Bank: AIK förtjänade inte mycket mer än det där
BORÅS. De har spelat sämre än så här och fått mer än så här.
De har fått straffar för mindre än så här.
1–1 i Borås.
AIK förtjänade inte mycket mer än det där.
Akta er för solen i Borås.
Med en klubbidentitet som plågats av de senaste årens brain drain, en medioker vår, en klubbchef som långsiktigt och snyggt satsat förtroendekapital på en tränare som ser ut som helt fel häst och en höstsäsong som är ett enda långt limbo… ja, jag antar att galghumor är det enda som återstår för en boråsare som går på fotboll.
2019 är Borås sinnebilden för ett gravgrått, allsvenskt tillstånd. AIK kom hit med ett par tusen fenomenalt mässande supportrar med ett enda mål:
Den här säsongen har inte varit bra, men den ska väl inte sluta i Borås. Inte bildligt, inte bokstavligt.
AIK-sektionens inledningskoreografi lovade ”Nordlig storm”, i nåt som jag bara kan anta var en Tranströmer-referens (skoja).
Stormen kom, den var tio minuter lång, så länge hade AIK nåt på gång.
I höst har det varit lätt att somna in under matcher då de blivit baktunga och låsta, men med Kolbeinn Sigthorsson och Henok Goitom längst fram gick de rakt mot mål. Klarar man inte att kombinera sig fram så är det kanske inte så dumt att koppla på slutminutsfotbollens raka spel från start?
Men det mojnade alltså, snabbt, sedan började Elfsborg se ut som ett fotbollslag igen.
Promenerade runt
AIK:s backlinje promenerade runt med Enock Kofi Adu som bortmarkerad uppspelspunkt, det fanns inte så mycket att vara rädd för, så Elfsborg testade lite.
Spännande Kenya-satsningen Joseph Okumu spelade modig mittbacksfotboll, Jonathan Levi vände en paralyserad förstakvart till något intressant, Simon Strand åkte pendeltåg på högerkanten och Jesper Karlsson utmanade som vanligt på sin egen tekniska nivå.
Det räckte till inlägg och inspel, oftast mot ett ganska tomt straffområde. Per Frick var okej felvänd, men oskarp och ensam framåt. Elfsborg tvingades spela en extra vända för att få in folk framför mål, farligast blev de på sina hörnor (närmast kom Gustav Henriksson, som skickade upp en boll i ribban).
Elfsborg var inte vasst, men bäst.
Boråsarna såg ut som ett lag. AIK såg ut som två.
De har fem defensiva spelare som har svårt att kombinera sig över mittlinjen, de har fyra-fem offensiva som väntar på bollen.
Ska de spela upp får Sebastian Larsson droppa tjugo meter, ska de etablera anfallsspel får Henok Goitom sjunka till mittfältet. Allt och inget hänger ihop. Efter paus gick AIK-klacken från Tranströmer till E-Type (vi fortsätter kämpa, tillsammans mot guldet ska vi gå).
Och visst. Till slut återstår mest tyngden, malandet, basgången.
Coming up, coming up?
En tydlig förändring fanns ju: Robert Lundström med lösare tyglar på vänsterkanten, en satsning som gav Jesper Karlsson friare väg framåt åt andra hållet. AIK spelade inte briljant, men de tryckte med mer och fler, och med tjugo minuter kvar vann Rikard Norling sitt taktiska chicken race.
Lundström tog upp bollen, Panos Dimitriadis överlappade, Sigthorsson snedträffade fram en boll som Henok Goitom rakade in i öppet mål.
AIK:s första sylvassa målchans: 1–0.
”Inget SM-guld för AIK”
Allsvenskans bästa resultatkånkarlag hade baxat en sten till uppför en kulle till, de hade åkt till Borås och tryckt sig till tre poäng och…
…och där kom visst stenbumlingen rullandes tillbaka ner för Rya åsar.
Jesper Karlsson rullade in en boll från höger, Jonathan Levi spelade fram sig själv och vinklade in 1–1.
Det var ett slags retroaktiv utdelning för Elfsborg, som de kanske hade förtjänat. Och det säger lite om mycket att AIK ser mest ut som ett vanligt AIK när de blir slutminutsdesperata och klipper sina taktiska navelsträngar, när de lyfter in, låser fast, blåser på, krigar och slåss.
Den här gången räckte det till ett Goitom-skott som Tim Rönning räddade, och väldigt relevanta skrik på straff när Simon Strand klumpigt drog ner Anton Salétros.
Men man kan inte leva på lån hur länge som helst, AIK kom till Borås och fick den poäng de förtjänade, de åkte hem med ett hack i tabellen.
– Inget SM-guld för AIK, retades Guliganerna.
De har inte haft så kul i år. Det har väl inte AIK heller, men de har i alla fall haft en dröm.
Nu lever den också på lånad tid.