Vägrar prata om stora revolutionen

Åttaåringar i Djurgården ska träna mer än Barça, betala upp till 20 000 om året och aldrig ha lov

Djurgården revolutionerar svensk fotboll och drar lagsporten mot en individuell idrott.

Men varför de ska nivåindela alla de mest ambitiösa barnen i hela klubben – och varför det blir så dyrt – vägrar de svara på.

Liksom varför åttaåringar i Djurgården nu ska kunna träna mer än tolvåriga akademispelare i Europas största klubbar.

Under hösten får Sportbladet flera tips om att Djurgården planerar att göra om sin verksamhet. Det handlar om ett totalt frånsteg från den traditionellt svenska modellen.

Från en lagfostran mot en mer individuell idrott där barnen i den mest omfattande utbildningen ska värderas och grupperas om varje år. En revolution för svensk fotboll.

Men det är också en verksamhet där åttaåringarna kommer kunna träna mer än Ajax och FC Barcelonas hyllade stjärnor gjorde som tolvåringar.

Den 1 oktober har vi så mycket material att klubben behöver svara.

Vi mejlar verksamhetschefen Christian Gentile som skriver att klubben gärna ställer upp, men att de vill informera föräldrarna först.

Vi väljer att gå klubben till mötes och vänta med publiceringen. Istället kommer vi överens med Djurgården om att ses på föreningens kansli tisdagen den 17 oktober.

Men två dagar innan mötet meddelar Christian Gentile att Djurgården hoppar av intervjun.

”Jag upplever att det vi har att säga om spårverksamheten just nu finns att hitta publicerat, en googling bort”, skriver Gentile.

Det kan stämma vad gäller allt Djurgården har att säga, men knappast vad gäller svaren på alla de frågor oroliga föräldrar under den senaste månaden skickat till Sportbladet.

”Katastrofalt skött av Dif”, säger en.

”Fy fan för hur Djurgården sköter det här”, skriver en annan.

”Arg, ledsen och otroligt besviken på Djurgården”, uppger en tredje.

De söker efter information de inte hittar en googling bort, eller i den introduktionsfilm Djurgården gjort inför förändringen.

En film som inleds med att Djurgården kort redovisar resultatet från två enkäter genomförda 2023 och 2024 där de kritiseras för att ha för dålig synlighet, kommunikation och transparens.

Men vi på Sportbladet saknar också svar på fler och större frågor.

Hur kommer Djurgårdens talangutveckling påverkas av förändringen? Hur kommer svensk fotbolls utveckling se ut om fler följer efter?

Det här är ett försök att, i avsaknaden av svar från de ansvariga, ändå försöka förstå varför Djurgården förändrar – och vilken egentlig kunskap som kan tänkas ligga bakom besluten.

Texten behandlar nio ämnen vi försöker gå till botten med:

Enkäten

Varför

Nivåanpassningen

Träningsmängden

Ekonomin

Skills Academy

Bortval

Fällan

Vad är en fotbollsklubb?

I arbetet med förändringen genomförde Djurgården en enkät som skickades ut till 1852 vårdnadshavare. Inför den sedan inställda intervjun bad Sportbladet om att få se frågorna, och en sammanställning över svaren.

Men den vägrar Djurgården att lämna ut.

Via föräldrar får vi i alla fall den korta svarssammanställning som klubben skickat till dem.

Svarsfrekvensen var låg (36 procent) men kan enligt Djurgården ”anses ge tillförlitliga resultat totalt sett” (professor Nick Moores rekommendation i boken ”How to do research : the complete guide to designing and managing research projects” menar i sin tur att du vid en svarsfrekvens under 50 procent inte ska försöka göra några kvantitativa analyser överhuvudtaget).

Missade svarsalternativ

Även i den korta sammanfattningen av enkäten Sportbladet sett väcks också en rad frågor kring dess egentliga konstruktion och genomförande.

Klubben frågade bland annat varför barnen (födda 2010-2017) deltar i verksamheten, och listar de vanligaste svaren som ”fysisk aktivitet, fotbollsutbildning och gruppaktiviteter/lagidrott”.

De missade dock att addera sarsalternativet ”kul/man har lust”, vilket de sedan noterade var vanligt i frisvaren.

I idrottsforskning lyfts också återkommande skälet att det är roligt som den främsta anledningen att barn deltar i idrott. Utöver det nämns frekvent saker som att de vill utmanas, ha vänner och utvecklas.

Genomgående ska frågan lyftas hur den låga svarsfrekvensen och urvalet av svarsalternativ i Djurgårdens enkät påverkat slutsatserna. Om det till exempel är de mest ambitiösa och intresserade som svarat i större utsträckning, och om svaren styrts i en riktning av alternativen.

Hur ser Djurgården på risken att de stöpt om verksamhet delvis utifrån ett potentiellt missvisande underlag?

I sin presentationsfilm uppger Christian Gentile i alla fall att klubben upplever att det är en för stor otydlighet i dagens verksamhet, där de enskilda föräldratränarna i respektive lag fått för stor makt.

Han pekar på hur det medför ett lotteri för spelarna kring vilka ledare och därmed förutsättningar de råkar få i Djurgården.

Men Gentile berättar också om incidenter i lagen.

– Vi har så många situationer i våra lag som vi tror skulle kunnat underlättas av en annan organisationsmodell. Det är därför vi gör det här.

Vad som hänt får Sportbladet inte möjlighet att fråga. Men vi har under de senaste åren bland annat rapporterat om hur barnlag splittrats och det i klubben bildats hemliga akademilag för barn.

Den nya verksamheten ska hjälpa föreningen att erbjuda en fotbollsverksamhet som är lätt att introducera, organisera och utveckla samt bedriva på ett strukturerat och kontrollerat sätt. 

Gentile jämför erbjudandet med att välja ett mobilabonnemang.

Så vad är det som ska hända?

Redan i höst kommer alla lag i åldersgrupperna 2017 (7 år), 2015 (9 år) och 2012 (12 år) möbleras om. Inom tre säsonger ska sedan samtliga årskullar ha bytt modell.

De ska nu välja ett av tre spår åt sina barn: Flex, Bas eller Avancerad.

Enkelt förklarat kommer och går barnen i Flex till två träningar i veckan samtidigt som barnen i Bas måste träna två gånger och har möjlighet till ytterligare två frivilliga pass.

Alla 8–9-åringar som väljer Avancerad måste vara på plats tre gånger i veckan om de inte (vid mer än 20 procents frånvaro) ska flyttas ner ett steg. Utöver det erbjuds de ett frivilligt pass till, som är obligatoriskt sommartid för alla 10–14-åringar.

Skillnader finns också i eventuellt arvoderade tränare, kostnad och antal matcher – men det föräldrar framförallt reagerat på är en rad omständigheter i hanteringen av barnen i verksamheten.

Bland annat har vårdnadshavare ifrågasatt varför Djurgården, trots att de säger sig ha arbetat med förändringen sedan januari 2023, först kort inpå genomförandet informerade alla föräldrar.

– De har på bara några veckors tid rivit upp alla lag i tre årskullar och i stället tvingat alla att välja nivå till sitt barn från och med efter höstlovet, säger en förälder och berättar att information funnits om att förändringar varit på gång men att ”ingen trodde att de skulle bryta upp existerande lag med så kort varsel”.

En annan beskriver nyheten som ”en blixt från klar himmel”.

Vissa föräldrar fick inte informationen förrän den 30 september, och hade sedan bara fem dagar på sig att tillsammans med barnen göra ett ”förval” – och 14 dagar på sig att slutgiltigt bestämma sig.

Fem veckor efter den första informationen ska sedan alla lag i de tre först aktuella årskullarna ha delats om.

– Och ingenstans i allt informationsmaterial eller på några möten har någon ens nämnt att tidig specialisering leder till mer skador, sämre psykisk hälsa och sämre resultat på sikt. Den som vill bli bra på fotboll bör egentligen välja Flex eller Bas och kombinera med andra sporter. Men det är inte alls så det framställs för oss föräldrar eller för barnen, säger en förälder och fortsätter:

– Många med barn som även vill hålla på med annat, eller som satsar mycket på skolan, har våndats dessa veckor och många av barnen känner sig nedflyttade. Och även de som valt Avancerad verkar ledsna över att de inte får spela med kompisar de har tränat med i åratal.

Barnen ska nu välja ett av de tre spåren, och ange som mest tre kompisar de hoppas få med sig till sitt nya lag. Därför berättas det nu också om hur hela lag undersöker möjligheten till, eller redan är på väg att, byta förening.

– Barnen i laget har spelat i uppåt sex år tillsammans och nu ska de splittras. Våra barn gråter och de kan inte fokusera i skolan på grund av det här. Min sons lag har gjort en fantastisk resa med den trygghet och gemenskap de känt.

– Barnen i vårt lag vill hålla ihop, de vill inte splittras. Vi har försökt ta kontakt med sportcheferna men utan resultat.

– Killarna som har format en vänskap och trygghet kommer att förlora det. Barnen är ledsna och oroliga att deras lag ska splittras. Det finns ingen dialog med föräldrarna.

En majoritet av de som svarade på enkäten önskade samtidigt en nivåanpassning i föreningen, men frågan från Djurgården rörde här bara ”i en begränsad del av verksamheten”. Det är oklart om det tolkats som att hela lag enligt föräldrarna borde nivåanpassas, som Djurgården nu väljer att göra.

Det är inte heller någon liten justering, utan sannolikt första gången nivågrupperingen får ett brett och strukturerat genomslag i svensk fotbollsutbildning. En gruppering som kommer ske i flera steg.

Först ska barnen skatta sin motivation och välja hur ofta de vill träna. Redan här sker en första nivågruppering. 

Ska skakas om – varje år

Efter det kommer Djurgårdens tränare att utvärdera alla barn som valt det mest omfattande spåret (”Avancerad”), och lagindela dem efter just nu upplevd förmåga.

En utvärdering som sedan kommer upprepas årligen inför varje ny säsong.

Djurgården kommer alltså varje år skaka om lag för alla barn som valt Avancerad-spåret, för att dela om spelarna efter upplevd nivå. Från 8 år och hela vägen upp till 14 år.

Djurgårdens modell löser problemet att tränare ska försöka identifiera talanger tidigt med en illusion om att samma uppdelning kommer hålla sig år efter år (det gör den aldrig). Samtidigt skapar den ständiga omorganisationen av lag andra utmaningar, där sammanhållning och lagkänsla enligt undersökningar också är två bärande faktorer i vad barn tycker är roligt med idrott.

Hur ska barnen motiveras att fortsätta om de två så avgörande faktorerna kommer påverkas, är en fråga vi inte får möjlighet att ställa till föreningen.

Men om vi för en stund lägger det åt sidan blottläggs en annan intressant frågeställning: Är nivåindelning ens gynnsamt i idrottsutveckling?

Svenska fotbollförbundet har centralt i ett antal poddavsnitt problematiserat nivåindelning. Förbundet skiljer också på nivåindelning (där grupper delas in efter upplevd nivå) och nivåanpassning (där spelarna inom en grupp får träning anpassad efter sin individuella nivå).

Samtidigt har den svenska fotbollsrörelsen länge levt med en föreställning om att ”lika barn leka bäst”. Men stämmer det?

Experter Sportbladet talar med beskriver hur forskningsläget är svagt, för att inte säga obefintligt, på området.

– Vi vill kunna möta spelaren där de är. Lite som att fördela olika matteuppgifter, säger Christian Gentile i Djurgårdens informationsfilm som motivering till klubbens gir och nya vägval.

Från just matematiken finns det också ansatser till att undersöka vinsterna av gruppering.

De tre forskarna bakom studien ”Elevgrupperingar – en kunskapsöversikt med fokus på matematikundervisning” beskriver en rad omständigheter som flertalet säkerligen känner igen från fotbollen.

Att många ser uppdelningen ”som en självklar och relativt oproblematisk metod för att ta hänsyn till elevers olika förutsättningar och anpassa undervisningen därefter”, samtidigt som andra ”ser stora risker och problem”.

Men också att ”diskussioner kring nivågruppering blir ofta polariserade och mycket intensiva”. Det beror enligt forskarna på att nivåindelning ”inte bara är en pedagogisk fråga utan också en ideologisk, en fråga om värderingar”.

”Sämst presterande” saknas

Författarna fortsätter med att lyfta att det finns en utbredd missuppfattning att ett barn antingen har lätt eller svårt för matematik och att det inte kan förändras över tid. Något som rimmar väl med den inom idrotten utbredda missuppfattningen om ”talang” som en statisk egenskap (något barn har eller saknar).

Men de beskriver också hur det i den internationella litteraturen i stort sett saknas erfarenheter från nivågrupperingar med speciella satsningar på de ”sämst presterande” grupperna.

Något som även det rimmar bekant från svensk fotboll där nivåindelning i första hand ofta verkar handla om att skilja de just nu bästa från ”resten”, och sedan centrera resurserna kring den lilla gruppen.

I Djurgården är det också bara de barn som valt den mest krävande inriktningen som ska grupperas. Om klubben verkligen tror på filosofin med nivåindelning, varför bara rikta den mot en grupp?

När det kommer till själva genomförandet beskriver forskarna också risken att snabbt utvecklade elever leds förbi vissa avsnitt av undervisning, som skulle kunna vara både berikande och utvecklande.

De lyfter hur de duktigaste eleverna kan få ökade möjligheter av nivågruppering, och att det sker om de i så fall också för tillgång till en utökad studiekurs och möjligheter att lära sig mer.

Det är alltså undervisningen, och inte grupperingen, som ger resultat.

I Djurgårdens informationsmaterial framgår ingenting om hur spelarutbildningsplanen ska justeras eller anpassas efter respektive grupp. Bara att alla ska följa den.

Forskarna lyfter samtidigt hur sannolikheten att nivåindelning skapar goda inlärningseffekter ser ut att öka ju mer avgränsade kunskapsområdena är. ”Då sker denna omgruppering inför eller inom varje ämnesområde.”

Något som kan tala för att nivåanpassning inom lag, där spelarna sorteras efter kunskap på respektive område inom träningen, kan vara att föredra framför nivågruppering av hela grupper.

Sammanfattningsvis skriver författarna att forskningen inte ger ett enkelt svar på om nivågruppering är bra eller dåligt när det gäller elevers prestationer.

”Några generella prestationsvinster med nivågruppering kan inte beläggas med forskning men inte heller motsatsen, det vill säga att prestationerna skulle bli sämre eller att inte några elever skulle kunna dra fördel av nivågruppering.”

Forskarna listar också ett antal dokumenterade problem med nivågruppering som de menar är viktiga att förhålla sig till. Bland dem återfinns till exempel påtaglig stress i de duktiga grupperna och att elevernas självkänsla och självbild kan påverkas negativt.

Hur Djurgården ska motverka de här riskerna är en motiverad fråga att ställa till klubben. Men också hur de ska säkerställa att indelningen inte skapar en årlig jakt på plats i den bästa gruppen (som i idrotten ofta innebär prestige och en upplevd utvecklingsfördel)?

För om klubben redan upplever utmaningar med föräldrar som genom olika grepp (sortering, externa tränare och så vidare) försöker pressa hela lag framåt: Hur kommer det här se ut när det är enskilda barn som kanske ska tryckas upp genom systemet?

Uppenbart är att redan från start kommer ställa stora krav på barnen.

I Djurgårdens enkät fick vårdnadshavarna också svara på hur ofta de vill att deras barn ska träna. Det bristande underlaget formerades som:

1-2 träningar i veckan: 30 procent

2-3: 38 procent

3-4: 28 procent.

Intressant vore att fråga Djurgården hur många som senare valt respektive spår. Grannklubben AIK försökte sig nämligen också på ett mer flexibelt system för ett antal år sedan, men stötte på patrull när det började gå status i att välja det mest krävande alternativet.

Resultatet i AIK blev att en stor andel barn angav att de ville träna massor, men att betydligt färre av dem senare dök upp. Vad har Djurgården lärt av AIK? Hur ska de motverka samma problem?

Antalet träningspass med tillhörande matcher i Djurgården är också exceptionellt högt, även jämfört med internationellt erkända storklubbar. 

2022 rapporterades om hur en typisk akademiklubb i England spelade en match och hade tre träningspass per vecka för 12–åriga spelare. Tre dagar i veckan var de helt lediga, vilken även gällde 13- och 14-åringarna som dock hade ett ytterligare pass en av träningsdagarna.

Samtidigt spelade akademibarnen mängder med fotboll, men sysslade också med ett stort antal andra idrotter, även utanför klubben.

Siffrorna bekräftas i en annan studie, publicerad 2021, där 76 spelare från en ”kategori 1-akademiklubb” (den högsta klassificeringen) i England studerades.

Det genomsnittliga antalet träningspass per vecka var även där tre stycken från 12 upp till 14 år.

Klart: Finns risker

Det stämmer också väl överens med hur dagens världsstjärnor växte upp.

När de professionella europeiska klubbarnas intresseorganisation (ECA) 2012 gjorde en genomgång av ett antal akademier i Europa uppgav såväl nederländska Ajax som spanska FC Barcelona att de inte tränade med än tre gånger i veckan upp till åtminstone 12 års ålder.

Två klubbar som länge ansetts vara långt fram, om inte allra längst fram, när det kommer till spelarutveckling.

Barcelona uppgav också att tränarna normalt var väldigt unga och saknade erfarenhet av fotboll på högre nivå, samt att deras barnlag upp till 13 år i första hand spelade i lokalt seriespel.

Varför låter Djurgården barn så unga som åtta år träna mer, och spela ännu fler matcher? Hur kommer den belastningen påverka barnen?

För klart är att det finns risker.

Forskarna David I.Andersson och Anthony M. Mayo varnar i en artikel publicerad 2017 för repetitiva rörelser och överdriven stress på utvecklande muskuloskeletala system (stödjevävnad, ben och ligament). De nämner särskilt risken för underkroppsskador på fotbollsspelare och indicier som tyder på att barn är extra utsatta i sina växtspurtar, när benlängden ökar betänkligt samtidigt som muskelstyrkan inte utvecklas i samma takt.

Rapporter har också visat att tonåriga flickor som specialiserat sig på en enskild sport i tidig ålder löper fyra gånger så stor risk att drabbas av Schlatters sjukdom (en åkomma som leder till smärtor i knäna) än jämnåriga tjejer som ägnat sig åt flera idrotter.

Men utöver riskerna finns det också frågor att ställa till Djurgården kring nyttan av att börja med så omfattande fotbollsträning så tidigt.

Forskare varnar bland annat för att en för tidig start med specialiserad träning också riskerar att leda till en långsam inlärning. Det kan i sin tur skapa frustration och hota motivation, men även resultera i en felinlärning som kan ta tid att lära om när barnen blir äldre.

Andersson och Mayo talar om barns beredskap, att vi inte i alla åldrar har förmågan att lära oss specifika uppgifter.

Ett intressant exempel är en studie från 1992 på det ryska simlandslaget som visade att en grupp aktiva som lärt sig simma senare (kvinnorna i snitt vid vid 10,5 år och män vid 9,8) och specialiserade sig senare (12,6 år/12,1) behövde kortare tid på sig för att nå landslaget – och dessutom sedan höll sig kvar där längre – än en grupp som tidigare lärde sig simma (6,8/7,7) och specialiserade sig (9,8/10).

En annan studie på just simning visade också att barn som började simträning vid tre års ålder behövde fyra gånger så mycket träning för att lära sig, än de som började vid åtta år. För de som startade senare krävdes sedan också färre lektioner för att nå mer avancerade nivåer av simning.

Andersson och Mayo varnar här för att en felinlärning är svår att senare justera, eftersom tidigt inlärda vanor sorteras högre i kroppens hierarki. Det kan vid en första anblick eventuellt locka tränare till specialiserad träning tidigt – för att lära barnen ”rätt sätt” – men det är enligt forskningen sannolikt ett feltänk.

Detta beroende på att barnet måste vara redo, men att det också är gynnsamt för barnen att lära sig hur de ska utvecklas på egen hand.

Att lära sig att lära, och inte bara bli instruerad.

Forskarnas sammanfattning är att varningarna inte handlar om risker med att börja idrotta för tidigt – utan med att specialisera sig för tidigt.

Sett till ett bredare underlag går det också att slå fast att om det finns något samband mellan mycket träning i en enskild idrott tidigt och senare framgångar på seniornivå så är det snarare negativt än positivt. Att träna mycket organiserad fotboll tidigt minskar snarare dina chanser att bli bra senare.

Hur tänker Djurgården kring det när de öppnar möjligheten för åttaåriga barn att träna fotboll fyra gånger i veckan, spela seriematch varje helg och addera matchsammandrag samt träningsmatcher i ”samråd med föreningen”.

– Det är mycket träning, men det är också professionella tränare som ser till att man har en viss balans i innehållet så att kroppen orkar mycket träning över tid, säger Christian Gentile om Avancerad-spåret i klubbens introduktionsfilm.

Träningsmängden har pressat upp priserna för deltagandet. Men här finns också frågor att ställa kring vad föräldrarna egentligen ombeds betala för.

I Djurgårdens föräldraenkät uppgav 59 procent av de som svarade att de tycker att en rimlig maxkostnad för att spela fotboll i föreningen ligger mellan 2 850 till 5 999 kronor. Det framgår av det begränsade material Sportbladet fått loss inte om det fanns ett ännu lägre val bland svarsalternativen.

Nu kommer priserna variera mellan 4 750 och 10 000 kronor för Flex, 3 750 och 12 000 kronor för Bas och 11 250 och 20 000 kronor för Avancerad.

Kostnaderna kan också jämföras med siffror Sportbladet sammanställt över lagen i stockholmsfotbollens P11-serier.

Avgiften för en plats i ett lag i den mest sportsligt utmanande serien (där även akademilag ingick) var då i snitt 7 538. I de fem serierna bakom varierade snittpriset mellan som minst 2781 och som mest 3281.

Gentile beskriver i introduktionsfilmen att Djurgården i dag har ett maxtak på 18 250 kronor per lag och år.

– Det är väldigt mycket pengar om man är åtta år och vill spela fotboll några gånger i veckan, och så kommer laget man är med i fram till att det är bra att spendera 18 250 kronor. Det tycker inte vi är bra.

Verksamhetschefen beskriver också hur många barnlag redan i dag hyr in externa tränare på egen hand, och att klubben vill styra bort från eventuella svarta löner.

– Där kan vi inte kontrollera att de följer vår spelarutbildningsplan, och vi vet kanske inte riktigt vilka tränare det är. Kan vi inte garanterar spelarutbildningen har vi tappat kontrollen över hur vi vill utbilda vår fotbollsspelare.

Men istället för att försöka kväva efterfrågan på saker som resulterar i höga avgifter och externa tränare, som Djurgården uppenbarligen ser som problematiskt, ska de nu själva försöka ta kontroll över utbudet.

Barnen som tvingas betala mer

Hur ser Djurgården på risken att alla inte kommer ha råd att vara med i föreningens verksamhet? Att talanger faller bort och barn stängs ute från sin stora passion?

Och vad är det egentligen familjerna ombeds betala för?

Barnen i Flex kommer nu betala 2000 kronor i utbildningsavgift för två träningar per vecka med en extern inhyrd tränare. De i Avancerad 7000 kronor för tre-fyra träningar per vecka med tränare från samma bolag.

Samtidigt är antalet barn per tränare som mest dubbelt så många i Avancerad som i Flex (60 respektive 30).

Sett till faktisk kostnad (barn per tränare och tillfälle) bör alltså kostnaden för tränaren vara densamma i Flex som i Avancerad.

Varför betalar barnen i avancerad 5000 kronor mer?

En sak de får är obligatoriska tilläggsprodukter från företaget Skills academy, som också är de som ska hyra ut tränare till Djurgården. Men vilka är de? Och vilket värde finns i produkterna och tjänsterna som tillkommer?

Företaget ägs till delar av svensk fotbolls meste landslagsman genom tiderna Anders Svensson, tillsammans med bland andra av dataspelsmiljardären Fredrik Wester.

Verksamheten kretsar i sin tur kring företagets egna utvecklingscenter där den från USA importerade Toca-tekniken appliceras.

I grunden handlar det om träning med en bollmaskin, som är tänkt att ge spelaren betydligt fler bollkontakter och därmed mer effektiv utveckling än ordinarie fotbollsträning.

Djurgården understryker i sin kommunikation att tränarna ska följa klubbens egen spelarutvecklingsplan, men varför de valt att anlita just Skills är en fråga som lämnas obesvarad.

Det gör också vilken utbildningsnivå tränarna nu förväntas ha.

Klart i kommunikationen är att de ska vara ”utbildade och anställda”, men vilken form och grad av utbildning hittar Sportbladet inget svar på.

Det vi ser är en annons i sociala medier från företaget där de söker ”erfarna tränare som brinner för utveckling och utlärning”.

Vilka krav ställer Djurgården på tränarna? Vilka förväntningar kan föräldrarna ha?

Lagen i Djurgårdens verksamhet som ska träna fyra gånger i veckan får också en så kallad ”screening” hos Skills academy. Här mäts spelarnas fysiska egenskaper, och de får även möjlighet att jämföra sig med andra barn i samma åldersgrupp.

Men utöver det testas också saker som bollkontroll och ”spelintelligens”, där en övning går ut på att ta emot en boll och snabbt uppfatta vilket av flera mål som plötsligt lyses upp – för att därefter placera bollen i rätt nät.

Utbudet av den här formen av träningsredskap växer inom idrotten, men forskare (däribland Job Fransen på Sydneys tekniska universitet) varnar för att tecknen på att den här typen av kognitiv träning sedan faktiskt går att överföra till färdigheter på till exempel fotbollsplanen är svaga.

Grundfrågan är enkelt förklarat om tekniken verkligen gör att du tränar på fotboll – eller om den bara innebär att du tränar på själva momentet i den isolerade miljön. Om du därmed blir bättre på att hitta medspelare på planen, eller bara lampor i träningscentret.

Hur mycket Djurgården betalar för screeningen, och vilken nytta de ser av den för sina lag, är ytterligare en fråga som lämnas obesvarad.

Men Skills-avtalet kommer också med fler saker, som fri gruppträning och en årlig träff med en fotbollspsykolog.

Samtidigt visade en kortare studie på Toca-konceptet inga fördelar med träningen i jämförelse med fotbollsträning, och en annan att träningen med maskinen gav större intensitet i mikrorörelser men inte nådde upp till samma fysiologiska intensitet som ett traditionellt teknikpass.

Några mer omfattande studier saknas, och robusta vetenskapliga belägg därmed också.

Men hur ser Djurgården på studierna som finns, hur säkerställer de nyttan och kvalitén i den produkt de köpt in – och varför ska åttaåringarna betala för att träffa en ”fotbollspsykolog” en gång per år?

Och om Djurgården ser ett behov av det: Vad i fotbollen har skapat det behovet?

Hur den repetitiva träningen rimmar med forskningens varningar kring just sådan – och risken att möjligheten till fri gruppträning ytterligare adderar belastning till en redan generös träningsmängd – är frågor som också lämnas obesvarade.

– Anledningen till att vi vänder oss till ett externt företag är för att vi vill kunna garantera skickliga tränare över tid, säger Gentile i introduktionen.

Men innebär inte en extern partner tvärtom att Djurgården förlorar kontrollen över skicklighetsnivån och lojaliteten?

Verksamhetschefen tar också upp ett annat skäl: Att egna anställda tränare skulle riskera att skapa en intern konkurrens där ledarna slåss om att visa resultat för att flyttas upp i verksamheten.

Men hur motverkar klubben att det externa företaget och dess tränare också skapar ett upplevt behov av att visa upp resultat för att motivera sin nota?

Hur ser de på risken att de föräldratränare som fortfarande är helt avgörande i alla spåren kommer formera lag på match för att få just deras spelare att skina?

Hur ska de motverka val och bortval?

Hela idrotten är i dag många gånger konstruerad som en utslagningstrappa, där resurserna förr eller senare centreras kring ett fåtal i toppen.

Följden har blivit belagda stressmoment där barn tidigare och tidigare slåss om att utvecklas snabbt, för att på så sätt få plats i prestigefulla utvecklingsmiljöer (akademilag, TV-puckslag, idrottsgymnasier och så vidare).

Den här risken är redan en realitet i Djurgårdens akademilag, som från tio års ålder kommer fortsätta löpa parallellt med den nya spårverksamheten. Men risken att det nya spårvalen kommer spä på kampen och utslagningen är uppenbar.

Att det blir en kamp om att komma med i de främsta nivåindelade lagen i Avancerad-spåret. Att delar av verksamheten mellan åtta och tio år förvandlas till en upplevd uttagningskamp inför akademins start.

Finns det därmed en risk att ambitionen att få fler att spela fotboll längre kommer resultera i det motsatta?

En svaghet i idrottsforskning är att få undersökningar gjorts på de som faller bort längs vägen mot eliten. Därför är kunskapsläget fortfarande relativt svagt gällande varför barn lämnar idrotten, och hur det påverkar dem.

Men det finns pusselbitar att studera.

2020 presenterade Ung livsstil en studie på varför barn i mellan- och högstadiet samt gymnasiet lämnar en idrottsförening. Deras resultat visade att andelen som lämnade idrotten helt var högre bland barn som inte bodde med båda sina föräldrar, hade låg socioekonomisk status eller utländsk bakgrund.

Bland skälen till att man lämnat idrotten angav störst andel av barnen att de tröttnat eller blivit mer intresserade av andra saker. Mycket få uppgav dock att de slutat av anledningen att de fått beskedet att de inte platsar längre.

”Mer direkt utslagning tycks alltså knappast förekomma. Möjligen kan det bland de som lämnar idrottsförening helt finnas vissa tecken mot en mer ’indirekt’ utslagning. Mellan 10 till 20 procent av de som lämnat uppger att ett skäl är att de själva känner att de inte platsar.”

Tidigare rapporter har beskrivit idrotten som en ”en selektionsarena”, där de som ”redan är populära och accepterade hos sina jämnåriga stannar kvar, medan de som inte upplever sig ha dessa personliga attribut mer eller mindre frivilligt väljer att avbryta sitt deltagande.”

Det går alltså inte att blunda för risken att direkta selektionsprocesser påverkar barns självkänsla eller sociala status så att de senare självmant väljer att lämna.

En intressant aspekt av selektionen i Djurgården är att den nu kan påverka barnen på olika sätt, och i olika steg. Kanske såväl positivt som negativt.

Risken med de årliga urvalen är att barnen som hamnar i sportsligt sämre lag påverkas negativt. Samtidigt kan de teoretiskt – om de ändå stannar kvar i föreningen – också påverkas positivt genom möjligheten att få skina i den mindre prövande miljön.

Hur Djurgården ska motivera barnen genom processerna är en intressant fråga att ställa.

Projektet ”De avgörande åren” från 2004 som under tre års tid följde fotbollsungdomar 13-15 år visar också hur förändringar i verksamheten, som ändrade spelformer eller förändrade förväntningar, kan ha samband med avhopp.

Hur ser Djurgården på det, när de nu ska blanda om lagen i ett av spåren varje år?

Socialt kapital i form av skolkompisar eller andra kamrater i verksamheten, erkännande av kompetens och bra ledare ökade samtidigt viljan att fortsätta. Men intressant nog påtalades också att intresse för andra aktiviteter utanför fotbollen snarare verkade leda till att barnen och ungdomarna fortsatte spela, än att de slutade.

Vilka möjligheter lämnar de fyra möjliga träningarna, och matcherna på det, i Djurgårdens verksamhet från åtta år de barnen att odla andra intressen? Är risken att de från början mest motiverade blir för enspåriga, och därmed lämnar idrotten i förtid?

Ung livsstils rapport visar också på betydelsen av att se till att motivera barn att fortsätta idrotta.

”En jämförelse mellan barn och ungdomar som lämnat och de som är kvar i idrottsförening visar mycket entydigt att de som lämnat har klart lägre hälsa och livskvalitet”, skriver författarna och uppger bland annat att andelen barn som skattar sin hälsa som ”inte bra” är dubbelt så hög bland de som lämnat idrotten.

Studien ”Föreningsidrott som socialisationsmiljö” från 2009 visade ändå hur bara hälften av de som idrottar i 10-årsåldern fortfarande gör det vid 18 år.

Barnen i studien fick då dessutom ange hur ofta de upplevde att de under de senaste sex månaderna haft huvudvärk, varit oroliga eller nervösa, haft besvär att sova, haft magont eller ont i ryggen.

Resultaten visade att de som deltog i en idrottsförenings verksamhet redovisade något lägre frekvens av psykosomatiska besvär än de som inte var med. Det var också mer vanligt att de som rapporterade flera psykosomatiska besvär slutat att idrotta för att de inte trivdes med kompisarna, kände för hög press på att prestera, inte tyckte om tränaren eller tyckte det var för dyrt.

Att lämna idrotten får alltså negativa effekter på barns fysiska hälsa. Men avsked från de mest intensiva elitmiljöerna har också visat sig innebära allvarliga risker för den mentala.

I en brittisk studie publicerad under 2024 beskrivs hur fotbollsspelare ”dör två gånger”. En gång när de slutar, men den första gången när drömmen om en proffskarriär försvinner och de förlorar sin sedan barnsben uppbyggda idrottsidentitet.

Här beskrivs utifrån tidigare litteratur hur bara en procent av akademispelarna i Storbritannien når lyckade seniorkarriärer, och hur de som väljs bort längs vägen uppvisar ökad risk för psykologisk stress som ångest och depressioner.

Extremt sällsynta exempel när det lett till självmord, eller på annat sätt förkortad livstid, förekommer också.

När spelarna väljs bort försvinner helt enkelt en del av deras identitet men också ett socialt sammanhang.

När spelare ska flyttas mellan lag i Djurgården kommer det säkerligen också påverka barnens identitet och upplevda värde. Men kanske kan det tydliga skyddsnätet med ett nytt socialt sammanhang i ett annat lag nu hjälpa?

Hur har Djurgården reflekterat kring det här?

Kanske kan lagen, som inte delas upp efter redan konstruerade sociala grupper (klasskamrater eller kompisar) också erbjuda fler sociala möjligheter.

Samtidigt bör frågor ställas kring de med högst träningsmängd. Hur starkt är deras sociala och identitetsmässiga skyddsnät om de helt tröttnar på sporten som då tagit en så omfattande del av deras barndom i anspråk?

I den brittiska studiens egen undersökning, på åtta tidigare professionella spelare mellan 22 och 37 år som spelat minst två år i en fullt betald akademi, beskrivs tre teman. Att hela spelarnas identitet formats utifrån deras fotboll, när fotbollsbubblan spricker och hur fotbollen fortsätter vara central i deras liv.

Här uppger spelare hur de prioriterade fotbollen framför allt (till och med före romantiska relationer) och risker påtalas att idrotten står i vägen för spelarnas personliga utveckling.

Spelarna beskriver också hur såväl föräldrar som klubbledare kvävde möjligheterna att söka andra intressen och identiteter.

Hur jobbar Djurgården med att säkerställa att den kulturen inte uppstår, eller vandrar ner i åldrar, när lag ska formeras efter upplevt intresse?

Hur ska Djurgården hjälpa barnen att också hitta en identitet utanför fotbollen och säkerställa möjligheterna till utvecklande multiidrottande?

Medverkande i den engelska studien beskriver vidare avskedet från fotbollen som det värsta som hänt dem. Att de förlorade sin identitet, sin status och sin självkänsla och flera vände sig sedan till alkohol, betting eller droger för att stå ut.

Men andra upplevde faktiskt utslussningen som en välsignelse, efter att ha känt sig slutkörda och under konstant press inom fotbollen. Här beskrivs en ambivalent inställning till statusen som kommer med att vara en lovande fotbollsspelare. 

Att den ger bekräftelse, men också innebär en press att hela tiden leva upp till identiteten.

Men även när spelarna i studien slutat fortsatte fotbollsidentiteten att definiera dem. Detta genom att människor runt dem fortfarande såg dem som fotbollsspelare.

De gick från att vara ”fotbollsspelaren” till ”ex-fotbollsspelaren”. 

Anmärkningsvärt nog vittnar spelarna också om hur illa de behandlats under sin tid inom fotbollen ("det är barnmisshandel där 95 procent av ungdomsspelare bara används som kanonmat”), men efteråt också om en tacksamhet över hur upplevelserna gjort dem till mer motståndskraftiga individer. 

Rapportförfattarna konstaterar dock att de beskrivna positiva konsekvenserna snarare ska uppfattas som en upplevd styrka över att ha lyckats överleva, än att behandlingen under karriären i sig ska ses som utvecklande.

Studien lyfter till sist behovet av att utveckla positiva normer inom klubbar och lag.

”Klubbar står inför utmaningen att främja en kultur som kombinerar disciplin och konkurrenskraft på planen med erkännande och respekt för individers olika ambitioner och identiteter”, skriver forskarna.

Hur ska Djurgården lyckas främja en sådan kultur när de ska formera om lagen och de sociala konstruktionerna varje år? När de definierande tränarna inte heller är fostrade inom Djurgårdens kultur, utan kommer från ett externt företag?

Djurgårdens nya system är samtidigt konstruerat med just ”erkännande och respekt för individers olika ambitioner och identiteter” i ett av de första rummen. Kommer det hjälpa?

Dock måste frågan lyftas om effekten av systemet – i det fall det även i Djurgården blir status att välja den mest tidskrävande vägen – kommer bli den motsatta till ambitionen.

Att de flesta barn i praktiken tvingas in i samma system, normer och identitet. Med alla risker det i så fall medför kring avhopp och negativa hälsoeffekter.

Experter och forskare Sportbladet talat med varnar också för en potentiell fälla i Djurgårdens verksamhet. Att enskilda spår – oavsett hur de faktiskt fungerar – kommer framstå som mest lyckade.

Sett till forskning på lyckade karriärsvägar bör belastningen i Flex eller mittenvägen Bas i Djurgårdens nya verksamhet rent teoretiskt vara den mest gynnsamma i talangutveckling. Detta då de erbjuder en tillräckligt stor träningsmängd, men samtidigt ger barnen möjlighet att utforska andra delar av livet och ägna sig åt fler idrotter.

Faktorer som visat sig vara gynnsamma gällande motivation respektive motorisk utveckling, men även förebygger skador och utbrändhet.

Samtidigt har studier visat att utbildade tränare har positiv effekt på talangutveckling. I Djurgårdens fall har dock de arvoderade sådana uteslutande placerats i de grupperna som tränar minst respektive mest.

En risk som lyfts är därför att de grupperna kommer dra fördelar av en bättre träning, något som i förlängningen riskerar att misstas för att även mängden träningspass och matcher är mest gynnsam där.

Men risken finns också att utbildade tränare upplevs som en förutsättning. Något som riskerar att driva upp kostnaderna ytterligare.

(Här ska påtalas att andra experter, likt tyske Arne Güllich som är en av världens ledande forskare på området, beskriver utbildare tränare i tidig ålder som en onödig lyx.)

På kort sikt är också hotet överhängande att spåret som tränar mest kommer uppfattas som bäst eftersom de kommer få snabbast utveckling. Forskningen visar dock tydligt att tidig specialisering ger snabba resultat – men faktiskt är en nackdel när det kommer till en senare lyckad seniorkarriär.

Konstruktionen ställer med allt det här i åtanke omfattande krav på hur Djurgården fortlöpande utvärderar verksamheten, men kommer också skapa utmaningar för klubben i hur den upplevs av barn och föräldrar.

Utmaningar som delas av den mer traditionella föreningsmodellen, men här riskerar att bli ännu tydligare.

Hur planerar Djurgården att arbeta med det?

När allt kokas ner är det dock större och mer omfattande frågor som hänger kvar.

Vad innebär det när en lagidrott individanpassas?

Hur kommer de inom idrotten många gånger redan överengagerade föräldrarna påverkas när de ekonomiska insatserna är betydande, och verksamheten uttalat ska anpassas efter deras barns behov?

Hur ska fotbollen leva upp till regeringens förmaning att fostra våra barn i demokratiska värderingar, när verksamheten inte längre ska formuleras efter majoritetsbeslut utan individuella val?

Hur rimmar det ökade individuella fokuset med alliansstyrelsen i Djurgårdens övergripande vision att klubben i alla sina verksamheter ska ”få människor att växa genom idrottens gemenskap för samhällets bästa”.

Men framförallt: Vad är en klubb? Vad är dess syfte?

Vad är egentligen Djurgårdens värde i det här?

Klubben understryker i sin kommunikation att de externa tränarna ska använda Djurgårdens spelarutbildningsplan. De jobbar också på en gemensam spelmodell för alla ungdomslag, då det ”ska gå att känna igen ett Dif-lag”.

Identiteten är alltså viktig för föreningen. Klubbmärket ska betyda något.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att hela förändringen innebär att barnen själva, och inte Djurgården, kommer bestämma hur ofta de ska träna och spela match.

Det blir nu upp till barnen att ta reda på vad som är den mest gynnsamma vägen mot den eventuella drömmen att en dag spela i föreningens a-lag.

Borde inte Djurgården – utifrån kunskap och erfarenhet – bestämma hur ofta spelarna ska träna? Borde inte de som är experter på området avgöra vad som är mest gynnsamt för barnen som människor och fotbollsspelare? Och inte minst även för föreningens ambition att fostra framtida elitspelare?

Är inte det hela kärnan i deras uppdrag? Är inte det vad som särskiljer en fotbollsklubbs uppgift från en gymverksamhet?

Vad skiljer annars en idrottsförening från ett vanligt företag som helt styrs av efterfrågan? Och varför ska idrotten, men inte gymkedjan, få statliga bidrag om verksamheten snart är likartad?

Men frågorna är fler.

För berodde inte lotteriet som klubben upplevt också på just det, att ramarna var för lösa? Att föreningen inte hade en tillräckligt tydlig plan, och dessutom godkände undantag från gällande antal träningar och annat vid förfrågningar från enskilda lag.

När det kommer till farhågor om stor träningsmängd hänvisas det i introduktionsfilmen nu till de inhyrda tränarnas kunskap. Arvoderade ledare som ska planera och leda hela den dagliga verksamheten. De ska visserligen ha Djurgårdsjackor på sig, men de är trots allt fotbollsknektar vars allians kan skifta över en natt.

Var tar klubbkänslan vägen i allt det här? Vad händer med lagkänslan i ständigt förändrade grupper?

Vad återstår av laget när lagidrotten blir individuell? Hur kommer det påverka Djurgården, men också fotbollen?

Men det finns faktiskt en till helt överordnad fråga.

För i den föräldraenkät Djurgården inte ville lämna ut uppgav nämligen 86 procent av de svarande att Djurgårdens barn- och ungdomsverksamhet redan mötte deras förväntningar bra, väldigt bra (tillsammans 67 procent) eller till och med utmärkt (19 procent).

Bara 15 procent ansåg att den inte mötte deras förväntningar.

Om den stora poängen med revolutionen av Djurgårdens verksamhet nu är att bättre möta barnens individuella behov: Talar inte enkäten tvärtom för att de redan gjorde det?

Interna rapporterna från AIK:s akademi