Simon Bank Det här är en kväll för hjältar – det här är en fotbollsdröm
Någon eller några kommer att ta strupgrepp på ödet och lyfta sig över alla andra
FRANKFURT. Det ömmar, det skaver, det gör ont – så känns det att spela mästerskap.
Hur det känns att vinna dem?
Sverige vet inte än.
Men nyss var vi åtta år från en final, nu är den bara 90 minuter bort.
Så sluta inte springa.
Det är ju inte så här man vill att det ska se ut dagen före svensk damfotbolls största match på åtta år.
Man vill inte stå och lyssna på en läkare som heter Per Lindblom medan Lotta Schelin går runt och hostar, högt och ofta, tio meter längre bak.
Man vill inte se Josefine Öqvist sitta på en bänk med strumporna nerhasade
när de andra tränar. Man vill inte se Caroline Seger jogga när de andra springer.
Däremot vill man – eller jag – väldigt gärna stå just här, på uppfräschade Waldstadion i Frankfurt, mitt i den tyska damfotbollens hjärta. Åskan mullrade i går, regnet smattrade mot taket, gick man nära planen gick det att känna hur det löjligt perfekta gräset luktade.
Det här är en fotbollsdröm, en perfekt arena i en perfekt stad, i ett perfekt land. Det enda som inte är perfekt är motståndaren. Det skulle förstås varit Tyskland,
i den mäktigaste bortamatch som över huvud taget går att tänka sig i den här sporten.
En stel vad och ett rejält skoskav
Nu är det Japan. Ett snabbt, intensivt lag som är bäst i världen på kortpassningsspel.
Häromdagen sa Thomas Dennerby att Sverige skulle springa sönder Japan, men det kommer inte att hända. Om Dennerby på riktigt tror det vet han inte vilket lag Japan är. Tyskland försökte springa sönder dem, de vred upp tempot till knappen gick sönder, innan de märkte att Japan sprang bredvid och bara ökade farten.
Sveriges chans är inte att höja farten, utan att variera den.
Genom hela VM har de lyckats med att anpassa sitt försvarsspel efter vilket lag som stått på andra sidan. Det kompakta styrspelet mot Nordkorea, den hysteriska mittfältspressen mot USA, det kontrollerade positionsspelet mot Australien. Mot Japan kommer de att behöva spela som mot Nordkorea, men bättre: Ha kortare avstånd mellan lagdelarna, stjäla syre från Homare Sawa, ta den fysiska kampen i mitten och kontra blixtsnabbt och långt på snabba anfallare.
Med andra ord:
Försvara som Caroline Seger, anfalla som Josefine Öqvist och Lotta Schelin.
En stel vad, ett rejält skoskav och en tre dagar gammal förkylning gjorde att ingen av dem tränade i går. Seger och Öqvist ska vara spelklara i kväll, Schelin hostade och harklade sig i går men det ska ju mycket till för att hon ska säga nej före sitt livs hittills viktigaste landskamp.
Bara 90 minuter kvar till finalen
Men om hon tvekar? Om hon inte är säker?
Då står Thomas Dennerby inför sin tränarkarriärs svåraste beslut. Ska han chansa på att låta en krasslig Schelin spela från start? Ska han, dessutom, göra det om det finns ens en minimal risk att Öqvist får problem med sin häl? En chansning har han råd med, men två?
Jo, han måste förstås göra så.
Han får hoppas att nyckelspelarna håller, att de andra gör sitt och att Sverige utnyttjar de små övertag de har på Japan. Längden på fasta situationer (Sverige är i snitt en decimeter längre), snabbheten framåt, fysiken i försvarsspelet. Sverige är här tack vare att de haft en organisation som varit både järnhård och anpassningsbar, och det är alltid grunden.
Men, samtidigt: Det här är en VM-semifinal. Det är bara 90 minuter kvar till finalen.
Det här är en kväll för hjältar.
Harmoniskt den här gången också
Jag var med i USA för åtta år sedan, när virvelvinden Josefine Öqvist kom från bänken och ingenstans och skickade Sverige till final en drömsk kväll i Portland, och jag kommer inte att glömma det så länge jag lever.
Både Sverige och Japan är slitna nu, de har sina skavanker och sina trötta ben, men i kväll kommer någon eller några att ta strupgrepp på ödet och lyfta sig över alla andra.
Ett rutinerat spelgeni som Homare Sawa? Ett tekniskt fenomen som Lotta Schelin? Eller en ofattbart mogen mittfältskraft som heter Lisa Dahlkvist?
Jag trodde inte på Sverige när den här resan började, men jag har lärt mig att lita på dem.
Sverige har fler anfallsvapen än Japan, fler matchvinnartyper, och en trupp som vuxit för varje steg de tagit. Nu är de på armlängds avstånd från den finaste fotbollsfinal som finns. Sara Thunebro är proffs i Frankfurt, hon har drömt om att få spela den här matchen, men hon har också fått vänja sig vid att komma hem från mästerskap och träffa ett halvdussin tyska världsmästare som flinat åt henne.
– Det man fått höra är att det är många guldmedaljer som hängt om halsen på dem, och många harmoni-ordspråk om halsen på Sverige.
Sverige är harmoniskt den här gången också, de dansar och skrattar, men de har framför allt chansen att göra något som inget svenskt landslag någonsin gjort.
Josefine Öqvist satt still i går. Caroline Seger och Lotta Schelin joggade, och jag kunde inte bry mig mindre.
Inte så länge som de klarar att springa rakt in i historien ikväll.