”Dags att Inter börjar spela som mästare”

Sportbladets Jennifer Wegerup på plats i Milano: Det vara bara Zlatans briljans som värmde

MILANO. Jo, nog var det en glödhet match – om man såg till temperaturen.

För vad fick vi se?

Ett ljummet spel och ett resultat som blev en kalldusch.

I slutändan var det bara Zlatans briljans som värmde Inter.

”Vi hade i alla fall tur med vädret” ...

Så brukar det heta efter en misslyckad, men solig tilldragelse.

Men när jag i går sprang på Roberto Mancini skakade han bara på huvudet. Av den tänkta triumfartade återkomsten blev det blott en tappad ledning, ett rött kort och en kollektiv kollaps.

Inters spelare smälte bort som snögubbar medan de stolta scudetto-märkena på deras bröst tycktes blekna bort i solen.

Det brukar vara vi journalister som tjatar om vädret. Men i går var det Inter som jämrade sig. Nå, intet nytt under solen. Stora lag har alltid vetat att hitta på bra ursäkter. Jag minns Italien i EM 2004, då man skyllde på såväl värmen som fel strumpor ...

Dyrbar utvisning

Visst var det hett i går och visst blev det värre för Inter efter utvisningen. Men man skulle aldrig ha hamnat i det läget om man låst den dörr som verkade stängd i och med Stankovics mål. Det borde ha följts av fler - och då menar jag inte Cordobas självmål.

Missade chanser blir alltid dyrbara och när Cesar först fick värmeslag och sen sig själv utvisad tackade och bockade Udinese och sprang i väg med dirigentpinnen. Inters spelare knäade och svajade för att till sist stå stilla och bedjande titta på klockan. Den var dock skoningslös. De sista minuterna blev en evighet och så kunde man inte hålla emot längre.

”Ingen katastrof”

”Det här är ingen katastrof”, sa Stankovic efteråt och det är ju sant.

Ingen katastrof alls, men ingen bra start heller. Särskilt inte som Juventus, Milan och Roma vann sina varma matcher. Det värsta för Inter är inte de två tappade poängen, utan det för tillfället saknade spelet.

”Straff från gud”

En storrökande fransk journalist mumlade till mig att Materazzis skada är ett straff från gud för det han sa till Zidane. Om det är så tror jag att Mancini ber intensivt till Dio att han ska förlåta Materazzi. Galna Inter behöver sin galne försvarare. Man behöver också hitta formen. Kanske är det som Mancini försäkrar, att sydamerikanerna är slitna, att alla ska vara på topp när Champions League drar igång. Men i går var den ende som dansade istället för att släpa sig runt planen en viss signor Ibrahimovic.

Nej, det är inte mina blågula ögon som bedrar mig. Strax intill mig på Gazzetta dello Sports redaktion satt i går kväll Luigi Garlando och satte spelarbetyg. Han gav Zlatan höga 7, kallade honom ”bäst i Inter”. Men Luigi sa också:

”Jag var nära att ge honom 6,5. Han måste komma in mer framför mål när Cruz har en så dålig dag. Samtidigt gör han otroliga saker med bollen”.

Jo, han gör ju det, Zlatan. Framspelningen till Stankovics mål. Nedtagningarna. Kan man tala om finmotorik i en fot? Likt en älskares händer smeker Zlatans fötter bollen med samma känsla, upptäckarglädje och målmedvetenhet. Det är en njutning att se honom.

Fick graverad Rolex

Nästan lika skönt är det att höra att han inte skyller på värmen, att se att han inte i besvikelsens stund vägrar att svara på frågor som så många av hans lagkamrater. Om han inte varit lite, lite sur på oss hade jag berömt honom och passat på att fråga om jag fick titta på hans klocka, om det var den nya som han fick i fredags. Inters spelare fick då av president Moratti varsin Rolex-klocka med scudetto-märket ingraverat.

Kanske är det dags för spelarna att titta på sina presenter nu, sluta kolla på termometern och se vad klockan är. Dags att börja spela.

Som mästare.