Rocky-film – med Snoka mot repen
NORRKÖPING. AIK spelade för europaplats och andraplats, och vad väger tyngre än det.
Det ska jag berätta:
Allsvenskt liv. Det som IFK Norrköping spelade för, och vann.
Ta era guldstrider och 08-kamper och vad det än är. Mal ett feldomslut i repriser, tjura över en stulen poäng, slåss om europaplatser och allt.
Själv tänker jag gå och lägga mig med andra bilder.
De här: När allt exploderar här inne en iskall kväll i november så rusar halva IFK Norrköping fram mot Curvan. Läktarna skriker rakt ut. Andreas Alm drunknar i en kramhög ute vid bänken. Speakern välkomnar alla tillbaka till en ny allsvensk säsong för en av våra mest klassiska fotbollsklubbar, och långt efter ekar sångerna om Södra promenaden.
Jag tittar inte på det.
Det går inte att slita blicken från Christoffer Nyman. Han ligger utslagen, han får en kram av Amadeus Sögaard, sen kommer en efter en fram och klappar om honom.
Det är inte extas. Det är den sortens lycka eller lättnad som är långt bortom explosioner, eftersom det handlar om så mycket mer: Om allt han är. När de kramar honom ser det ut som när man kramar någon som kommit hem efter att ha varit strandsatt på en öde ö i ett halvår, utan sötvatten och Fifa-konsol.
Totte Nyman har stått på de här läktarna som knatte, han har skjutit upp Peking i allsvenskan och räddat dem kvar. Han har vunnit SM-guld och skytteligor för den här klubben (som ofta varit lika Totte-dipendente som Roma brukade vara Totti-dipendente), och nu har han precis sprungit sig igenom en sanslös skitsäsong hela vägen hit.
Och nu har han överlevt.
Fotboll, ändå.
Matade på med kroppsslag
Det spelade väl ingen roll hur det såg ut, men så här såg det ut:
Ett lag spelade för att bli bäst i Stockholm, ett lag spelade för att förlora allt. Det märktes faktiskt, bara inte som förväntat.
AIK kom med fyratusen man, pyromanerna från huvudstan på jakt efter andraplatsen i serien. Mikkjal Thomassen har ett högre poängsnitt än Henrik Rydström i år, Gnaget mår bra, och i tio minuter parkerade de runt Pekings straffområde. Bersant Celina var en motor på höga varv, de spelade rakt och tidigt, samlade upp andrabollar och Victor Andersson flöt runt bakom Ioannis Pittas och letade luckor.
Det såg ut som det borde, tills det inte gjorde det längre.
Arnór Traustason skar in och böjde en boll utanför från ett perfekt Traustason-läge. På det följde ett par sekvenser med uselt beslutsfattande, tveksamheter i förflyttningar som låste AIK långt ner – och ibland behövs det inte mer än så för att vända en matchbild.
IFK Norrköping klev fram, de gjorde det med en övertygelse som var svår att få ihop med deras situation och förutsättningar. I första halvlek var David Moberg Karlsson brännhet med sin fart, sina överstegsfinter och sina inlägg. Hans bästa halvlek sedan han kom, IFK:s bästa halvlek 2024. Halvvägs in på den skruvade DMK in en frispark som Ioannis Pittas styrde in i eget mål, och 1–0 var motiverat i paus.
Andra halvlek var inte så mycket match som det var en Rocky-film, med Snoka mot repen och AIK som matade på med kroppsslag. Thomassen kapade de defensiva banden för Eskil Edh, Onni Valakari och Bersant Celina sjönk hem och öste på med uppspel runt ett straffområde fullt av kroppar.
Han är IFK Norrköping
IFK spelade knappt fotboll längre, hade problem i sin form och lyckades inte hitta några avlastande uppspel. Nyman och Moberg Karlsson hade bensinstopp, hela laget/föreningen/säsongen kippade efter andan.
John Guidetti kom in och tryckte in ett kvitteringsmål som dömdes bort för en smekning i Max Watsons rygg. Det borde definitivt blivit godkänt, Alex Milosevic borde visats ut före paus, men det är som det är. På ståplats hänger banderoller om att stå upp mot Var, och efter match imponerande Mikkjal Thomassen med att värdigt prata om att se sig själva i spegeln innan man diskuterade (felaktiga) domslut.
Det blev inga fler mål. ”Vi har blivit ett fotbollslag” sa Andreas Alm, och det var väl på tiden.
AIK kommer inte att bli bäst i stan 2024, det är inte ens säkert att de blir näst bäst, klart att det är en massiv smäll efter en höst som den här.
De kom till Norrköping, men efter 90 minuters intensiv, aggressiv, brinnande fotboll stod stan kvar.
De stod kvar på läktarna här, fulla för kärlekens skull, medan Christoffer Nyman knappt orkade lyfta armarna. Han är IFK Norrköping, och IFK Norrköping är allsvenskt.
Fotboll, ändå.