”Förstår inte hur det gick obemärkt förbi”
En av Englands mest lovande spelade i Sverige
Uppdaterad 2017-02-24 | Publicerad 2017-02-02
Det bor 534 invånare i Sveriges geografiska mittpunkt Ytterhogdal.
I höstas var en av dem en av Englands en gång mest aktade fotbollstalanger.
Tillsammans med spelare från Wigan, Middlesbrough och Portsmouth var han i Sverige för en andra chans som nu tagit en av dem hela vägen till allsvenskan.
Ytterhogdal kan beskrivas som Sveriges mittpunkt rent geografiskt men knappast kulturellt. Det bor bara 534 invånare i den lilla orten – varav en inte alls obetydande del är engelsmän.
På Ytterholdal IK:s hemsida presenteras Liam Hardey med meriter från York City, Brad Plant som spelat i Stoksley FC, Liam Harris med ett förflutet i Lincoln City, Jordan W-Robinson som tillhört Middlesbrough samt Wigan, Aaron Oakley från Swindon, Dory Yates från Portsmouth, Joey Massey från Chesterfield, målvakten Kelland Absalom från Wigan och Charlie Bryan med ett förflutet i Rotherham United. De är här för att spela fotboll i svenska division 3 södra norrland.
I höstas, när laget slutade tvåa i serien men förlorade kvalspelet till division 2 i ett dubbelmöte med Nordvärmlands FF, delade de dessutom planhalva på lilla Svedjevallen med ett i England ännu mer välbekant namn. Bruno Pilatos.
”Kan uppnå samma saker som Scholes”
2010 bröt Englands hårt kritiserade ungdomsutveckling ny mark. Finalsegern i U17-EM mot Spanien, 2–1, innebar Englands första stora turneringsseger sedan 1993 och den första någonsin i U17-klassen.
Där och då var också förhoppningarna på spelarna i det guldglänsade laget skyhöga. Föregångarna från 1993 hette Paul Scholes, Gary Neville, Nicky Butt, Robbie Fowler samt Sol Campbell och förväntningarna var nu lika höga på de nya guldmakarna.
– Det finns inga garantier för att den här gruppen kommer uppnå samma saker som Scholes, Neville och Campbell men de har alla chanser. Vi har alltid vetat att den här generationen haft möjlighet att uträtta stora saker, sa managern John Peacock efter finalsegern.
Sju år senare har också ett koppel av spelarna från turneringen rutin från Premier League. Jack Butland spelar i Stoke och stod i mål för Storbrianniens landslag vid OS i London 2012, Nathaniel Chalobah tillhör Chelsea, Saido Berahino Stoke, Andre Wisdom spelar för Red Bull Salzburg på lån från Liverpool, Will Keane spelar för Hull, Benik Afobe i Bournemouth, Connor Wickham i Crystal Palace och förre supertalangen Josh McEachran (som en gång nobbade Real Madrid för spel i Chelsea) tillhör numera Brentford. Allra mest lyckosam har Evertons Ross Barkley varit med 22 landskamper för det engelska a-landslaget på meritlistan.
Sen har vi Bruno Pilatos.
– Han var den stora lovande stjärnan i Middlesbrough då när vi var 16–17 år. England hade Ross Barkley, Harry Kane och alla de där men det var Bruno som var kapten. Alla förväntade sig stora saker av honom, säger kompisen och förre lagkamraten Curtis Edwards.
Stoppades av ett benbrott
Pilatos ledde bland annat det Middlesbrough-lag som vann prestigefyllda engelska Nike Cup för 15-åringar 2008 och därmed kvalificerade sig för Europa-slutspelet där såväl Real Madrid som Juventus sedan besegrades. Mittfältaren hade då, redan som 14-åring, också inlett sin landslagskarriär i Englands pojklandslag och startade 2010 EM-finalen för 17-åringar som ytterback.
– Bruno är en rolig kille! Han är lite korkad ibland men en topp-, topp-spelare och har varit en viktig kugge som spelat varje match i den här turneringen för oss. Han är en fantastiskt spelare på högerbacken, berömde dåvarande lagkaptenen Conor Coady, i dag i Championship-klubben Wolves, efter finalen.
Framgångarna fortsatte även efter turneringen när Pilatos skrev på ett fyraårigt proffskontrakt med Middlesbrough och redan som 18-åring kallades upp till det ett år äldre engelska U19-landslaget. Men när mittfältaren skulle ta det sista steget in i seniorfotbollen stoppade ett benbrott hans framfart.
I januari 2013 valde Middlesbrough att riva den tidigare supertalangens kontrakt och Bruno Pilatos fortsatte karriären i Darlington. En bra start där höll på att förvandlas till en andra chans i toppen av seriesystemen men när Blackburn Rovers till sist, trots ett lyckat provspel, valde att inte värva engelsmannen var det som om den sista luften gick ur Pilatos.
Kontraktet med Darlington bröts och den en gång så hyllade talangen föll genom seriesystemet. Hela vägen till svenska division 3.
”Vi vill ge spelarna en andra chans”
Förra sommaren bytte Bruno Pilatos nämligen sin gamla gamla plats i centrum av den engelska talangutvecklingen till Sveriges geografiska mittpunkt. Han blev då det hittills mest meriterade namnet i den märkliga fotbollssatsning som lite i skymundan har inletts i lilla Ytterhogdal.
Orten är visserligen redan starkt förknippad med fotboll genom tränarprofilerna Tord Grip och Tony Gustavsson men det är Brian Wake som nu verkligen satt en ny prägel på det orange-klädda fotbollslaget.
Wake kom själv till Sverige 2011 som professionell fotbollsspelare när Graham Potter värvade anfallaren till Östersund. Efter att den aktiva karriären avslutats inledde han sin tränarbana i Östersunds U21-lag innan kontraktet löpte ut och britten istället blev spelande assisterande tränare – och så småningom huvudtränare – för Ytterhogdals IK. En ovanligt meriterad tränare på division 3-nivå med spelarmeriter från klubbar i England och Skottland men framförallt en division 3-tränare med ett ovanligt välutvecklat kontaktnät.
Dessutom en 34-åringen som brinner för att ge människor en andra chans.
– Nu har jag fått ett jobb här där jag jobbar med ensamkommande flyktingbarn. Det är på heltid så jag försöker planera fotbollen runt det. Det är ganska mycket att göra men jag njuter av det, säger Wake.
Just en andra chans präglar nu också Ytterhogdals IK. Det var därför Bruno Pilatos var här och det är därför det kommer finnas ett helt koppel av engelsktalande ungdomar på Svedjevallen också kommande säsong.
– Det är unga spelare, 18, 19 eller 20 år, som tillhört professionella klubbar i England på ungdomskontrakt men som inte lyckats. Konkurrensen är så hård i England att många släpps från klubbarna när de fortfarande är väldigt unga men min övertygelse är att du inte kan avgöra om en spelare kommer bli bra när han bara är 19 år. De behöver mer tid för att utvecklas fysiskt, mentalt och taktiskt. Det här handlar därför om att vi vill ge spelarna en andra chans. Vi letar efter killar med rätt attityd som vill komma hit och utvecklas så att vi kan hjälpa dem tillbaka till den professionella fotbollen.
Ytterhogdals erbjudande är sparsmakat men tydligt.
– De får tillräckligt för att äta riktig mat och klubben kan ordna boende men det är allt. Vi talar istället med spelarna innan och säger att det här är en fotbollsmöjlighet. Ni kan inte få stora löner men vi har bra träningsmöjligheter och bra folk i klubben som kan hjälpa er att utvecklas om ni kommer hit. Många killar i England blir släppta från akademier som de tillhört sedan de var tio år gamla och det kommer som en stor chock för dem. De vet helt plötsligt inte riktigt vad de ska göra och vi försöker ge dem en andra chans.
Lever på 5600 kronor i månaden
23-årige Curtis Edwards är en av dem. Engelsmannen kom till Middlesbroughs akademi redan som elvaåring och var en av många klubben hade stora förhoppningar på. Men efter att Edwards utveckling stannat av bröt klubben kontraktet med mittfältaren som till sist valde att ta ett två år långt uppehåll från fotbollen.
– Men jag hade en vän från Middlesbrough (Jordan Pearce) som spelade under Brian Wake. De diskuterade om Jordan kände till någon som skulle kunna vara intresserad av att komma och sedan bjöd Brian in mig.
Edwards flyttade från England till Ytterhogdal bara för att upptäcka att han kommit till en plats som enligt hans egen beskrivning ”inte är mycket mer än en pizzeria och några bäckar”.
– Jag delade en liten lägenhet med Jordan. Det fanns ett kök, en dusch och ett vardagsrum med två sängar i. Det var väldigt litet.
Från att ha tjänat över 26 000 kronor i månader, med alla utgifter betalda, som tonåring i Middlesbroughs akademi fick Edwards nu 5600 kronor i månaden. En bra bit ifrån de Premier League-miljoner alla i akademien hade drömt om.
– Jag var med i pojklandslagen i England så det var klart att jag hade ett bra rykte. Folk förväntade sig att jag skulle spela för Middlesbrough men jag svek mig själv. Attityden mot fotbollen var inte vad den borde ha varit tyvärr.
Engelska experter har länge diskuterat farorna med att landets talanger får såväl uppmärksamhet som rikedomar väldigt tidigt i sina karriärer. Curtis Edwards beskriver också hur många tror att de lyckats innan de ens etablerat sig på seniornivå.
– Folk behandlas för väl när de är unga. De flesta unga spelare nu blir berömda och får stora pengar kastade på sig. De behöver inte jobba särskilt hårt för det och tror sedan att det ska fortsätta gå lika lätt. De förväntar sig inte att behöva jobba, stanna kvar efter träningarna och träna extra. När de sedan tvingas till det vill de inte göra det. Det är ett stort problem. Då är det viktigt att det finns klubbar som Ytterhogdal där du kan få en andra chans.
Hur var det att bo i Ytterhogdal?
– Det var ganska tyst. Men det fanns åtta andra engelska spelare där då så det hjälpte till. Det var riktigt kul om jag ska vara ärlig. Det enda vi kunde göra var egentligen att träna men det var samtidigt en bra grej. Planerna var också riktigt bra.
”Gick vilse längs vägen”
Även om anpassningen till Ytterhogdal gick bra så uppstod problem när laget skulle spela seriematcher på bortaplan.
– Det var väldigt lätt för oss när vi spelade hemma, då tog vi stora segrar, men det var svårt på bortaplan på konstgräs. Det blev väldigt defensivt och tuffa bortamatcher framförallt i Sala och Bollnäs. Jag tror vi spelade oavgjort och förlorade där. Men vi hade aldrig spelat på konstgräs. I England har du kanske det på småplaner när du spelar fem mot fem men aldrig på en fullstor plan.
Curtis Edwards trivdes ändå så bra i Sverige att han inte tvekade att bjuda in en annan gammal vän.
– Jag sa åt Brian att ta hit Bruno. Han var en väldigt bra spelare i Middlesbrough men gick lite vilse längs vägen, lite som jag själv. Han behövde en väg tillbaka så jag talade med honom och Brian tog kontakten för att ta hit honom.
Så i somras kom Bruno Pilatos, killen som en gång setts som en av Englands mest lovande spelare och sommaren 2010 poserade bredvid Ross Barkley vid pokalen efter finalsegern i U17-EM mot Spanien, till Ytterhogdal.
– Bruno var en bra spelare, väldigt teknisk. Tyvärr hade han lite otur eftersom han drog på sig ett rött kort i sin första match för oss och det slutade med att han blev avstängd i fem matcher. Vi höll inte alls med om det beslutet. Men sen spelade han åtta matcher i säsongsavslutningen och bidrog med väldigt mycket, säger Brian Wake.
Vad hände sen?
– Han lämnade tyvärr oss efter säsongen. Han hade svårt att bestämma sig för vad han skulle göra men jag vet att han har en flickvän i England så det slutade med att han skrev på för något lag där av personliga skäl. Sen vet jag inte riktigt hur det har gått för honom.
Wake är samtidigt förvånad över att ingen uppmärksammade att en av Englands en gång allra största fotbollstalanger faktiskt spelade i Sverige i höstas.
– Bruno Pilatos kom hit med ett stort rykte. Han spelade för England och fick ett proffskontrakt med Middlesbrough när han var riktigt ung. Men jag kan inte svara på hur det gick obemärkt förbi att han var här. Jag vet faktiskt inte varför.
Även Curtis Edwards har lämnat Ytterhogdal. Han försvann redan i juni men åkte inte tillbaka till de brittiska öarna.
”Är fortfarande chockad”
Den 26 juni hade allsvenska Östersund behövt förstärkning i träningsmatchen mot Djurgården och managern Graham Potter vänt sig till sin gamle polare Brian Wake. Ytterhogdal ställde upp med fem spelare för att fylla ut ÖFK:s trupp – varav en var mittfältaren Curtis Edwards.
23-åringen imponerade så mycket i matchen att han efteråt bjöds in att fortsätta träna med Östersund. Månaden efter skrev Edwards på ett professionellt kontrakt med den allsvenska klubben och fem veckor efter träningsmatchen mot Djurgården stod han på planen i allsvenska mötet med Gif Sundsvall.
– Jag var chockad. Jag tvivlade på att jag skulle vara tillräckligt bra för att spela där och trodde att jag skulle få svårt att hantera förväntningarna och allt som kommer med det. Men när jag fick chansen var det självklart att jag inte kunde tacka nej. Men jag var chockad. Jag tror inte de tänkte värva någon när de bjöd in oss till matchen mot Djurgården, de ville helt enkelt bara få in några fler spelare, men Brian sa till oss innan att inte känna någon press utan bara gå in och njuta av det. Så jag ville bara göra mitt bästa och gjorde en bra match.
Nu förbereder sig Curtis Edwards, 23 år gammal, för sin första hela säsong som professionell fotbollsspelare på seniornivå.
– Förhoppningsvis kan jag starta några matcher den här säsongen och hjälpa laget till en bra position i ligan. Men jag har inga stora individuella mål. Jag är fortfarande chockad över vad som händer.
Det har gått väldigt bra för dig men hur har det gått för Bruno Pilatos?
– Jag tror att han spelade i niondedivisionen i England nu, det är ingen bra serie. Jag tror tyvärr inte att han kommer att få någon proffskarriär.
De fick båda en andra chans med skillnaden att Curtis Edwards tog den. I vår spelar 23-åringen därför allsvensk fotboll samtidigt som en ny grupp med en gång hyllade engelska fotbollstalanger kliver ut på Svedjevallen i Ytterhogdal med förhoppningen att kunna göra samma sak.