El Kabir om skandalen: Man blir chockad

Fredrik Jönsson

Anfallaren om succén i Turkiet, attacken mot Fenerbahces spelarbuss, och skämtet med Peter Gerhardsson

Det är kaos i turkisk fotboll efter den beväpnade attacken mot Fenerbahce.

Svenskbekantingen Moestafa El Kabir berättar för Sportbladet om problemen i ligan, sin egen succé och kärleken till Sverige.

– Man blir chockad. Det ska ju inte hända. Men det finns tyvärr idioter där ute, säger 26-åringen.

För drygt två månader sedan – i början av februari – bytte Moestafa El Kabir Saudiarabien mot Turkiet. Den förre Mjällby- och Häcken-spelaren lämnade Ah Ahli för Genclerbirligi.

Där har 26-åringen gjort stor succé.

– Det har blivit fyra mål och sju assist (tio framträdanden). Jag tror aldrig jag har varit bättre än vad jag är nu. Jag utvecklas hela tiden och känner mig starkare för varje år som går, blivit smartare, blivit bättre – ”you name it”, säger El Kabir, som för några veckor sedan blev rejält hyllad för en vacker ”rabona-assist”.

– Det är så när man är i bra form, då kan man göra sådan saker, allting flyter på. Man har fantasi, man har tekniken och man har flyt med allt man gör. Man är i ett sådant ”mood” att man kan göra precis allt man vill. Jag har haft exakt samma känsla i allsvenskan, då kunde jag göra allt jag ville och öste in mål, spelade bra fotboll. Det gör jag nu också.

”Vill inte hamna i den fällan”

Men 26-åringen vill inte gotta sig för mycket i positiva artiklar och rubriker.

– Alltså...jag vill inte kolla för mycket på sådant. Det är klart att det är roligt med uppmärksamhet, men jag vill fokusera på fotbollen och behålla formen. Det är klart att jag har fått fina reaktioner för det avgörande målet mot Fenerbahce, den fina assisten, tre mål senast och fyra assist innan dess. Men jag vill inte hamna i den fällan när man tycker att det går för bra och så börjar man slappna av.

– Men turkiska ligan utvecklas hela tiden och efter säsongen ändras reglerna. De kommer att göra att stora spelare flyttar hit, det är jag säker på.

I dag får ett turkiskt lag ha fem utländska spelare på planen och tre på bänken. Efter säsongen kommer nya regler som säger att en klubb maximalt får ha 28 spelare i truppen, varav 14 får vara utlänningar. Ett lag får också ställa upp med en hel startelva med utlänningar.

– Ligan kommer att bli bättre. Det kommer att bli fler kvalitetsspelare här, det är jag säker på. Pengarna finns också för att locka hit spelarna. Allt är positivt för ligan.

”Det är sorgligt”

Men för tillfället mår inte turkisk fotboll så bra. För några dagar sedan attackerades Fenerbahces spelarbuss – en eller flera personer sköt mot bussen. Turkiska förbundet bestämdes sig för att skjuta upp ligan en vecka.

– Det är sorgligt. Nu vet jag inte orsaken eller vem det var eftersom eftersom de håller på att utreda situationen. Men sådant ska inte hända, absolut inte, säger El Kabir.

– Det ska finnas rivalitet på planen och på läktaren, men utan aggressivitet och våld – det hör inte hemma. Den ska också föra samman folk, precis som det är på planen. Utanför planen ska man njuta av fotbollen, det är underhållning, och många människor i Turkiet visar kärlek till klubbarna. Vi kämpar, vi som fotbollsspelare gör vårt bästa för att vara bra förebilder, men det går inte att styra alla människor som är supportrar eftersom de finns människor som gör vad de vill ändå. Det finns tyvärr idioter.

Blir du rädd?

– Man blir inte rädd, man blir chockad. Det ska ju inte hända.

El Kabir kom till allsvenskan 2010, han lämnade holländska NEC Nijmegen för Mjällby. Han skrev ett långtidsavtal med den allsvenska klubben men försvann på lån till Cagliari efter ett år. I slutet av 2012 skrev anfallaren – som har både holländska och marockanskt medborgarskap – på för Häcken.

Sommaren 2014 såldes han till Ah Ahli för runt 20 miljoner kronor.

Vill återvända till Sverige

Han pratar varmt om sin tid i allsvenskan och berättar att planen är att avsluta karriären i Sverige.

– Jag har alltid trivts bra i Sverige och sedan har jag en dotter, en liten prinsessa, som är svensk. Jag har min koppling till landet genom henne och sedan har jag massa vänner i där. Jag tänker återvända till Sverige när jag avslutat karriären utomlands, jag vill bygga min framtid där eftersom min dotter ska gå i skolan där. Det är henne jag lever för och när hon bor i Sverige är det ganska naturligt för mig att vilja flytta dit, säger han.

Det har tidigare skrivits om att El Kabir kan bli svensk medborgare och därmed spela i det svenska landslaget. Han är född i Marocko, men kan alltså även representera Holland.

– Jag har försökt att hitta lösningar till att få svenskt pass, men jag har inte riktigt gjort det. Om möjligheten finns, om man är tillräckligt bra och det finns ett intresse så är det klart man vill nå högt och spela ett mästerskap. Jag kan fortfarande spela för Holland, jag kan spela för Marocko. Marocko är mitt förstaval. Inte för att jag kan välja fritt nu, men det är min inställning om jag skulle behöva välja. Skulle det finnas en öppning för Sverige, absolut. Jag trivs bra i landet, har min koppling och kommer att bo där efter karriären. Så varför inte? Men det är inte upp till mig att bestämma vem som ska spela i landslaget. Den frågan lever inte förrän det svenska passet finns, och det finns inte nu.

Överens med Gerhardsson om Bajen

Du pratar om att du ska återvända till allsvenskan. Är det Häcken som gäller då – eller kan du tänka dig spela i vilken klubb som helst?

– Jag vet faktiskt inte. Jag kom överens med Peter Gerhardsson att han skulle bli tränare i Hammarby och att jag skulle återvända. Han skulle hämta in mig, och sedan skulle jag bli hans assisterande tränare efter karriären.

Har ni bestämt det?

– Vi snackade lite om det, kanske som skämt, kanske inte, haha. Men man vet aldrig hur det blir i framtiden. Man kan skada sig, man kanske stannar utomlands eller ändrar sig. Jag vet inte hur bra jag är när jag återvänder eller om klubbarna vill ha. Det är inte så att jag inte tror att jag kommer att vara tillräckligt bra för att spela i allsvenskan, men man vet aldrig.

– Om jag ska vara helt ärlig. När jag kom till Turkiet så tänkte jag att skriver på för två och ett halvt år, gör mitt bästa, spelar ut kontraktet och sedan åker jag tillbaka till Sverige för att vara nära min dotter och spelar i allsvenskan.

Men storformen har ändrat hans planer.

– Det har gått så bra, kanske ännu bättre än tidigare och då vill man nå så högt man kan. Om det nu är i Turkiet eller någon annan liga i Europa spelar inte så stor roll. Jag vill fortsätta hålla den här formen, och gör jag det så kommer någon att plocka mig, säger han.

– Man vet aldrig med fotboll, det går inte planera något. Det har gått knappt två månader här och jag har redan ändrat planerna.

Det är inte bara fotbollen han följer i Sverige, utan han engagerar sig gärna i samhället.

– Jag har sagt det innan. Jag tycker att vi som fotbollsspelare – som tjänar massa pengar och är förebilder – ska vara engagerade och hjälpa till med det lilla extra som folk behöver, som barn behöver. Det är inte så att jag inte bryr mig om folk som är äldre, men jag bryr mig mest om barn, säger El Kabir.

– De är de som är framtiden och då vill jag gärna hjälpa till med det jag kan – om jag kan göra något. Just nu kan jag det, och jag känner för det.

”Det blir värre och värre”

– Jag är inte så insatt i politiken men gillar att läsa om människor som säger saker som är sanna, som vi behöver höra. Man har sett i Sverige att det blir värre och värre. Därför är det viktigt att vi som fotbollsspelare, som når ut till så många, verkligen försöker göra skillnad. Det gör så ont i hjärtat att läsa artiklar om hur folk snackar om utlänningar i Sverige. Alla skriverier om rasister och nazister. Jag är utlänning i Sverige, jag trivs jävligt bra i landet och kan tänka mig att bli svensk. Får jag bli svensk bara för att jag är fotbollsspelare? Varför kan inte andra också få bli svenskar? Det är klart att det finns utlänningar som missköter sig, men det finns svenskar som missköter sig också.

– Jag är en person som står för vad jag tycker. Jag säger det som folk tänker, men inte alltid vågar säga.