Bank: Kan ta dem ett steg närmare fördärvet
DOHA. Med organisation, briljans och stolthet kan man bestiga de allra flesta berg. Med hjärta och hjärna kan David nita Goliat.
Kroatien vet. Kroatien har visat det.
Men nu mötte de Lionel Messi, och det var visst något helt annat.
För fjärde gången spelade Argentina på mäktiga Lusail-stadion, till nittio procent ägde de läktarna, muchachos-mässande från läktarna, Mano de Dios och Maradó Maradó ur högtalarna till uppvärmningen.
Välkomna hem till Argentina.
Men Kroatien kom inte hit för att vara små, de har vunnit brons och de har tagit ett silver, de kom för att vinna VM-guld. De tog med sig sitt folk, de spelade sin 2018-sång före matchen. ”Vi är kroater, vi kommer att bli mästare. Mi smo Hrvati, bit ćemo prvaci”.
Det har gått 24 år sedan de presenterade sig för världen i Frankrike-VM, sju år senare tog en oprövad Zlatko Dalić över jobbet som tränare i Varteks efter brons-guden Ćiro Blažević. Båda föddes i Bosnien, båda skulle leda Kroatien till himlens portar, gamle Blazevic har sagt att han ser Dalić som sin son.
Inför Kroatiens kvartsfinal mot Brasilien ringde en bosnisk journalist upp Blazevic för att snacka, kanske få ett tips inför matchen. Ćiro pratade en stund, innan han avbröt.
– Jag är sjuk och otålig, sa han. Jag håller på att dö.
Men 87-åringen såg förstås matchen ändå. Han är svårt märkt av sin cancer, säger att han kämpar vidare trots att det verkligen inte är bra ställt med honom. Han kan inte längre röra sig ute, det är tufft att ens stå på benen, men…
– Jag är lycklig, sa han. De förlängde mitt liv. Tack, Dalić och grabbarna, för det.
Orkade inte vara Kroatien
Och här stod Kroatien, igen, alla som inte var döda såg på. Till och med gamle landslagsanfallaren Ivan Klasnić var här, efter tre levertransplantationer och en elak virusinfektion, utan hår på huvudet med med samma dröm som alla andra.
Mi smo Hrvati, bit ćemo prvaci.
Dalić hade till stora delar kopierat matchplanen från kvartsfinalen, med samma startelva. Snabba uppspel från Dejan Lovren, Kramarić som möter och Mario Pašalić som trycker upp bakom honom. Extremt fokus på att täta till i mitten framför backlinjen. Skillnaden var att de mötte ett annat lag. Argentina stod still i sina former, Kroatien kunde rulla runt bollen med sina genier till mittfältare, matchen stod still.
Brasilien klarade att vrida sig ur stillaståendet, skapade mycket men fick ut för lite.
Argentina? De fick ut allt.
Efter en halvtimme hade Luka Modrić chansen att bryta en kontring, men bollen rann förbi honom. Ett moment senare var Julián Álvares fri, kolliderade med målvakten Livaković och fick straff. Korrekt? Förmodligen, men det var ju det här med att säga vad som är sant, som är så viktigt för mig och… tja, det var helt enkelt den sorts straff som en domare kan ge eller låta bli att ge.
Daniele Orsato gav den. Lionel Messi tog den. 1–0 till Argentina.
I en klunga firade La Scalonetas offensiva spelare, i en annan kramades deras backar, i en tredje samlades sex kroatiska spelare runt Orsato. Kroatien har varit bäst av alla i hela VM på att spela kontrollfotboll, men nu förlorade de matchen till kaoset – och det vet Argentina allt om. Efter en kroatisk hörna fick Álvarez bollen av Messi och älgade i väg med bollen hela vägen in i mål. Det var en form av kopia av Maradonas mål mot England (det andra). Som om det hade utförts av en anställd, alldeles på sluttampen av Försäkringskassans julfest. Ett motlägg, två motlägg, en benskyddsträff, 2–0.
Kroatien orkade inte vara Kroatien en gång till, Argentina var precis vad de är.
De försvarade genom att fläka sig, kasta sig, glidtackla, samla nio man vid straffområdeslinjen och se aggressivt panikslagna ut. De är det Argentina. Och de är Messis Argentina, som dödar matchen när världens bäste fotbollsspelare Wayne Gretzky-dribblar sig förbi världsbacken Gvardiol och ger Álvarez öppet mål för 3–0.
Det var den sorts genisekvens som inte har några svar.
Ett steg närmare fördärvet
Med tio minuter kvar ger till och med Dalić upp och byter ut Luka Modrić. Han har varit VM:s bäste tillbakadragne regissör, nu var han utslagen av världens bäste offensive regissör, och det var inte mer med det.
En fantastisk liten nation ska spela om medaljer igen, för tredje gången på 24 år, Luka Modrić har sagt att han tänker fortsätta spela så länge Kroatien vill ha honom.
Kroatien skulle inte bli mästare, den här gången heller.
De kom till Qatar och visade precis allt de är. Intelligensen, kylan, spelbegåvningen, det oerhörda mittfältet, den nye försvarsgeneralen Gvardiol. De har visat vad stolthet är, men de har också sjungit nationalistiska sånger av samme nationalistiske fascistflirtare som fick följa med på spelarbussen under firandet för fyra år sedan.
En sorts stolthet kan göra ett litet land till ett av världens bästa, en annan sort kan ta dem ett steg närmare fördärvet.
Den balansen har det här laget kvar att lära sig, ta VM-medaljer vet de ju redan hur man gör.
Argentina-Frankrike: Allt om VM-finalen i fotboll 2022
