Bank: Italien har aldrig slagit i botten som här
BERLIN. Lämna ett mästerskap kan man göra på olika sätt.
Förlora en match? Känns hemskt.
Men förlora sin värdighet? Ge upp hela sin stolthet?
Hur känns det, Italien?
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
En minut in på andra halvlek fäster jag blicken i Luciano Spallettis ryggtavla. Himmelsblå skjorta, mörka byxor, armarna fastfrusna vid sidorna. Han skrapar lite med fötterna, stoppar händerna i fickorna.
Ett rådjur i strålkastarljus.
Rubén Vargas har precis böjt in 2–0 i bortre krysset, det finns inte tillräckligt med kosmetika i Tyskland för att sminka den här grisen längre.
För arton år sedan satt jag på Olympiastadion och såg Italien lyfta VM-pokalen, nu var de tillbaka för att spela slutspel, och italiensk press gjorde vad de kunde för att väcka spöken till liv.
Gianluca Mancini, är inte det Materazzis gengångare, den store VM-gudens adopterade lillebror?
Nähä. Inte det.
En grå grupp fotbollsarbetare överlevde gruppspelet tack vare defensiv följsamhet, EM:s bäste målvakt och en slutsekundsfrälsning mot Kroatien. Luciano Spalletti har fått kritik, jag antar att han tänkte att om det skulle gå fel nu så skulle det i alla fall gå fel på hans sätt, med hans spelmodell, med en viss sorts ambition.
Solen stekte stadion, Schweiz – Europas mexikaner, experter på att klara gruppspelet, experter på att inte klara mer – på andra sidan.
Och Spalletti ändrade allt. 4–3–3, lille Fagioli som sittande spelförare, sex nya spelare jämfört mot senast. Lite chockterapi, kanske kunde det vara något?
En timme senare står han där och skrapar med foten.
Man borde kanske köpa sig en tyrolerhatt, bara därför att kunna lyfta på den för Murat Yakins Bologna-influerade Schweiz. Deras sätt att överbelasta vänsterkanten, välja när de ska bygga långsamt eller tidigt mot Breel Embolo, de individuella kvalitéerna. Deras sätt att sätta ihop 31 passningar innan Remo Freuler stoppar in 1–0 i mål.
Men att Schweiz är ett bra lag är en mindre rubrik än att Italien inte är något lag alls.
Di Lorenzo ska ta emot en tiometerspassning, men ramlar på sig själv medan bollen rinner ut över sidlinjen. Idéerna med att hitta uppspel bakom Schweiz vänsterback strandar på att de inte klarar att sätta ihop två passningar på egen planhalva. Stephan El Shaarawy tar med sig bollen och dribblar sextio meter ensam, för att det framstår som det bästa alternativet. Deras bästa målchans uppstår när Fabian Schär får för sig att nicka bollen i egen stolpe från sexton meter.
Vi har pratat om festen här i Tyskland, men det är som om Italien slarvat bort sin biljett. De har inte laget, de har inte glädjen, publiken de tagit med sig hit sjunger nationalsången, men annars märks de knappt.
En gång under en landslagssamling fick Gianluca Mancini frågan vilken superkraft han skulle välja.
– Vara osynlig! svarade han.
I så fall: Grattis!
Sedan guldet i Berlin har Italien vunnit en enda VM-match, de har förlorat VM-kval mot Nordmakedonien och Jakob Johansson, men de har aldrig slagit i botten som här. När de åkte ut mot Sverige gick det att skylla på Ventura, men Spalletti är en bifigur i det här fiaskot.
De kommer att åka hem till hundra haverikommissioner, det kommer att pratas infrastruktur och bristande fotbollsintresse hos unga. Det kommer att pekas på klubbledningar som ser investeringar i talangutveckling som onödiga utgifter, eller på tränare som pressar att premiera kortsiktiga resultat före satsning på unga, inhemska spelare. Kanske satsar man fortfarande för mycket på taktisk utbildning, för lite på teknik?
Lite av allt.
Övriga Europa fostrar talanger, Italien kom till EM med en fenomenal målvakt och ett lag utan stjärnor, som till slut inte ens fungerade som ett lag.
För arton år sedan tittade jag ner mot planen och såg världsmästare dansa pogo runt en halvnaken Gattuso, de lyfte en pokal och klippte av Camoranesis hästsvans. Nu tittar jag ner mot Spallettis snygga kavaj, den från Armani med ITALIA över ryggen.
Festen kan fortsätta, tack för ingenting. Donnarumma leder spelarna ut till den azurblå curvan för att be om ursäkt.
Han är den ende som inte skulle behöva göra det.