”Förstår ibland inte själv vad jag säger”
Publicerad 2012-10-01
Rikard Norling om Ranelids hyllning och hur han kopplar bort fotbollen i hemmet
Den allsvenska guldstriden engagerar hela fotbolls-Sverige – snart dygnet runt.
Men en man i dess mitt stänger av den helt när han kommer hem – bokstavligen.
– Vi har aldrig tv:n på hemma om det finns en risk att jag är med där, säger Rikard Norling.
Möt Malmötränaren i en öppenhjärtig intervju om hur han skyddar barnen från hans jobb som topptränare, om hur frun är hans hobby och om Ranelids hyllningar.
Intervjun med Rikard Norling, 41, är den sista av fyra i en serie där vi träffar tränarna som är inblandade i guldstriden.
Peter Gerhardsson har förklarat hur han pratar med sin mamma titt som tätt och analyserar sitt Häcken.
Andreas Alm har berättat hur han har ”småterapisnack” med sina barn om jobbet i AIK.
Norling tar, mycket medvetet, inte med sig jobbet som MFF-tränare hem till sin stora familj – frun och de fyra barnen på 16, 12, 5 och 2 år.
– Min fru finns alltid till hands om jag har behovet. Men det är inte så att vi går igenom det. Absolut inte! Jag är helt tom när jag kommer hem. Det är som hårfrisörskor och bilmekaniker. När de kommer hem vill de inte ställa sig och lägga hår eller byta olja på någons bil. Skulle jag komma hem och återigen behöva höra det som jag redan pratat med journalister, spelare, fans, styrelse om skulle jag nog inte trivas hemma, säger Norling när vi, för att få lugn och ro, slagit oss ner i domarrummet på Swedbank Stadion efter ännu en (stängd) träning.
– Jag är deras pappa och oavsett om man vinner eller förlorar eller får sparken eller inte gör det ingen skillnad på hur de ser på mig som sin pappa. Därför har vi gjort ett medvetet val att aldrig ha dagstidningar hemma och vi har aldrig tv:n på om det finns en risk att jag är med där. Så har vi alltid haft det. Det känns bra. Det funkar för oss.
”Mogen att hantera det”
Men det går förstås inte att hålla den 16-åriga dottern borta längre från vad som skrivs och sägs om pappa i media.
– De tidningar som inte finns hemma finns nu i hennes mobil. Men det är tidens tand och hon är kanske mogen för att hantera det. Hon har ju vuxit upp med mig som tränare och härdats i skolor och så.
Är det någon särskild händelse som föranlett de här restriktionerna för barnens skull?
– Nej, inte alls.
Han diskuterar inte sitt jobb med sin 65-åriga mor i Järfälla heller.
– Men för en vecka sedan kommenterade hon för första gången något som stod om mig i media.
”Mamma gillar Ranelid”
Det handlade om Sportbladets uppslag där vi lät författaren Björn Ranelid kommentera och betygsätta några av Norlings alla metaforer genom åren.
– Hon var den första som sms:ade och skrev att det här måste jag läsa.
Sonen hyllades av Ranelid och då blev modern stolt.
– Min mamma tycker Ranelid har något både verbalt och fysiologiskt.
”Fysiologiskt”?!
– Ja, att han har ”appeal”.
Hon tycker helt enkelt att han är snygg?
– Ja, precis, haha.
Norling själv har svårt att dölja stoltheten över Ranelids beröm.
– Tycker han att det är positivt ibland tar jag verkligen åt mig och tycker det är roligt eftersom jag ibland misslyckas fullständigt och förstår knappt själv efteråt vad jag har sagt.
Norling är i sin första guldstrid på sex år, sedan hans AIK tog silver bakom Elfsborg.
Vad är skillnaden på dig nu och då?
– Jag känner den där vittringen och de där dofterna och kopplar på en viss instinkt. Man får en adrenalinkick och en hungerskänsla som är svår att mätta innan man fångat in det där bytet som är den ädlaste medaljen.
Men du är lugnare nu än då?
– Ja. Säkert som natt och dag.
Men är det lika lätt att stänga av jobbet när du kommer hem nu mitt under brinnande guldstrid som, säg, i våras?
– Nja, hungern ligger där och kurrar när jag kommer hem. Men vare sig jag vill eller inte måste jag stänga av för det är dagishämtning, balett, middag, blöjbyten, tandborstning och så vidare. Det finns ett spann i allt från frustrationen över att blöjorna är slut och man måste åka och köpa nya till tonårsmentaliteten som gör att det börjar växa ut horn ur pannan på en (skratt).
Skönt att ha det så?
– Det är nog hälsosamt om jag instinktivt upplever familjen som viktigare.
Du har inget annat sätt att koppla av från guldstriden, utan det är vardagen som familjefar?
– Jag har inte utrymme till något annat. Skulle jag dra i väg och lira golf innebär det att min fru får stå och steka köttbullar med ena handen och stoppa ner en bajsblöja i en påse med den andra, säger Norling och gestikulerar med armarna för att visa hur han menar.
– När man tycker om henne så mycket som jag gör vill man inte utsätta henne för det. Så det är ganska enkelt.
Det finns inget utrymme för hobbies just nu?
– Nej, min fru är min hobby... tänkte jag säga. Det blir ju så när man syr ihop det.
Återkommer ofta till sin fru
Jag har följt Norling, och suttit ner med honom då och då för sådana här längre intervjuer, sedan han skulle göra allsvensk tränardebut i Sundsvall våren 2004. Han har alltid återkommit till kärleken till, och hyllningarna av, sin fru.
Till och med på frågan i vår ”fakta”-ruta här intill om när han vände en match med sin coachning landar vi hos relationen till hustrun till slut.
Norling vill nämligen inte nämna någon fotbollsmatch han vänt med ett genidrag då han ”är så vansinnigt född och uppvuxen med jantelagen”. I stället svarar han:
– Det skulle väl vara någon gång när frugan är riktigt grinig en söndagskväll och det finns inget hopp över huvud taget. Men så plötsligt står vi där och kramas i alla fall när klockan är åtta.
Det är coachning det också?
– Ja, det måste man väl se det som (skratt).