”Höll i min son – fruktade för mitt liv”
Publicerad 2014-12-01
Andreas Haddad om sin självbiografi
Kriminalitet? Droger? Pappan som lämnade?
Jo, men allra främst vill Andreas Haddad trycka på något annat.
I en intervju med Sportbladet berättar han om syftet med självbiografin "Helvetet – tur och retur":
– Idrotten hjälpte mig ur min sorg, identitetskris, osäkerhet i skolan. Jag vill hjälpa ungdomar innan de tar sina avgörande steg i livet och bevisa att man aldrig ska ge upp sina drömmar, även om du är i mörkret och inte ser något ljus.
Han blickar upp mot strålkastarna på Södertälje Fotbollsarena. Andreas Haddad har spelat här många gånger. Med Assyriska, mot Assyriska – men en gång varken med eller mot någon.
”Smög ut på kvällen med fotbollsskorna och bollen. Såg stadion breda ut sig. Kom fram till gallret. Dörren var låst. Men inget skulle stoppa mig nu. Klättrade över staketet som en panter. Gick fram mot gräset och slängde ut bollen på planen. Såg den studsa och kände hungern.”
Den här biten i 32-åringens självbiografi "Helvetet – tur och retur" är gripande. Efter att ha fått beskedet av läkarna att han var fotbollsinvalid vaknade han en morgon – två år efter domen – utan smärta i hälsenan.
– Jag har aldrig fattat hur det var möjligt. Visst, frugans farmor la siboro – assyriska för ett slags heligt band – runt min fot och jag smorde in foten i olja. Men att smärtan plötsligt var borta…
Haddad reflekterar.
– Det enda jag gjorde på morgnarna var att känna om jag hade ont. Och det hade jag. Pappa sa: ”Andreas, du kanske måste acceptera att det är slut. Gud har andra planer för dig, så sluta tänka på fotbollen.” Men jag gav aldrig upp.
"Mycket kasino och kokain"
Andreas Haddad slog igenom för nio år sedan. Då ledde han allsvenska nykomlingen Assyriska till seger mot IFK Göteborg och var en slags symbol för klubben.
Kaxigheten, charmen. Det ofullständiga, den lilla som ville göra det stora. Eller lilla – Haddad är stor och stark. En targetplayer. Det vet Örebro och Brommapojkarna, det visste danska Vejle och norska Lilleström och till och med omanska Al Orouba. Det visste han också – men så kom beskedet om att han aldrig mer skulle kunna sparka boll.
Haddad tog ut ilskan på läkarna:
”Vadå slut!? Du vet ingenting! Vet du hur mycket jag har kämpat!?”
Kampen började i Solna, där Andreas växte upp utan pappan som lämnade. Det var inte förrän han började gymnasiet som relationen återupptogs.
– Jag praktiserade på hans restaurang och vi fick tillbaka kontakten ordentligt när jag blev klar för Assyriska som 17-åring.
Var det svårt att förlåta honom?
– Jag är en förlåtande person. Om du inte gjort något brutalt räcker det med att du ber om ursäkt och menar det. Varför ska jag inte förlåta något som jag kommer att må bra av?
Att döma av självsäkerheten i rösten har Haddad förlåtit sig själv också. När karriären förstördes av sena nätter på Stockholms klubbar snarare än sena träningskvällar i Stockholmsklubbar sökte han kickar och kontanter på kriminella vägar.
– Min fru trodde att vi levde på sparpengarna, men de var slut. Jag gjorde pengar på annat håll. Och ju mer jag tjänade desto mer brände jag. Det var mycket kasino och kokain.
En av bokens vassaste delar är när en kriminell boss kommer till sjukhuset där Haddads fru precis fött parets första barn. Andreas hinner knappt fälla glädjetårar förrän bossen vill snacka med honom.
Inte skulle Haddad komma undan med att blåsa av ett gigantiskt guldrån bara timmar före utförandet.
– Det förstörde en del av upplevelsen med första barnet. När jag tog hissen ner till entrén, sekunder efter att jag precis hållit i min son, fruktade jag för mitt liv. Jag tänkte att om han skjuter mig i knät tar jag det som en man. Men om han siktar högre upp gör jag allt för att komma därifrån levande. Till och med döda honom.
Men han sköt aldrig?
– Nej. Sen gjorde jag en form av avbetalning för att hoppa ur. Gav dem mina kontakter och de jobbade vidare på det.
Till barn utan föräldrar
Kriminalitet, droger och pappan som lämnade. Ändå är bokens budskap något annat.
– Det är en bok i utbildande syfte, om hur idrott räddar och hjälper. Fotbollen hjälpte mig ur min sorg, identitetskris och osäkerhet i skolan. Varje år skiljer sig 20 000 svenska par. Hur många barn lever inte utan sina föräldrar? Jag vill nå ut till dem innan de tar sina avgörande steg i livet, visa att de inte är ensamma.
– Och om hundra personer dömer mig för den jag var, men om en liten pojke eller flicka blir inspirerad av den jag är – då räcker det för mig.
I dag – efter femton operationer och allsvenskt avancemang med Hammarby – arbetar Haddad på Friskvård/rehab och är utbildad idrottsmassör. Och klubblös. Han vet inte hur framtiden på planen ser ut, men han är frisk. Lycklig. Som när han klättrade över grinden på Södertälje Fotbollsarena.
”Drömde mig bort. Det var jag mot världen. Andreas mot alla. Jag avslutade med ett rappt skott mot bortre stolpen. Nätet väste. Jag sprang i full fart mot läktaren, gjorde målgesten jag alltid gjort. Satte händerna i ansiktet och bara gnuggade dem. Öppnade ögonen och jag var kvar.
Mörkret låg över arenan och natten började krypa under staden. Men för mig var det ljust. För första gången på fruktansvärt länge.”