängning och straffar. Italien ville inget. Schweiz ville, men förmådde inte bända upp det italienska försvaret, som mer eller mindre bestod av åtta spelare.
Schweiz fick hela tiden anfalla i etablerat spel, vilket förstås är bättre än att, som Italien, inte anfalla alls. Men schweizarnas styrkor finns i vindsnabbe Dan Ndoye – hans snabbaste EM-sprint uppmättes till 35,6 kilometer i timmen – och en Breel Embolo som kommer på omställning.
Det var så Schweiz tog ledningen, i ett anfall med fart, mot ett Italien för passiva för att hänga med. Ruben Vargas spelade inspirerat fram Remo Freuler som tog med sig bollen och lirkade in den på exakt de fyrtio centimeter som fanns till förfogande vid Gianluigi Donnarummas främre stolpe (jag måttar alltså med ögonen och sitter 80 meter från målet, så förlåt mig på förhand).
2–0? Det kom för att Italien ännu inte mentalt hade lämnat omklädningsrummet.
27 sekunder in i andra halvlek fick Ruben Vargas läget, mot italienare som egentligen inte tappat försvarspositionerna eftersom de inte hunnit hitta dem ännu. Projektilen i bortre var otagbar också för store Donnarumma.
Det svajade förstås lite lätt ett par gånger, men det var inte Italiens förtjänst. Fabian Schär verkade tycka att spänningen saknades och gjorde vad han kunde när han bjöd Italien på en hemnick i stolpen i mitten av andra.
Men det schweiziska klockverket höll takten i 90 minuter. Granit Xhaka var auktoriteten själv på mittfältet, Manuel Akanji satte en enda fot fel på hela matchen. Dan Ndoye cykelsparkade bort en halvchans rakt ut i luften och det kunde han väl få göra, för ”La Nati” var aldrig illa ute.
Det känns ju ändå alltid som att Italien har ett ess kvar att spela ut, eftersom det är så vi lärt känna dem och för att de faktiskt underhåller den bilden. I sista gruppspelsmatchen mot Kroatien avgjorde Mattia Zaccagni på åttonde tilläggsminuten. När matchen rullade upp mot full tid ikväll såg Italien ut att bara vilja checka ut och åka hem.
Murat Yakin behövde inte dra fram några trumfkort. Han gillar oavsett inte poker har han sagt eftersom ”man vet inte vad motståndaren har för kort”. Murat Yakin spelar schack istället och den här matchen ledde han taktiskt från start i mål. Det är förstås lättare mot en motståndare som inte tror på något, annat än möjligen tilläggstidsmirakel.
Spännande blev det inte och det är så klart ett styrkebesked i sig. Och ja, kanske borde vi anat det, för Schweiz kan ju det här, de har ett lag som spelat massor med mästerskapsfotboll. För tre år sedan trollade de sig för första gången förbi åttondelsfinal i EM när de oväntat straffade ut Frankrike i första utslagsrundan. I kväll hade de inget att be om ursäkt för. De svettades knappt.